Amy Davidson i New Yorker skriver påpassligt om fredspriset, och det faktum att om ceremonin för Liu Xiaobo måste ställas in p.g.a. påtvingad frånvaro, så är det första gången sedan 1936 och Carl von Ossietzky (bilden) som detta händer.

Jag tänker inte skriva något särskilt om Ossietzky – för jag menar, sacre bleu, den som inte känner till Ossietzky bör skamligen hitta sina egna länkar! – utan i stället infoga en liten fotnot om Ezra Pound i sammanhanget.

I december 1936, strax efter att Ossietzky fått/inte fått priset skrev Pound – aningen missriktat – till Erik Mesterton, “den ende ansvarsfulle skandinav jag är bekant med”, och ger Mesterton mer eller mindre the full-on low-down om vem som bör få fredspris, litteraturpris, lågpris och snus i största allmänhet.

Litteratur? G B Shaw är en “lus” jämförd med Thomas Hardy, James Joyce eller Henry James. Eugene O’Neill är i sin tur en “Shaw-epigon” som bara inte går att jämföra med Cocteau, särskilt inte den Cocteau som skrev Antigone. Fredpriset? Det bör så klart C H Douglas och A R Orage få, eftersom de “arbetar för freden” snarare än “joddlar” för den…

Det är alltså ett av de många tillfällen man skulle velat slå Pound på käften. Om man hade varit där.

[Bilden, för övrigt…: Två uråldriga kroppsspråk: (1) jag har makten över dig; (2) jag vägrar titta på dig]