Får jag nu be klassen sätta sig, händerna på bänklocken, uppmärksamheten framåt… Tack! Dagens lektion: “Varför är det här bokomslaget så briljant uselt?”

Låt oss börja i sluttampen. Det är uselt (1) därför att det är så taffligt utfört: är det verkligen meningen att fotbollsspelaren “Viking” Hansson ska se ut som om han dansar schottis med sin pojkvän, efter tre Bacardi & Coke…?; (2) därför att det är så taffligt utfört: varför har dom lagt titeln mitt över det mest dramatiska elementet i bilden?; (3) därför att det är så taffligt utfört: om det verkligen är mördarens skugga vi ser så vore han väl inte alltför svår att haffa, för jösse namn!

Det är däremot briljant därför att det bryter så tvärt mot “rumslig integritet” (man skulle rent av kunna se det som ett surrealistiskt grepp: tänk strykjärnet på operationsbordet) i den meningen att det dödande pistolskottet från kortlinjen – från bakom målet! – raserar och negerar hela “fotbollsrummets” vara, hela det moraliska/etiska regelverk som styr spelet, planen, linjerna, den döda bollen på de döda ytorna; det förstör hela den psykologiskt-estetiska konstruktion som är fotboll: den ytterligt delikata balansen mellan kontroll och kaos, den subtilt skiftande maktbalansen i fråga om planytor, der Angst des Tormanns beim Elfmeter, och framför allt det hårresande faktum att – “Viking” är fri…! Han kommer att lägga mål! “Att vara fri” är ju, som med straffsparken, så nära fotbollen kommer zenbuddhism.

Arne Stigson…? Här finns lite att läsa, om en författare som mig veterligen inte lämnat många övriga spår efter sig i världslitteraturen. Men “Spel över dödlinje” ska jag nu läsa om. Så här ser baksidestexten ut. Recension följer.

Det är hisnande, och otroligt och troligt, det som händer i Egypten. Det finns säkert hundratals bättre länkar, men själv läser jag The G:s livefeed, al-Jazeera, samt tittar in hos Rasmus då och då.

“Bliss was it in that dawn to be alive / And to be young was very heaven…”

Tillbaka i civilisationen.

Från landet där korvhandlare numera måste producera papperskvitton för varje grillad-med-bröd (vanlig senap) dom säljer. Världens miljömedvetnaste land reglerar det så att ännu fler träd faller huvudstupa…

Kvittona blev vår död, sa naturen.

(Källa: en pratstund med Magnus)

Sverige, kontrasternas land.

-“Världens friskaste folk är världens mest sjukskrivna folk” sa Reinfeldt i nån inringning på P1. Jag har hört det här förut. Är det verkligen sant?

Och så Göteborg… Otroliga stadsarealer, ofantliga ytor både norr och söder om älven. Stort operahus, avenyer, torg och slottsskogar.

Men herregud vad tomt det är… Var är alla?

Hello….?

(PS: På måndag kommer världens fräckaste bokomslag, specialhämtat från Sverige. Och från 1957. Bonniers Zebra-serie. Fotbollsmotiv. Jag vet, ni kan inte hålla er… Gawd, I love this gig!)

Mörkret är mycket mörkare i Sverige än mörkret är hemma. Och vintern är mer kärnvinter, mer meatworld-vinter än den drippiga, virtuella version vi har hemma. Och korvarna är många, många fler.

I dagstidningarna, särskilt på helgerna, har man upptäckt det här med STORA BILDER… Jösses, vilka stora bilder! Redaktionell target, så snart teknologin tillåter, tycks vara life-size… Texterna dock fortfarande i 11p times-romanesque, stilistiskt och intellektuellt.

Och bankkontoren…! I UK är det fortfarande mest penna-till-papper, räkna sedlar för hand, köer ut på gatorna måndag lunchtid. Här? “Tyvärr, vi accepterar inte cash”, har man inte rubbet på internet så existerar man inte som kund… Hur fräckt är det?

