Klockan visar på 20:11 och juryn har sakta men säkert återvänt till Pressyltas högkvarter från sitt ödesdigra sammanträde på The Cat and Mutton (till fots, finns inte en taxi att hyra för varken kärlek eller pengar) och ur sekreterarens juvelbesmyckade hand har jag nu officiellt mottagit deras beslut.

Vinnaren av POOSLVPEMV 2010 är – Bodil Zalesky!

(Applåderna rungar genom Den Internationella Solidaritetens Stora Sal; andra vice partisekreteraren nickar belåtet)

Nå,  POOSLVPEMV blev ju mer ett roligt samtal än en tävling, som i den cut-throat kompetitiva “Typiskt, sa Lenin” sommaren 2009. Men juryn ansåg så klart att Bodils bidrag, från den underliga promenaden “ta lipa pot” som kan vara antingen 5 eller 10 km lång, antagligen beroende på hur full man är, via “Loket” (vars turistnäring måste vara blomstrande, med den dragningskraften – var det nån som övht registrerade den fempoängaren? Parently not… sulk…) till den vajande semlan på Sfäröarna, gjorde beslutet enhälligt, oåterkalleligt och rätt.

I utbyte mot en postadress får du priset, Bodil, per kurir till Zgrb, Vnrsbrg, eller Brno. (Det saknas så många vokaler i din värld, Bodil… Kan vi skeppa in några fler, via FN, eller Unesco? We’re here to help!)

Nu tycker jag vi alla drar oss tillbaka till The Cat and Mutton för lite nachspiel och österrikiskt dragspel från Bengt O. Möjligtvis läser jag själv en dikt också.

Gott nytt år!

Här har vi det här landet – in a nutcase…

Då sitter man alltså vid bordet med sin första morgonfika, och scannar The New Year’s Honours List, för att se om man äntligen kan få sig den titel man så ideligt förtjänar… Men, nej, som vanligt: ingen strumpebandsorden, ingen knektkommendör, ingen sir ditten eller sir datten.

Men så stannar blicken, och vidgas till serveringsfatstorlek, vid ett ställe i CBE-listan: Professor Katharine Hamnett. Designer. For services to the Fashion Industry. (London, E8)… Hon skymtar här till vänster, med ett rätt vältajmat budskap, syns det mig.

Vi bor praktiskt taget grannar i Hackney, har känt varann i 120,000 år, på Mallis våra barn sina somrar lekt, och Katharine är så klart en helt igenom organiskt helylle-Mensch som verkligen lever och arbetar enligt hårddragna principer om miljövänligt och fair trade och alltihop, och dessutom fått betala priset för det många gånger, och som har sin “58% Don’t Want Pershing”-tröja på sig när hon träffar Thatcher och sin “Ut ur Irak”-dito när hon träffar Blair…

Och som man idag har all rätt att kalla Commander of the Order of the British Empire. Ha! Det här har hon inte hört det sista av!

Nej, det är bara att gratulera, ärligt talat. Jag tycker en del av dom som vägrar alla hedersbetygelser av den här sorten – Alan Bennett och Benjamin Zephaniah, till exempel – ibland gör det med en självgodhet som blänker lika ivrigt som medaljen dom annars skulle fått.

“Uppåt! Framåt!” lyder parollen som GT och TV4 lanserat för min hemstads framtid. Går det enligt planerna så hamnar vi väl nånstans strax utanför Aberdeen.

[Konnotationerna regnar… “Onwards and upwards”… “Vorwärts!”… “Nach oben!”… “Avanti, popolo!”… det är ju nästan så man blir nostalgisk…]

“Göteborg kan bli världens snällaste stad”, anser Eva Olsson, “cafédrottning” och “debatör”.

[They tried that in New York. Thousands died.]

En man vid namn Anders Källström blir väldigt upphetsad och utropar: “Om ett decennium – år 2021 – fyller Göteborg 400 år. Låter det futuristiskt?  Det är det inte!”

[På ena sättet är det väl inte direkt futuristiskt, det är så sant som det är sagt: Marinetti skulle inte känt sig så hemma med bara en almanacka i handen. Men att det har med framtiden att göra går väl knappast att tvivla på, särskilt inte när det gäller hela elva år.]

Nå, raljera är lätt. Frågan kvarstår dock: hur fan kommer vi förbi Malmö?

[PS: Jag tror för övrigt att jag oförhappandes snubblat över Årets Ordspråk 2010: “Blott en almanacka ingen futurist gör”]

“…a pretty crappy generation,” var Tony Judts bedömning om sin (f. 1948) och min (f. 1951) generation, och Geoffrey Wheatcroft – en slags svartsynens vandrande vålnad (om än utan Devil) – håller helhjärtat med i The G. idag. Vi slösade bort ett – eller snarare flera – gyllene tillfällen.

[…] We were incredibly lucky. We grew up in what the French call les trentes glorieuses, the astonishing three decades that followed 1945, with unimagined prosperity and an all-nourishing state that provided healthcare and education. To cap it all, and make us softer still, we enjoyed unprecedented personal freedoms.

Then came that supposed complete victory for the west. But by then we had taken over, and what a horrible mess we’ve made. If there’s any hope at all, it must be that our crappy generation can slink away in shame, and let a younger generation see if they can manage things better. They could scarcely do worse.

Skriver Wheatcroft som avslutning. Jag är inte så säker, dock. Blandar han inte ihop två företeelser som egentligen bör hållas isär, dvs. å ena sidan “vänstern” (parlamentarisk och utomparlamentarisk), vars nederlag bl.a. Perry Anderson skrivit så övertygande om; och å andra sidan den å det allra lösaste definierade “sextiotalsgenerationen”, alltså vi som med guldkantad biologisk oundviklighet föddes och växte upp under de gloriösa 30.

