Först Adele med ‘Someone Like You’ från ‘Later with Jools Holland’ i veckan. Adele är bra. Adele är mycket bra.

Därefter Farhad Darya, “Afghanistans Elvis” som just haft en stor och politiskt betydelsefull konsert i Lashkar Gah. Han ser ut som han skelar här under, men det är nog bara en optisk illusion. Hoppas jag.

Till sist, en sång jag gått och sjungt hela dan, i en version jag aldrig sett/hört förut där hon plötsligt lägger om till spanska! Funkar det? Mmmm, njae…

Amy Davidson i New Yorker skriver påpassligt om fredspriset, och det faktum att om ceremonin för Liu Xiaobo måste ställas in p.g.a. påtvingad frånvaro, så är det första gången sedan 1936 och Carl von Ossietzky (bilden) som detta händer.

Jag tänker inte skriva något särskilt om Ossietzky – för jag menar, sacre bleu, den som inte känner till Ossietzky bör skamligen hitta sina egna länkar! – utan i stället infoga en liten fotnot om Ezra Pound i sammanhanget.

I december 1936, strax efter att Ossietzky fått/inte fått priset skrev Pound – aningen missriktat – till Erik Mesterton, “den ende ansvarsfulle skandinav jag är bekant med”, och ger Mesterton mer eller mindre the full-on low-down om vem som bör få fredspris, litteraturpris, lågpris och snus i största allmänhet.

Litteratur? G B Shaw är en “lus” jämförd med Thomas Hardy, James Joyce eller Henry James. Eugene O’Neill är i sin tur en “Shaw-epigon” som bara inte går att jämföra med Cocteau, särskilt inte den Cocteau som skrev Antigone. Fredpriset? Det bör så klart C H Douglas och A R Orage få, eftersom de “arbetar för freden” snarare än “joddlar” för den…

Det är alltså ett av de många tillfällen man skulle velat slå Pound på käften. Om man hade varit där.

[Bilden, för övrigt…: Två uråldriga kroppsspråk: (1) jag har makten över dig; (2) jag vägrar titta på dig]

Är detta årets fräckaste mål, eller vaddå…? Nerflyttningshotade Avai mot Internacional i brasilianska ligan.

En medfödd prinsbegåvning gifter sig med “en riktigt lovande flygvärdinna” (tror jag Julie Burchill skrev nånstans) och BBC24 hyr in en helikopter att ligga i timmar med en live-feed ovanför Buckingham Palace, som alltså inte har något med saken att göra, eftersom det var på Prins Charles’ Clarence House ner för gatan som det hela utspelade sig, och lik förbannat blir man lika häpet skräckslagen varje gång en troskyldig och lite korkad ung dam med tjugo poäng i konsthistoria tar steget in i familjen Munsters klibbigt kalla omfamning, medan ropen ekar “Avla, tös, avla!”, och allt detta precis som förra gången mitt under svåra svångremstider för alla, utom för dom som har pengar och titlar, och vars skinande, smilande nunor plötsligt dyker upp på tallriken, inemellan resterna av ens risotto al funghi, som för att säga, “Ta en till, det är gratis… Tills vidare”.

En utmärkt sammanfattning av nuläget i Universal Grammar-debatten i Independent idag, detta med anledning av att man upptäckt ett tidigare okänt språk på Himalayas nedre slänter.

En forskare menar att “språk utvecklar sig precis som organismer, och de som överlever är de som bäst anpassat sig till den mänskliga hjärnan och därför är lättast att lära sig. Alla människor har samma hjärna, vilket för med sig att framgångsrika språk tenderar att likna varandra, och därmed ger illusionen av en universell grammatik.”

Men en annan forskare – med det strålande namnet Tecumseh Fitch – menar att invändningarna ofta grundar sig på missförstånd. “Universal grammar is neither a grammar nor is it universal,” menar han.

It actually refers to a set of constraints that limits possible grammars, so that different languages make different choices among those possibilities. Understood correctly, Fitch says, the theory is not incompatible with linguistic diversity.