Och vad mycket korv här finns!

Vi trodde att vi blivit av med ätten Stuarts förfäktande av det av Gud instiftade kungadömet, ända tills Tony Blair hävdade att Gud skulle bli hans domare vad gäller Irak.

Jag oroar mig bara lite grand över att jag så ofta håller med Simon Jenkins, en man med klara – och klart redogjorda – konservativa värderingar. Idag skriver han vasst och to-the-point om skolministern Michael Goves försök att göra historieundervisningen ministerstyrd, ungefär som under Stalin.

Och som det råkar sig så är Blair idag tillbaka inför Chilcot-utredningen: nytt har kommit fram, hans tidgare svar stämmer inte överens, och så vidare. Advokaten Philippe Sands formulerar de frågor Blair måste besvara här.

Det verkar ha blivit mer engelska än svenska på sistone… (Att jag skriver poster i “McKennitt v. Ash”-kategorin på engelska beror på att dom har läsare som är obildade nog att inte kunna svenska).

Hur som haver, detta måste naturligtvis åtgärdas. Här är några kärnsvenska ord vars urpsrung och betydelser ni kanske inte kände till (detta delvis inspirerat av ett mailsamtal med Bodil nyligen)…

* “Brådska” är ett av de få svenska substantiv som går att härleda till de slaviska språken. (Jfr poeten Josef Brådska)

* “Åtminstone” är etymologiskt relaterat till en berömd italiensk grönsakssoppa.

* “Fåra” är ett annat ord för en gåva man mottager just nu.

* “Ficka” är ett annat ord för en gåva man mottagit i det förflutna.

* “Paket” är ett annat ord för en gåva man mottagit i det förslutna.

* “Postkontor” är sådana kontor som var kontor i det förflutna, men nu byggts om till konstgallerier på Kungsholmen.

Så det så.

An important ruling from the European Court of Human Rights signals the end of so-called CFA’s in English libel and privacy cases, and with that a step forward for freedom of speech.

CFA stands for “conditional fee arrangements”, or “no win, no fee”. As in the landmark Naomi Campbell case, it means that newspapers or other defendants have to pay out vast “success fees” to claimants’ lawyers, which in turn has meant that there has been a reluctance to go to court and defend perfectly defensible cases.

The ECHR ruled that “success fees were inappropriate because they had not been designed for wealthy claimants but to widen access to justice for those who cannot afford to go to court”.

Den här tycker jag faktiskt är rätt lyckad (från mitten av 1930-talet, beräknar jag).

Modern Superstition

Unarguably there are spirits, ghosts, witches
Devils and spells and charms and portents.
We need not our mind furnish with crotchets
Or have the mediaeval nightmare
To be sensible that we sometimes see and feel
What the eye does not see and the heart does not pulse.
No one is so methodical in time
That not a moment may drift off alone
And when restored to its hour be found
Stammering affairs he knows not for his.

And as a moment from the clock-moored hour strays,
So does the world escape from itself
And lie partly disposed where it is not.
We suffer this fitful absence as we should,
Locking the doors at night, calling the house complete
In its homely numbers of souls and beds.
But our sleep is loud with unanswered knocks,
And tomorrow our head is full of strangers,
And there is something we hope to read in the papers
Without knowing what or expecting to find it.

Over every life-size feature of fact
Hangs a larger shadow of doubt.
Being used to so much hunger with our substance,
We have mapped it widely around ourselves
Like a sacred frontier to content.
Sufficiency floats in an ether of lack
And with nothingness is our world’s whole eked out.
But unarguably there are persons, events,
Thoughts and powers that reason surpass
And bigotry’s name change to paradox.

Det här är en av hennes mest antologiserade dikter, vad det nu säger om den. (Återigen förmodligen från slutet av 1920-talet; irriterande nog är ingen av dikterna, eller samlingarna de är hämtade från, daterade i min upplaga)

Death as Death

To conceive death as death
Is difficulty come by easily,
A blankness fallen among
Images of understanding,
Death like a quick cold hand
On the hot slow head of suicide.
So is it come by easily
For one instant. Then again furnaces
Roar in the ears, then again hell revolves,
And the elastic eye holds paradise
At visible length from blindness,
And dazedly the body echoes
‘Like this, like this, like nothing else.’

