Jag är fruktansvärt avundsjuk på skribenter som är totalt oförmögna att vara tråkiga eller ointressanta – hur de än försöker…! Trogna läsare vet vilka mina favoriter är, och att Rasmus Fleischer är en av dom: läs nu omedelbart hans “Yezzi Fock! Sju tankar apropå Tunisien” och lär er något, era soppiga söndagsslöbloggsurfare! Nuff’s’nuff!

En enveten förkylning (“förkylningen vet bara en sak, influensan tusen saker”, som Rilke sa, tror jag) har däckat mig ett par dar. Under tiden har jag låtit skägget växa, till stöd för Belgiens politiska stabilitet. I’ll do anything for attention…

Jag har lagt till Marlenas blogg “…wir sind die Seinen” till rullen nedan/till höger. Det var väl Bodil som först riktade min uppmärksamhet mot den för nåt år sen, så jag började läsa sporadiskt, men nu regelbundet. Mest för att det är en sant intriguing story, det närmaste jag sett någon komma bloggen-som-roman, och den är sagolikt bra skriven.

Men också för att jag vill få min skoltyska att växa upp och bli, tja, rikskansler, kanske… vem vet? Mitt tysk-svenska skollexikon är hur som helst my newest bestest friend (hur man nu skulle sagt det på tyska, nån som vet?)

Snart kommer det också mer om Laura Riding – för jag hittade hennes “Collected Poems”! Den stod bakom en liten tavla i bokhyllan, how sweet is that…?

Det ligger långt, långt bortom min eventuella talang som författare att sammanfatta den här historien på ett rättvist sätt. Precis som Belgien självt är den bara. Too. Fucking. Weird.

Det bästa jag tror jag läst om Belgien är tragiskt hädangångne (ännu en…) Tony Judts artikel i NYRB från 1999, “Is There a Belgium?” Om man inte prenumererar på NYRB så kostar det sex dollar att läsa den. Deal of the week, skulle jag sagt.

[Avd. I’m-losing-it-big-time: Heter “grow a beard” verkligen “väx skägg” på svenska…? “Låt skägget växa” kanske? Cheezus. Allt som håller en borta från skrivandet, som sagt…]

Först rent språkmaterialistiskt. Vad heter dom här ljusen på svenska? “Hazard lights”, alltså. Heter det verkligen “varningsblinkers”, som mitt lexikon påstår? Egentligen undrar jag bara därför att jag aldrig hört det ordet förut, ungefär som ordet “ranelid” (definition: “a slippery slope”) eller “leifgwpersson” (“a fraud”).

För det andra rent tekniskt. Knappen sitter alltid ordentligt separerad, och den är alltid en separat elkrets, från alla andra ljusfunktioner. Om man bankar till den så slår man på två gula varningsljus fram och två bak, som blinkar i vad som verkar halvsekundsintervaller.

Ursprungligen var varningsljusen till för att bli den elektroniska motsvarigheten till de där hopfällbara reflextrianglarna som alltid låg och skräpade i bakluckan, och som man skulle rigga upp på femton meters avstånd när man fick haveri på E4:an mellan Vilsemo och Slaksås, i övre Dalarna, andra bilister till varnom.

Icke längre. Varningsljusen – i alla fall i den här stan, vore intressant att få veta annorstädes – har numera kommit att signalera åtminstone tre nya budskap till andra bilistas…

(1) När man står tillfälligt parkerad på dubbla gula (vita i Sverige?) linjer, så signalerer det till den eventuella p-vakten att man håller på att lassa/lossa och bara är borta två minuter – max fem!

(2) När nån saktar ner framför en – oftast i en Ford Mondeo – och sätter på varningsblinkern så signalerar det att föraren inte har en jävla aning var han är nånstans och att han förmodligen kommer att dubbelparkera här mitt i gatan tills han konsulterat färdigt kartboken som han för ögonblicket inte kan hitta därför att hans fru la den nånstans inunder makeup-grejerna i passagerarfickan i onsdags, när dom var på Ikea.

(3) Trevligast av allt är att varningsblinkern också betyder “Tack ska du ha!” – fast bakåt. När man släpper in nån i trafikkön framför en, från parkering eller sidogata eller liknande, så har det blivit god sed att “tacka bakåt” genom att släppa på varningsblinkern en eller ett par blinkningar för att säga, “Cheers, mate!”…

Nästa semantiklektion handlar om Goebbels och det totala kriget.

Det är nästan för svårt att smälta att man aldrig kommer att få läsa nåt nytt av Tom Lubbock igen.

En kollega till honom, Brian Sewell, som “skriver” om konst för Evening Standard, och är en ointressant, massproducerad tramsfjolla som inte kan nåt om konst efter 1723, sa – trots detta – att TL:s död är “a wretched loss”. Och det är sant. Det är det.

