…är mannen som, apropå inget särskilt, istället förmedlade den första passagen i Kafkas första brev till Felice Bauer:

Med den sannolikheten att ni inte längre har ens den mest fjärran hågkomst om mig, vill jag än en gång presentera mig: jag heter Franz Kafka, och jag är den person som hälsade på er för första gången den där aftonen hemma hos direktör Brod i Prag, den som därefter över bordet räckte åt er det ena fotografiet efter det andra över en resa till Thalia, och den som, till slut, med just den hand som nu slår ner på tangenterna, höll er egen hand, den hand som bekräftade ett löfte att nästa år följa med honom till Palestina.

Visst är det vackert? Och, som det skulle visa sig, havande med komplikationer… Allt vilket beskrivs i Judith Butlers underbara föreläsning/essä ‘Who Owns Kafka?’ i senaste LRB (finns som gratisläsning här)

Jag vet inte riktigt varför upptäckten att Jay Landesman dött häromdagen fick ett leende att spridas över mina läppar, det var när jag läste dagens runa i Guardian. Jag gick en hel del på Fran och Jays fester när det begav sig, fester som alltid kallas “legendariska” nu i efterhand, egentligen bara för att där fanns en massa folk som ville synas av en massa folk som ville se…

Jay var dock en rolig fan, på det där något defensiva, lätt hysteriska one-liner-levererande viset som amerikanska halvintellektuella ur den generationen hade, särskilt när dom kom till Europa. Både Fran och Jay var också – det hörde liksom till – vansinnigt statusmedvetna i valet av bekanta. Hade man publicerat sig, till exempel (om så bara hos Jay, ähem…) så var det gratis inträde.

Men jag log nog också därför att jag hellre ser tillbaka på den scenen, än lever allt för nära den. Charlataner är tröttsamma typer, och det fanns många av den sorten i Fran och Jays umgängessfär. R D Laing var en av dem. Och Jay var väl själv inte det geni han så gärna förnekade att han var. Hur som helst… Glada tider, det måste erkännas. Om än med många tomma tunnor och mycket skrammel.

Peter Mair skriver en utmärkt bloggpost på LRB om slutet för Fianna Fáil, det i praktiken statsbärande partiet på Irland, i dagens parlamentsval. Han skriver bland annat varför oppositionspartiet Fine Gael kommer att vinna:

Fine Gaels främsta styrka har alltid varit att det inte var Fianna Fáil, och att det var bättre på att inte vara Fianna Fáil än något annat parti. Nu när Fianna Fáil, i koalition med de Gröna, har lett Irland in i ekonomisk katastrof, är detta en stor fördel.

Mair jämför också slutet för Fianna Fáil med t.ex. kristdemokraternas fall i Italien, men undviker nämna socialdemokratin i Sverige, som ju dessutom delar begynnelseår vid makten med Fianna Fáil, 1932.

Hur mycket partiet än förtjänar nederlaget, och hur mycket det än blivit ett parti för spivs, thieves and brigands, så är slutet för Fianna Fáil ändå ett lite melankoliskt ögonblick i det att det en gång i världen så förkroppsligade den republikanska ambitionen på Irland.

Fast det är klart, ett politiskt parti vars historia är avsevärt mer glansfull än dess nutid är sannerligen inte någon nyhet på den europeiska arenan.

…är hemskt svårt att komma på, har jag upptäckt. Det första jag (kanske) skulle valt är Ali v Frazier i “The Thrilla in Manila“, en bild från sista ronden, för att de överhuvudtaget kan stå upp någorlunda vertikalt vid det laget är ett mirakel av mänsklig uthållighet och imbecillitet.

Men i övrigt…? Kobe Bryant i nån slam dunk? Njaaee…

Att dessutom hitta ett byxtema, som det Lars H upptäckte i det horisontella, gränsar ju till det otänkbara.