På en annan språklig kula. Den musik jag lyssnar på mest just nu är Africando, en underbar blandning av salsa och melodiöst västafrikanskt. En av Africando All Stars är den senegalesiske sångaren Thione Seck, en ospektakulär men oerhört expressiv röst, som sjunger “Sey” (värd en lyssning, jag lovar…).

Jag fattade bara inte vilket språk han sjunger på i den låten: det verkar innehålla fragment av franska, och ett tungt “-ch-“-ljud (som i “Bach”), möjligtvis från arabiska. Men YouTube ger mig nu omedelbart svaret: det är Wolof.

Hans liv och leverne är väl mer än välkänt, men tål att läsas om flera gånger. Han är liksom Gustaf Ericssons framsida… Jag har förstås inte läst David Bellos bok, men det är jävligt svårt – upptäckte jag – att skriva om händelserika liv utan att göra prosan “händelserik”, dvs överbelastad, odisciplinerad, gräll. Jag har t.ex. länge, länge velat skriva en roman om en av mina idoler, anarko-kommunisten Errico Malatesta, men fattar inte var jag ska börja. Hans liv var lite för bra för att bli bok, if you see what I mean.

(1) “Hier darfst Du alles dürfen”

(2) “I am in love”

(3) “Uga Chaka“

I Storbritannien är det sedan länge omöjligt att vinna valet utan att ha förhandlat till sig stöd av mediemogulen Rupert Murdoch. Sverige tycks nu befinna sig i en liknande situation.

Så skriver Johannes Wahlström och Dan Josefsson idag om Bonniers politiska inflytande i Sverige, i den sista av AB-kulturens granskande artiklar.

Men – ursäkta mig – poängen med det brittiska valet i våras var ju att de konservativa inte vann (därav koalitionen), trots att de hade Murdochs stöd, trots att valsystemet var riggat för toryseger, trots att valdeltagandet var så lågt. Låt mig citera mig själv från när det begav sig:

Tories stod inför en tretton år gammal och utmattad labourregering, och den mest impopuläre premiärministern sen John Major. De hade hela den samlade högerpressen mangrant bakom sig. De hade £5 miljoner från Lord Ashcroft att vinna marginalkretsarna med, och tre år och fulla resurser att förbereda sig på. Och de klarar bara av att lägga fem procent [från 31% till 36%] på Michael Howards post-Irakvalinsats 2005.

Exakt hur stor del av den svenska bokmarknaden familjen Bonnier kontrollerar kan inte ens medieforskarna på Nordicom vid Göteborgs universitet svara på eftersom alla siffrorna är företagshemligheter. Klart är dock att ingenstans i den rika världen har ett enda företag så stor makt över produktion, marknadsföring, distribution och försäljning av böcker som Bonniers har i Sverige.

Så inleder Dan Josefsson sin text på AB-kulturen idag, i en del av artikelserien om Bonniers. Jag har två frågetecken, ett per mening.

N:r Ett: Hur i hela friden kan ägandeförhållanden vara en “företagshemlighet”? Varför då besvära sig med att ha ett Konkurrensverk? Jämför situationen med Murdochs försök att köpa ut hela BSkyB: klart som fan att man vet hur mycket av media Murdoch redan äger, annars hade det ju inte blivit något bråk om saken.

N:r Två: Och om man inte vet hur ägandeförhållandena exakt ser ut, så är det ju långt ifrån “klart” att man har grund för att påstå det som står i andra meningen, nicht wahr?

Det Josefsson skriver är ju annars bra och oroväckande. Men ibland hajar man till.

Sorglig men nödvändig läsning i Observer igår: Tom Lubbock, den skribent alla kategorier som jag nog citerat mest här på Pressylta, håller på att bokstavligen förlora sitt språk p.g.a. en hjärntumör. Artikeln, liksom hans sjukdom, är en märklig resa in i en värld där alla språkliga kopplingar upphör, en efter en: mellan intention och mening, mellan fonem och fonem, mellan subjektivitet och objektivitet, mellan tal och skrift, skrift och tal. Det är bara att konstatera: vi kommer nog aldrig att höra från honom igen.