Jag kommer att vara borta några dagar, och jag vill att ni uppför er under min frånvaro. Det är mycket som pågår just nu, sorg och kärlek, undran och förundran, lust och förlust. Men, som graffittin säger på Great Eastern Road just nu, “Låt oss adorera och endurera varandra”. Vad annat kan vi göra? Vi har inte mycket val.

Jo, man blir sentimental vad det lider… Vad jag däremot kan berätta är att vi har ett jävelusiskt pub-quiz-lag på gång, detta med referens till Prince Arthur-posten häromveckan. Måndag kväll är quiz-night och Cameron och Carina och Joan och jag ska VINNA ALLT! Nitti pund, minst. Cameron är sportjournalist på Telegraph, Carina jobbar på Guardian, Joan är fantastisk, jag är från Göteborg. WHAT COULD POSSIBLY GO WRONG…??!!

Ni hittar hela vinnarlistan från Chark-SM 2010 här. Jag ska inte kommentera, annat än att säga att Lammhults isterband härskar gloriöst ohotat; att Bastuträsk Chark AB går från strength to strength, eller träsk till träsk, med sin enorma pölsa; samt att “familjeleverpastej” är ett uttryck jag inte tänker tillåta i mitt hem eller på min arbetsplats. Någonstans måste man dra gränsen. Jag drar den här.

Och naturligtvis, som väntat, årets mottagare av Sveriges Charkprofil är förstås Christer “Skin It Back” Ridderheim (t.v.) för konceptet Lilla Saluhallen. Pressylta kan bara gratulera och därmed upprepa en gammal maxim i chark-sm-sammanhang: “What you don’t know won’t hurt you”.

Ta en korv till.

Här har vi då Independents lösning på tidningskrisen: mer snuttifiering. Man har alltså dumpat idén om att göra den till gratistidning, a la Evening Standard, uppenbart beroende på att annonsörerna inte skulle gilla det. Det lätta suset man hör omkring King’s Cross är alltså ljudet av den lättnadens suck som man drar på The Guardian just nu, eftersom The G säkert skulle tagit en ordentlig smäll med Indys gratisering i fråga om sin inre-londonska läsekrets (60% av totala).

Men om “i” är den panacea som ska dra upp Indy på aktansvärda säljnivåer igen är en helt annan 20p. När man läser den ihop med normal-Indy, som alltså blivit mycket mer sober och solid, med långa featuretexter och op-ed-material, så syns det helt enkelt som om man bara lagt ut byråmaterialet på en 56-sidig lillebror. Allt är uppdelat på färgkodade “matriser” (news matrix, business matrix, osv) för överskådlighet: här är en minitidning för folk som har bråttom.

I vilken tanke hela problemet tycks mig ligga. Varför överhuvudtaget försöka attrahera folk som har bråttom med en papperstidning? Problemet illusteras mer än väl av att man helt enkelt lyft ur storebrorstidningen en kolumn kallad “The news in 140 characters”, alltså utvalda twitterier från det senaste dygnet, och kolumnens tagline lyder: “We follow them, so you don’t have to”. Men är inte hela poängen med unga människor som har bråttom att twitter är just vad dom själva ägnar sig åt? Det verkar liksom lite redundant.

Nej, “i” är inte för mig… Men jag tror inte det enkom beror på att jag har min tidningssmak förankrad i nån slags storhetstid på 1970-talet, utan tvärtom att jag delar med många andra ur andra generationer en hunger efter det som papperstidningar kan och borde ägna sig åt som sitt unikum: bakgrund, analys, översikt, feature-length – eller med andra ord, sådant som storebrors-Indy nu tagit ännu ett steg i riktning mot. Kanske det paradoxala resultatet blir att seriös-Indy börjar sälja bättre?

[Greenslade om’i: “But the fact that it resembles Metro is more of a problem. Will people rushing to work take the trouble to stop and pay 20p for it rather than pick up their free Metro?”]

Bach eller Mozart? Elvis eller Tommy? GAIS eller Blåvitt? Stones eller Beatles? Solna eller Sibylla?

Jag tror inte rutinerade läsare behöver tveka över mina hemhörigheter i något enda av dessa fall. Stiger solen upp med gryningen? Jag tror det.

Idag är det emellertid dags att syna Stones/Beatles-komplexet lite närmare. Hela dagen har jag varit utsatt för den ena klassiska Beatles-LP:n efter den andra. Det var Sebastian Filisté som insisterade. Och mycket av det är självklart av yppersta klass, särskilt när John Lennon får släppa på: ‘Don’t Let Me Down‘ är ju bara en dröm. Und so weiter.

Men där Beatles diskvalificerar sig själva gentemot Arvet Efter Stones (jag menar, klicka bara…) är i det faktum att Ringo Starr alltid behövde en låt för sig själv. Beatles var och är för evigt tre steg efter Stones därför att dom inte bara skrev utan offentligt framförde ‘Octopus’s Garden’. Läs bara vad det står i Wikipedia:

Conception

The idea for the song came about when Ringo Starr was on a boat belonging to comedian Peter Sellers in Sardinia in 1968. He ordered fish and chips for lunch, but instead of fish he got squid (it was the first time he’d eaten squid, and he said, “It was OK. A bit rubbery. Tasted like chicken.”) Then the boat’s captain told Ringo Starr about how octopuses travel along the sea bed picking up stones and shiny objects with which to build gardens. The Let It Be film included a scene in which George Harrison is shown helping Ringo Starr work the song out on piano.