Leif Andersson, GAIS

Andrew Strauss, England

Thomas Chatterton, poet

En av mina favoritplatser i London har nu blivit K-märkt. Bunhill Fields i Clerkenwell, nära Old Street och Barbican, är en gammal begravingsplats för radikaler och oliktänkande (“dissenters” är ett vädligt fint ord, för övrigt) såväl som författare som John Bunyan, Daniel Defoe och William Blake, vars minnessten står framför ett stort och knotigt fikonträd.

Det fina i kråksången – för oss icke-religiösa – är att det inte är en kyrkogård, alltså inte hallowed ground, utan gloriöst ohelig jord, där man slängt ner tonvis av benrangel som inte fick plats i St Paul’s, och hundratals offer för pesten i slutet av 1600-talet. Om man frågar vaktmästaren var Blake egentligen ligger begravd, så tar han med en till en liten plätt och säger: “Här ligger han, 5 ner, 1 in…”. Det var trångt om saligheten, då som nu.

Den är en oerhört vilsam plats, full av skuggor, som gjord för bokläsande, allvarliga samtal, eller kontemplation över alltings alltinghet. Platanträden är många och stora (London Plane är stadens “eget” träd); de mossbelupna gravstenarna och monumenten har alla något hemskt vardagligt över sig, som gamla bekanta man kan gå och hälsa på då och då. På lunchtid är det förstås fullt med smörgåsmumsande kontorsslavar, bless ’em, men vid halvtvåtiden är det nästan alltid tyst och stilla igen.

Gå gärna dit nån gång. Hälsa från mig.

Det är alltid bra när cricket uppmärksammas i sammanhang där sporten kanske inte alltid känner sig så hemma, som med SvD:s artikel igår. Kan det få fler intresserade, så är det bara att välkomna.

Nu ska man kanske inte gnälla över småfel och missuppfattningar i såna här sammanhang, men på två områden känner jag mig kallad, om inte annat så för att texten stryker slentrianuppfattningarna så envetet medhårs…

Det första är att cricket är fullt med tomma, dvs. betydelselösa, ritualer. Tomma är dom egentligen bara om man inte vet vad de innehåller. Några exempel.

“…lagkaptenerna [har] undersökt gräset för att göra en högst ovetenskaplig analys av huruvida det är fördelaktigt att slå först eller sist.” Ovetenskaplig är den långt ifrån. Det är en i högsta grad faktabaserad undersökning man gör, eftersom det handlar om hur en i princip död boll kommer att studsa på the wicket. Det är ju t.ex. ingen (ovetenskaplig)  hemlighet att en boll studsar bättre på hård yta än på en mjuk.

“…reglerna är jättekrångliga.” I själva verket är reglerna rätt lätta (se min gamla grundtext [pdf] om just detta). Vad som är svårt för nybörjare som oss är i stället alla taktiska manövrer, särskilt ifråga om problemkomplexet  höger/vänster-kast och -slag, snabbheten i kasten, och vilka ‘field placings’ man därför använder sig av.

“Därefter innebär varje moment nya ceremonier: att gnugga bollen mot byxorna innan man kastar…”. Det är ingen ceremoni, det är grundläggande aerodynamik. Ju blankare och slätare ena bollhalvan är, desto mer skruvar sig bollen, särskilt i fuktig luft.

“På planen är tempot lågt…” Det är väldigt vanligt att blanda ihop långsamt tempo med händelselöshet, när vi utomstående tittar på cricket. De är två skilda saker.

Und so weiter. Det andra området jag tycker man kan anmärka på är slentrianuppfattningen att cricket är en utpräglad överklassport. Det engelska klassamhället är alltid mer komplicerat än man tror. Cricket delar med boxning och hästkapplöpning den egenheten att överklass och underklass alltid spelat tillsammans. Det fanns på herrgårdarna nämligen inte tillräckligt med grevar och baroner för att få ihop ett lag, så trädgårdsmästaren, kalfaktorn och butlern fick också rycka in.

