Det är väl tveksamt, milt uttryckt, om någon idag skulle skriva eller publicera en dikt som denna:

O Vocables of Love

O vocables of love,
O zones of dreamt responses
Where wing on wing folds in
The negro centuries of sleep
And the thick lips compress
Compendiums of silence –

Throats claw the mirror of blind triumph,
Eyes pursue sight into the heart of terror.
Call within call
Succumbs to the indistinguishable
Wall within wall
Embracing the last crushed vocable,
The spoken unity of efforts.

O vocables of love,
The end of an end is an echo,
A last cry follows a last cry.
Finality of finality
Is perfection’s touch of folly.
Ruin unfolds from ruin.
A remnant breeds a universe of fragment.
Horizons spread intelligibility
And once more it is yesterday.

Laura Ridings dikt väcker, om man så vill, de gamla modernistiska grälen till liv igen: kan man skriva fult om vackra saker, och vackert om fula? Hur fungerar – då (datum okänt, men förmodligen slutet av 1920-talet) – och nu en rasistisk metafor som den i första strofen? Orden får en idag att omedelbart att rygga tillbaka, ens distans till hela dikten blir inte bara märkbar utan ofrånkomlig.

Men när jag nu hittat Ridings “The Poems of LR” (den gömde sig bakom en tavla i bokhyllan) och börjat läsa dem igen, slår det mig att det inte bara är de fula orden som är problemet. Dikten är ganska typisk för hennes tidiga produktion: intelligent, en tendens att intellektualisera där det kanske inte behövs (“wall within wall”?), en handfull sprakande fina bilder, samt en viss kyla.

Särskilt i hennes långa dikter – och de blev längre och längre med tiden – följer man henne på resor genom en mängd landskap och stämningar, de flesta “mörka”, i det speciella avseende man tänker på mörker i modernistisk poesi kring 1930-talet: i skarven mellan personlig angst och politisk/social apokalyps. Men det lyfter sällan eller aldrig. Om det som kännertecknar stor dikt är att inte ett enda ord, inte en stavelse går att umbära, så når inte Riding fram. Mycket är i högsta grad umbärligt.

Det uppdrag Laura Riding gav sig själv som diktare blev till slut också just det som, år 1938, fick henne att sluta skriva dikt, t.o.m. “renouncing” dikten. Hon sökte “sanning”, inte bara i dikten utan i orden; hon var ständigt en beståndsdelarnas poet, det är det som driver hennes intellektualism, och hon passar därför hur nätt som helst in som en slags språkmaterialistisk föregångare (dvs. hon odlar sin dikt i en torr och dammig jord).

Hon övergav dikten (och Robert Graves) till förmån för ett sökande efter sanning “free from poetic constraints” (en diskutabel distinktion, bara det, kan man tycka). Hon fann den i en excentrisk encyklopedi, och i gestalt av dess upphovsman Schuyler B. Jackson. Laura Riding blev Laura (Riding) Jackson och ägnade resten av sitt liv åt vad som till slut blev “Rational Meaning: A New Foundation for the Definition of Words“.

Det är en bok jag skattar mig lycklig över att ännu ej ha kommit över. Den låter som en bok där man aldrig kommer underfund med om det här är det viktigaste som någonsin skrivits om språk, eller det dummaste. Och jag avskyr att inte veta sådant.

Jag tänkte de kommande dagarna langa upp några fler dikter av Laura Riding, både korta och lite längre. Det vore intressant att höra vad ni tycker.