Man undrar ju ibland hur statistiken slår ut. Det verkar ofta i ens melankoliska ögonblick som att det bara är de läsvärda skribenterna som dör i förtid. Varför? Därför att döden är a philistine through and through, right…?

Wrong. Jag anar att det är fördelat ungefär lika, och tur är kanske det. Men, handen på hjärtat, tycker vi inte alla nånstans långt inne att dom icke-läsvärda borde dö först…? Erkänn: så är det. Sålla ut dom. Slå ihjäl dom. Innan det är för sent.

Sorry.

Jag tänkte att vi kanske behövde gaska upp oss, så i nästa post – jag lägger upp den om en liten stund – kommer några tankar om bilkörning och, specifikt,  “Varningsblinkerns Semantik”.

(Detta var en trailer från Pressylta Productions Inc.)

…unfulfilled dreams don’t go away, and the dreams of art are especially persistent, because art is always bringing up its past, even when it doesn’t know what to do with it.

Han blev bara 53. I den här posten finns länken till hans märkliga dagbok “inifrån” sjukdomen.

Jag hade faktiskt börjat undra varför det blivit så tyst i The Guardian om WikiLeaks, när Indpendent vet att berätta (via Vanity Fair)…

The Guardian’s David Leigh told the magazine [Vanity Fair]: “We were starting from: ‘Here’s a document. How much of it shall we print?’ Whereas Julian’s ideology was: ‘I shall dump everything out and then you have to try and persuade me to cross a few things out.’ We were coming at it from opposite poles.”

Mitt favoritkomikerpar Morecambe and Wise Gilbert and George poserar här framför en av de vackraste kyrkor som finns, Nicholas Hawksmoors Christchurch Spitalfields (se bättre bild på kyrkan på Wikipedia). Allt i syfte att publicera deras nya vykortsutställning och -bok, se Evening Standards artikel.

Jag menar, bara nåt sånt som The Urethra Collection… Jag vet inga andra komiker som kör deadpan bättre, inte ens Buster Keaton. Och som fastighetsägare är dom nästan oslagbara: dom har köpt upp ett par kvarter på en underbar 1700-talsgata som heter Fournier Street, alldeles vid sidan av Christchurch. (På ES-länken ser man deras kåkar till vänster).

Konstnärer (eller, ja, då’rå…) tenderar att vara bra på fastigheter häromkring, för övrigt: Tracey Emin äger en imponerande kåk, Tenter Ground, en gammal flamländsk vävfabrik som hon just rustat upp för, ja, mucho dinero, skulle jag tro.

Där satt jag alltså i bilen på Queensbridge Road i eftermiddags och väntade på att ljuset skulle slå om. Blicken vandrar mot klisterkuvertet i nedre hörnet på vindrutan – och det slår mig att bilskatten gick ut för en vecka sen! Hur det är i Sverige vet jag inte, men här får man inte ens parkera på gatan utan giltig skattstämpel, och det är dryga böter därtill. En del trafiksnutar kan visserligen vara hyggliga och låta en köra direkt till närmaste postkontor för att greja det, men trogna läsare vet att trafiksnutar och jag inte kommer så väl överens som vi borde göra.

Jag bestämde mig alltså för att köra direkt till p-huset på White’s Row och ställa den långt inne i skuggorna… Men det löjliga är att på vägen dit försökte jag liksom göra mig osynlig i trafiken… man försöker inte dra nån uppmärksamhet till sig, särskilt inte till vindrutan, för jösse namn…! Sen slår en tanken att här har man kört omkring sjukt olagligt sen nyårsafton, utan att ens ha fått känna nåt av kriminalitetens lätt pilska frisson, att ständigt titta sig över axeln, en jagad man, en uppfälld krage, a life on the run…

Kriminell glömska, how romantic is that…? Ho hum. Hundratio pundare kostade det i alla fall, för sex månader.

Detta som en liten retsticka, som vi kan laborera med under kommande vintrigt dystra veckor… Det finns så klart inte nåt sånt som världens-godaste-macka-någonsin. Så i stället, från tid till annan, utnämner vi världens godaste macka – just nu…

Bara två regler: (1) Öppen macka; (2) Beskriv nerifrån uppåt.

(1) Bara skalet/undersidan av en rosmarin-focaccia, en sommardag gammal. Sprinkla förstås bästa olivolja, men inget salt.

(2) Tunnaste, rinnigaste skivor av Tuma Dla Paja (kan hämtas från Beppino Occelli i Piedmont) (eller Waitrose nerför gatan)

(3) Några strån, några tillstymmelser av färsk gurka, den innersta saftiga, genomskinliga  biten.