Om man då talar om den senare företeelsen, så tycker jag man kan addera upp en hel del på pluskontot: att ha gjort rasism och sexism icke-längre-rumsrena, som de trots allt fortfarande var på 50-talet; att ha gjort kritiskt tänkande, både inom och utom den akademiska sfären, till intellektuell prioritet (vilket sannerligen inte varit problemfritt, missförstå mig rätt, men trots det ett steg framåt); att ha gett populärkulturen den ställning och respektabilitet den sen långt tillbaka bort ha (sannerligen inte heller problemfritt, etc etc); att ha gjort det politiska engagemanget genuint globalt, i stället för snävt lokalt och specialiserat; och så vidare.

Och kanske framför allt att vi varit smarta nog att låta nästa generation pröjsa för kalaset – ha ha ha!

Om man tittar tillbaka på WikiLeaks och Assangehistorierna – för dom har ju i och med “Cirkus Assange” (©R. Fleischer) blivit två olika narrativ, trots att kopplingarna verkar så uppenbara – så som dom utspelat sig sedan förra sommaren så öppnar sig, i alla fall för mig, frågan i rubriken med en insisterande envishet.

Varför har Sverige kommit att spela en såpass framträdande roll i dramat? Det finns så klart tillstymmelser till svar. Läget med servrarna, Bahnhof, Piraterna, osv, osv – OK. Assange är nån som knullar allt som har puls, svenska sexlagar är ofta mer finmekansiska än finanslagstiftning, och de två krockade på ett olyckligt vis – OK, kanske…

Men inget av detta räcker som förklaring, syns det mig.

Jag kan inte vara den ende som ser aspekter av det “mörka” Sverige igen, det land varigenom en iskall vind en gång för alla drog (©L. Borgnäs), det extraordinary-renditionistiska-vi-ses-på-Bromma-halv-nio-no-problem-Sverige, det Sverige som producerar dessa socialdemokratiska advokater-on-the-make för vilka rättvisan – t.o.m. ner på natural justice-planet – är ämne för politiska förhandlingar, kompromisser och understandings.

Var i hela friden producerar dom människor som Claes Borgström? Gislaved?

Jag slogs en gång, för flera månader sedan, av tanken att den här tsunamin av dokument kanske innehåller något om Palmemordet. (Det har ju kommit dokument från 1970-talet, så tidsdistansen är inte så viktig). I februari är det 25 år sedan, och ingen preskriptionstid kommer ju nu längre att gå ut, det finns alltså – som Pressylta ofta påpekat – ingen som helst juridisk anledning för såna som vet nåt att börja babbla den 1 mars 2011.

Men jag tror inte utsikterna för några avslöjanden i den riktningen – i alla fall från WikiLeaks i nuvarande mode d’operation – är särskilt realistiska. Saker som Palmemordet pratar man inte om på Siprnet, för att uttrycka det krasst.

Jag försöker formulera detta så icke-konspirativt jag kan, för jag har inga smidda ränker att erbjuda som förklaring. Det är bara det att – utifrån sett – ett svenskpolitiskt bildspråk har tagits i bruk igen som jag känner igen från förut: en statsapparatisk chiaroscuro där kontrasterna ibland är vilseledande, där ljus blir mörker, och där ögonvittnen blir skådespelare.

Smolensk / Småländsk

Hedemora / Hedermord

Enschede / Enskede

London / Lunden

Trosa

Farsta / Farsa

Orsa / Morsa

Barnet / Barnet

Hägersten / Haggerston

Fittja / Björn Linnell

Togo / To go

Årets jultävling går alltså ut på att finna kombinationer av ovanstående sort. Ett platsnamn ska matchas på ett lyckligt vis antingen med ett annat platsnamn, eller med ett vanligt ord. Bonuspoäng tjänar man på två sätt: antingen att de två har en genuin koppling, som exemplifierat i det faktum att Björn Linnell är en genuin Fittjabo; eller att man hittar en bildlänk (eller t.o.m. en dubbel bildlänk) via Google Image Search som är lite bada-bing, i juryns ögon: London/Lunden-exemplet är bara ett kvartsbra försök åt det hållet.

Jäpp, den här tävlingen kräver tänk, den kräver blänk, den kräver schwänk, or words to that effect. Därför går fatalietiden ut först med årets sista sekund, klockan 23:59:59 den 31 december 2010. Ni har alltså tid på er. Alla bidrag i kommentarsfältet. Om du har fler än ett bidrag med länkar, så kommentera dom separat, så att inte WordPress tror att det är spam. Juryn består av mig, samt ett antal andra kvalificerade personligheter som måste förbli anonyma eftersom dom är så mottagliga för mutor och hot om fysiskt våld.

Vinnaren får en jättebra bok av mig (av mig) som heter “Endast propagandan är sann” från 1995. Lycka till!

Det här är min hund Blue. Bakom honom står min julgran grön. Hunden och trädet och jag önskar er alla, mina trogna och otrogna läsare, en extatiskt lycklig midvinterblot.

Som journalistik fattar jag fortfarande inte om Atlantic Monthly’s uppslag är fullkomligt genialt eller fullkomligt poänglöst. Å ena sidan skänker det ju en viss smålunkande, lätt snuvig vardaglighet åt dramatiken. Å andra sidan skänker det ju också en utpräglad so-what-het åt det hela. I dunno. Det finns alltid nån snuvig tonåring nånstans.

Priceless… Detta hämtade jag från Andrew Browns Guardianblogg. Och det är sant som det sägs: det blir bättre och bättre ju längre man lyssnar.

Och här hade man börjat tvivla på julen… Sheesh…

John Cleese-sketchen, däremot… Fan, vad den karl’n har blivit inte-rolig. Som att lyssna på en reformerad alkoholist.