Like nothing – a similarity
Without resemblance. The prophetic eye,
Closing upon difficulty,
Opens upon comparison,
Halving the actuality
As a gift too plain, for which
Gratitude has no language,
Foresight no vision.

Det är väl tveksamt, milt uttryckt, om någon idag skulle skriva eller publicera en dikt som denna:

O Vocables of Love

O vocables of love,
O zones of dreamt responses
Where wing on wing folds in
The negro centuries of sleep
And the thick lips compress
Compendiums of silence –

Throats claw the mirror of blind triumph,
Eyes pursue sight into the heart of terror.
Call within call
Succumbs to the indistinguishable
Wall within wall
Embracing the last crushed vocable,
The spoken unity of efforts.

O vocables of love,
The end of an end is an echo,
A last cry follows a last cry.
Finality of finality
Is perfection’s touch of folly.
Ruin unfolds from ruin.
A remnant breeds a universe of fragment.
Horizons spread intelligibility
And once more it is yesterday.

Laura Ridings dikt väcker, om man så vill, de gamla modernistiska grälen till liv igen: kan man skriva fult om vackra saker, och vackert om fula? Hur fungerar – då (datum okänt, men förmodligen slutet av 1920-talet) – och nu en rasistisk metafor som den i första strofen? Orden får en idag att omedelbart att rygga tillbaka, ens distans till hela dikten blir inte bara märkbar utan ofrånkomlig.

Men när jag nu hittat Ridings “The Poems of LR” (den gömde sig bakom en tavla i bokhyllan) och börjat läsa dem igen, slår det mig att det inte bara är de fula orden som är problemet. Dikten är ganska typisk för hennes tidiga produktion: intelligent, en tendens att intellektualisera där det kanske inte behövs (“wall within wall”?), en handfull sprakande fina bilder, samt en viss kyla.

Särskilt i hennes långa dikter – och de blev längre och längre med tiden – följer man henne på resor genom en mängd landskap och stämningar, de flesta “mörka”, i det speciella avseende man tänker på mörker i modernistisk poesi kring 1930-talet: i skarven mellan personlig angst och politisk/social apokalyps. Men det lyfter sällan eller aldrig. Om det som kännertecknar stor dikt är att inte ett enda ord, inte en stavelse går att umbära, så når inte Riding fram. Mycket är i högsta grad umbärligt.

Det uppdrag Laura Riding gav sig själv som diktare blev till slut också just det som, år 1938, fick henne att sluta skriva dikt, t.o.m. “renouncing” dikten. Hon sökte “sanning”, inte bara i dikten utan i orden; hon var ständigt en beståndsdelarnas poet, det är det som driver hennes intellektualism, och hon passar därför hur nätt som helst in som en slags språkmaterialistisk föregångare (dvs. hon odlar sin dikt i en torr och dammig jord).

Hon övergav dikten (och Robert Graves) till förmån för ett sökande efter sanning “free from poetic constraints” (en diskutabel distinktion, bara det, kan man tycka). Hon fann den i en excentrisk encyklopedi, och i gestalt av dess upphovsman Schuyler B. Jackson. Laura Riding blev Laura (Riding) Jackson och ägnade resten av sitt liv åt vad som till slut blev “Rational Meaning: A New Foundation for the Definition of Words“.

Det är en bok jag skattar mig lycklig över att ännu ej ha kommit över. Den låter som en bok där man aldrig kommer underfund med om det här är det viktigaste som någonsin skrivits om språk, eller det dummaste. Och jag avskyr att inte veta sådant.

Jag tänkte de kommande dagarna langa upp några fler dikter av Laura Riding, både korta och lite längre. Det vore intressant att höra vad ni tycker.