Som journalistik fattar jag fortfarande inte om Atlantic Monthly’s uppslag är fullkomligt genialt eller fullkomligt poänglöst. Å ena sidan skänker det ju en viss smålunkande, lätt snuvig vardaglighet åt dramatiken. Å andra sidan skänker det ju också en utpräglad so-what-het åt det hela. I dunno. Det finns alltid nån snuvig tonåring nånstans.