The song, which contains the lyrics “Oh what joy for every girl and boy / Knowing they’re happy and they’re safe,” is sometimes thought of as being a song for children, like “Yellow Submarine”, “The Continuing Story of Bungalow Bill” or “All Together Now”. It has also been performed by the Muppets several times in various episodes of their shows.

Jag har i och för sig inga spypåsar att dela ut här just nu. Men är det nån vuxen människa som nånsin kan tänka sig Charlie Watts komma upp med den idén, och att Keef sedan hjälper honom fram till, ska vi kalla det, “slutprodukten”? Jag tror inte det.

I rest my case.

Den är ju sanslös… Och källan vet ni förstås redan vilken den är: Daily Mail. Är detta vinnaren?

Fotnot: Kandidat 2 här, kandidat 1 här.

Att Daves bortgångna hustru Linn hade 130 par skor. Att strösockret tagit slut. Att Dr Bronner köper all sin olivolja från palestinska odlingar. Att jag äger en halsduk av pashmina. Att Björn Linnell är en fitta. Att det fortfarande finns fliddriga blåa karbonkopieblad som fliddrar i höstblåsten. Att mycket lite är vad det borde vara. Att Ahmed med manchesterbyxorna köpte blommor och choklad åt sin fru i eftermiddags. Att strösockret tagit slut igen, men att vi har tre oöppnade burkar Hellmans majonnäs. Att livet är en Festis utan sugrör.

Jag har börjat gå på puben igen. Det är rätt längesen som det var en vana för mig. Min local numera är denna härovan, Prince Arthur, stillsam och fredlig, tills det blir Quiz Night. Då drar jag mig hemåt. För jag kan ju alla svaren. Och vill inte brassa mig. I onödan.

Hur som haver, igår kväll var a case in point. En råkall, regnig och blåsig kväll, jag var på väg hem från Lower Clapton, men tog en svängom Artur och ett glas Kronenbourg och ett fat salta nötter för att stiltja vreden och kärleken och vemodet och allt annat som hade hänt under dagen.

Man sitter ensam och läser pdf-filer på telefonen och tänker på romaner man kan skriva, och romaner man inte kan skriva. Och på dikter som är väldigt bra, som den Bengt O. gav oss i kommentarerna till korvposten nyligen. Så går det. Tills man dör. Och sen finns man inte mer.

Det pratas – och jag menar pratas – en hel del om Martin Amis påstående, under Cheltenham Literary Festival, att det är “omöjligt att skriva bra sexscener”: läs Telegraphs artikel här. Av detta föregivna faktum följer företeelser som Bad Sex Awards, för vilken Tony Blair just blivit nominerad (och hur skamligt är det inte att hans namn överhuvudtaget förekommer i samma mening som det vackra ordet sex…).

Jag har aldrig förstått mig på det här resonemanget, eftersom porr fungerar alldeles utmärkt. Problemet är ju att sexakten är en i grunden komisk tillställning, och att varje försök att beskriva den med anspråk på litterär kvalitet är på förhand dömt att misslyckas. Vem minns inte de stolta klyvarbommarna och de drypande grottorna i sextiotalets porrtidningar? (Det skulle i så fall vara dom av er som inte var fjorton på sextiotalet…) (Ähem).

Det finns i brittisk porrindustri en liten specialistgenre som kallas “readers”: små billigt (och jag menar ruskigt billigt…) producerade böcker för ett par pund stycket (tryckta på kleenexpapper, ha ha!) som tillfredsställer behoven hos vad man kanske kan kalla “verbalporrare”, alltså när man tycker många fula ord ihop i en och samma mening är rätt så upphetsande. Inte så mycket “talk dirty to me” som “read dirty to me”. (Finns det “readers” på svenska? Jag tror inte det.)

Hur som haver, vad tror ni om en jultävling på det här temat?

The Onion har som vanligt svaret: Scandinavians Tops In Gender Equality. Titta på kroppsspråket bara. Vi lutar och litar på varandra. Dom har stoppat ner ungen i en påse gjord av sallad, ungen försöker kämpa sig ur den, men farsan håller emot. Nej, allvarligt talat, det är dags att vi lutar oss tillbaka, blickar ut över jämlikhetens rätt så platta landskap, och uttrycker den gamla sanningen att -“Sverige? Det vill ju gärna bli bra…”

Tidningen Fokus ger oss en presentation av korvens allmänna kulturhistorik, en artikel som ärligt talat är mer niondeklassuppsats än journalistisk text. “Den av många svenskar så älskade varmkorven såg dagens ljus i USA…”

Bejaysus… Var finns de avancerade korvtexterna?

Och Magdalena Ribbing, DN:s “folkvettsexpert”, tycks vara nån slags Sturmbannführerin i Korvakademin. I fear the wurst.

Jag tror det är dags för en trotskistisk mullvadsaktion i korvetablissemanget. Revolutionen är på väg. Det är, med HL Menckens ord, dags att “spotta i nävarna, hissa den svarta flaggan och börja skära strupar”.