En av mina favoritplatser i London har nu blivit K-märkt. Bunhill Fields i Clerkenwell, nära Old Street och Barbican, är en gammal begravingsplats för radikaler och oliktänkande (“dissenters” är ett vädligt fint ord, för övrigt) såväl som författare som John Bunyan, Daniel Defoe och William Blake, vars minnessten står framför ett stort och knotigt fikonträd.

Det fina i kråksången – för oss icke-religiösa – är att det inte är en kyrkogård, alltså inte hallowed ground, utan gloriöst ohelig jord, där man slängt ner tonvis av benrangel som inte fick plats i St Paul’s, och hundratals offer för pesten i slutet av 1600-talet. Om man frågar vaktmästaren var Blake egentligen ligger begravd, så tar han med en till en liten plätt och säger: “Här ligger han, 5 ner, 1 in…”. Det var trångt om saligheten, då som nu.

Den är en oerhört vilsam plats, full av skuggor, som gjord för bokläsande, allvarliga samtal, eller kontemplation över alltings alltinghet. Platanträden är många och stora (London Plane är stadens “eget” träd); de mossbelupna gravstenarna och monumenten har alla något hemskt vardagligt över sig, som gamla bekanta man kan gå och hälsa på då och då. På lunchtid är det förstås fullt med smörgåsmumsande kontorsslavar, bless ’em, men vid halvtvåtiden är det nästan alltid tyst och stilla igen.

Gå gärna dit nån gång. Hälsa från mig.