Det var inte så länge sen (26 augusti) jag läste Kerstin Ekmans “Mordets praktik” och fann att mitt omdöme delades av de flesta, i alla fall bloggvarelser, som läst den. Och omdömet var i princip att delarna var bättre än helheten.

Inte många dagar efteråt satt jag och slöklickade i Spotify och hittade – som man gör – en LP jag brukade äga som vinyl, och gillade utan att riktigt fatta varför: Stephen Stills ‘Manassas‘. Nu – tack vare Kerstin Ekman – fattade jag plötsligt varför, nämligen att här är helheten bättre än delarna.

Låtarna på ‘Manassas’ är alla, ja, vaskamansäja, rätt bra. Jag gillar särskilt ‘Hide It So Deep’ och ‘It Doesn’t Matter’. Dom är dock inga mästerverk. Men när man slutat lyssna på ‘Manassas’ som helhet framstår den som mycket bättre än de tjugoen beståndsdelarna sammantagna. Man blir mycket gladare än man borde vara. Hmm…

Här är då en utmaning. Ge mig fler exempel – från musik, litteratur, balett, balsasnickeri, pornografi, gruvhantering, whatever – där helheten är bättre än delarna. Frånsett Bibeln kan jag fortfarande inte komma på ett enda (exempel), och det är nu nästan en månad sen jag började fundera.

(Surströmming, kanske…?)