Fjärde posten på en dag, phew… Jag får nog ta semester efter detta. Nä, det är Bank Holiday (igen) så jag har en ledig dag till övers, for your delectation and delight.

Hur som haver, mer än en läsare har undrat på sistone varför memoaren “Gunnar Pettersson (arbetstitel)” ligger där den ligger för gratis nerladdning (se högerspalten) och varför jag tenderar att vara så vahettere dismissive avfärdande om den. Svaret finns i en uråldrig post från analog-Pressylta, den 2 oktober 2005 (en del av er var väl inte födda då, ens…):

Söndag 2 oktober 2005 – : – En milstolpe i gratisläsningens historia

Sort of. Igår laddade nämligen någon ner det 1000:e exemplaret av mina förfelade  memoarer “Gunnar Pettersson (arbetstitel)”. Från tid till annan har en del har frågat varför jag inte publicerat den. Det trodde jag nästan skulle framgå när man läser den…

Nej, det är i själva verket en rätt kufisk historia. Jag skickade först manuset till ett par förlag och fick nej från båda. Då satte jag mig ner och läste igenom det igen – och insåg då vad jag borde insett långt tidigare: att den helt enkelt inte håller som bok.

Ett av förlagen var Ordfront, som publicerade min Gustaf Ericsson-biografi 2000, och dom sa nej med motiveringen att dom skulle ha “svårt att hitta en publik för den”. Vilket till en början fick mig att dra på munnen: jag hade ju en viss erfarenhet av Ordfronts marknadsföringsavdelning, som fanimej skulle ha svårt att hitta en publik för Jesus’ återuppståndelse, dom var totalt hopplösa (eller var det då, nu har det förhoppningsvis bättrat sig…).

Hur som helst, jag fick motvilligt erkänna att dom faktiskt hade rätt: som bok skulle den utan tvekan haft svårt att hitta en publik särskilt långt utan för min bekantskapskrets (och dessutom min svensktalande bekantskapkrets, som av förklarliga skäl är rätt begränsad numera). Boken har helt enkelt för mycket av privatskämt över sig, så enkelt är det.

Det är ju en sån där text – och det märks säkert när man läser den – som bara skenar iväg med en, i nittio knutar, och antingen hoppar man då av, eller också hänger man på, som Dagobert på spårvagnen på väg till jobbet: vågrätt ut från ledstången, hatten i ett stadigt grepp. Och det var vad jag gjorde. Problemet var bara att jag, så att säga, skulle till Guldheden men hamnade i Biskopsgården…

Då kom jag på en smart idé. Jag snyggade till manuset, tryckte upp det i 20-25 ex, satte det i spiralbindning – och skickade runt det som julhälsning till vänner och bekanta, det var väl julen 2002. Då kom manuset plötsligt helt till sin rätt. Perfekt, tyckte jag. Men så hände det att några fler vänner och bekanta också ville läsa det, så i stället för att trycka upp fler ex. så la jag helt enkelt upp det på webben – med medföljande förklaring för andra, för mig okända människor som eventuellt ville läsa det.

Detta var alltså i juli 2004. Och nu är vi inne på andra tusendet. Cirkeln har alltså slutits: boken som inte kunde hitta en publik har hittat en publik. Weird, huh?