Den här spänningen mellan “gentlemen and players” har funnits genom hela cricketens historia. Den fick kanske sin mest episka gestaltning i dramat mellan sprätten Douglas Jardine och gruvarbetaren Harold Larwood under den beryktade Bodylineserien i Australien 1933 (jag skrev f.ö. om detta, och om cricket i allmänhet i Allt om Böcker 5/6 1984). Missar man den dualiteten i cricketens sociala – och politiska – väsen, så har man liksom bara berättat halva historien.

Satt just och läste en (betal)recension i LRB av Emma Dench, om populärkultur i antikens Rom, och lärde mig att det finns en gravsten från den tiden vars epitafium lyder: “I was not, I was, I am not, I don’t care”.

Bada-bing…!

Nåt latinskt original ges emellertid inte, och mitt knaggliga skollatin hjälper inte mycket längre än, “Eram non, eram, sum non…” – men vad i hela friden “jag bryr mig inte” heter har jag inte en aning om… Kan det vara nåt liknande spanskan: “no me importa”…? Alla seriösa förslag mottages med taxamhet.

[Det har som sagt blivit lite väl mycket ingenjörskonst på sistone… Så jag tänkte byta atmosfär med lite diktkonst i stället, närmare bestämt en av Wallace Stevens’ finaste kärleksdikter, gårdagen till ära… (och en av de sista dikter han skrev, för övrigt)]

Final Soliloquy Of The Interior Paramour

Light the first light of evening, as in a room
In which we rest and, for small reason, think
The world imagined is the ultimate good.

This is, therefore, the intensest rendezvous.
It is in that thought that we collect ourselves,
Out of all the indifferences, into one thing:

Within a single thing, a single shawl
Wrapped tightly round us, since we are poor, a warmth,
A light, a power, the miraculous influence.

Here, now, we forget each other and ourselves.
We feel the obscurity of an order, a whole,
A knowledge, that which arranged the rendezvous.

Within its vital boundary, in the mind.
We say God and the imagination are one…
How high that highest candle lights the dark.

Out of this same light, out of the central mind,
We make a dwelling in the evening air,
In which being there together is enough.

Final Soliloquy of the Interior Paramour

User Rating: 9.1 /10 (14 votes) – vote –12345678910 Print friendly version E-mail this poem to e friend Send this poem as eCard Add this poem to MyPoemList

Light the first light of evening In which we rest and, for small reason, think The world imagined is the ultimate good. This is, therefore, the intensest rendezvous. It is in that thought that we collect ourselves, Out of all the indifferences, into one thing: Within a single thing, a single shawl Wrapped tightly round us, since we are poor, a warmth, A light, a power, the miraculous influence. Here, now, we forget each other and ourselves. We feel the obscurity of an order, a whole, A knowledge, that which arranged the rendezvous. Within its vital boundary, in the mind. We say God and the imagination are one… How high that highest candle lights the dark. Out of this same light, out of the central mind, We make a dwelling in the evening air, In which being there together is enough.

Jag har “vetat” detta i en ganska lång tid nu. Ändå är det inte förrän idag som jag vågar posta detta…

“Detta? Vadå detta…?” frågar sig den vetgirige läsaren. Jo, detta… Det finns ett hissbolag som heter Schindler.

Schindler’s Lift.

Ni har väl sett filmen? Om den läspande hissmontören som räddar alla judarna (“Going up!”) från nazisterna (“Going down!”)…?

Inte bara det. Det är nu det börjar gå beyond the surreal… En av deras bilar (se ovan) stod alltså parkerad bredvid min på garaget på Barbican i morse. Och som nästan alltid när man ser lite skitna bilar så har någon skrivit med fingret i smutsen.

Men i stället för nån av  dom vanliga sentenserna (“Clean me!” eller “Your car is as filthy as your wife!”) så har någon vilsegången sate skrivit, “Jag älskar sinnessjuka kvinnor”.

Ibland känns allt fullkomligt fel, men också (nånstans) (outsägligt) rätt.