Det var inte så länge sen (26 augusti) jag läste Kerstin Ekmans “Mordets praktik” och fann att mitt omdöme delades av de flesta, i alla fall bloggvarelser, som läst den. Och omdömet var i princip att delarna var bättre än helheten.

Inte många dagar efteråt satt jag och slöklickade i Spotify och hittade – som man gör – en LP jag brukade äga som vinyl, och gillade utan att riktigt fatta varför: Stephen Stills ‘Manassas‘. Nu – tack vare Kerstin Ekman – fattade jag plötsligt varför, nämligen att här är helheten bättre än delarna.

Låtarna på ‘Manassas’ är alla, ja, vaskamansäja, rätt bra. Jag gillar särskilt ‘Hide It So Deep’ och ‘It Doesn’t Matter’. Dom är dock inga mästerverk. Men när man slutat lyssna på ‘Manassas’ som helhet framstår den som mycket bättre än de tjugoen beståndsdelarna sammantagna. Man blir mycket gladare än man borde vara. Hmm…

Här är då en utmaning. Ge mig fler exempel – från musik, litteratur, balett, balsasnickeri, pornografi, gruvhantering, whatever – där helheten är bättre än delarna. Frånsett Bibeln kan jag fortfarande inte komma på ett enda (exempel), och det är nu nästan en månad sen jag började fundera.

(Surströmming, kanske…?)

Titta på minen, bara… Bilden är från gårdagen. Lillebror Ed uppe på podiet har just sagt att Irakkriget var “fel”, publiken applåderar, inkluderat Harriet Harman här bredvid David, och David fräser (så att mikarna snappar upp det, tydligen): “Du röstade ju för kriget, vad har du för anledning att applådera…?!”

Där sprack fanéren. Oj, vad den sved…

Så här fint väder var det inte dag… (Bleak House uppe på kullen)

Tillbringade en dag, och en natt, i Broadstairs igen. Jag hade erbjudit mig att köra ner en säng som Tim behövde, och parkerade efter uträttat ärende uppe vid Bleak House. Därifrån kan man vanligtvis se världens nu största offshore vindfarm. Den är byggd av Vattenfall, som det råkar sig, och har just tagits i bruk: här är ett inslag om den från Channel 4 News. Men i morse såg man bara några armar då och då blänka till där ute.

Badorter i septemberdimma är gräddkola för oss melankoliker. Jag har för vana att äta frukost och läsa tidningen på Beaches café runt hörnet, men idag tänkte jag posha till det lite grand och gick till Albion Hotel i stället, Broadstairs’ motsvarighet till Statt, med fin havsutsikt. Men det skulle jag inte gjort. En bedrövlig frukost: sönderstekt bacon, torr äggstanning, en lam fläskkorv, och hash browns som smakade tre dagar gammal matolja.

Ett av mina många snedsteg i livet.

Jag skulle gått min sedvanliga promenad till Ramsgate utefter stranden, men därav blev intet.  Jag hade kommit en bit vidare med Cavalcanti ute i Tims cabana, när regnet ändå började smattra mot taket. Men så fastnade jag i “…e de cor volontate…” och frågan huruvida denna vilja kommer “ur” eller “från” hjärtat, jag vet aldrig det. Det första man får ge upp när åldrandet blir biologisk verklighet är prepositionerna, tycks det.

På hemvägen lyssnade jag på Percy Sledge. You Are My Everything. Och sånt.

Så det blev Ed Miliband, well well… Läs BBC:s redogörelse här. Studera sedan bilden ovan och läs en rolig och bra krönika av Matthew Norman om rivaliteten mellan judiska bröder, från Independent i maj. Ta till sist en macka och var som folk.

Vilket bröderna Miliband definitivt inte är, som Matthew Norman så väl beskriver. Dom är freaks, helt enkelt. The Smooth Freak Brothers, snarare än The Furry Dittos. Så här ligger det till. Jag satt i styrelsen för en lågstadieskola i Kentish Town i tjugo år, från 1986 och framåt, som föräldrarepresentant och vice ordförande. Under ett par år – 1995-6 – satt David Miliband med som en av Labourrepresentanterna, så jag lärde känna honom rätt väl. Han jobbade då huvudsakligen som tankesmed åt Tony Blair, och ens intryck av honom var bara positivt.

Redan då var David M. politiker ut i fingerspetsarna, i den meningen att han var född styrelsemänniska, svalde delrapporter som vatten, fokuserade på väsentligheter, balanserade långsiktigt med kortsiktigt oerhört skickligt, anpassade sitt språkbruk till den publik han hade framför sig, etc etc. Alla visste ju att hans väg var i förväg utstakad till toppen, vilket gjorde det desto mer imponerande att han inte bara satte sig så väl in i skolans problem, stora som små, utan att han också t.ex. tog av sin fritid och kom in och läste med ungar som hade lässvårigheter, ett jobb man alltid fick ställa upp på (det var en skola med en hel del problem, milt uttryckt).

Bröderna bodde då i föräldrahemmet inte långt därifrån, en stor kåk i det poshaste av posha Primrose Hill, och ett par-tre gånger i veckan stötte man på David och Ed vid Chalk Farms tunnelbana vid dagens slut. Snygge David var den som gick först och alltid tjingsade, medan Ed var den paniskt stirrande, förläste prästseminaristen som gick bakom och alltid hade svårt att säga hej. Ed kom jag aldrig i samtal med, men däremot ett kufiskt sådant med David under ett möte hemma hos mig alldeles som parlamentsvalet utlysts våren 1997.

Min bror Olof, som är statsvetare, var då på besök och David kände till lite grand om både maktutredningen och Olofs forskning kring demokratifrågor, så jag föreslog en fika och ett samtal. David hade med sig en kladdkaka av nån sort och vi pratade väl mest om valrörelsen, som just hade satt igång. Men det underliga var att vad David mest ville poängtera för oss båda – hans message, the spin – var vilket katastrofalt underläge New Labour spelade i. Torypartiet, sa han, hade trettioåtta miljoner datorer och nittitusen frontline spindocs och en proaktiv mediapolicy som skulle gjort Goebbels grön, medan New Labour då satt med, typ, två halvtidstjänster i ett lånat kontor i nedre Balham, utan dass.

Verkligheten var förstås tvärtom. Det var “the Millbank operation” som gjorde Goebbels avundsjuk, och torypartiet som hade förlorat redan innan dom förlorade. Varför såg David M. det som nödvändigt att så till den milda grad förvränga verkligheten, under ett samtal som inte kunde varit mer “bakgrund”, “personligt”, “relaxat”…? Om man vill veta svaret på den frågan, så räcker det med att studera David M:s tid som utrikesminister: advokaten Philippe Sands skrev bra häromdagen, bara om tortyrfrågan. Han var inte så imponerande som jag trodde. Inte alls.

Så Ed ska vara det radikala alternativet, för det var fackföreningsrösterna som langade in honom. -“He declared he would fight every minute of leadership for a ‘more prosperous, more equal, more fair society’ as Labour seeks a route back to government” rapporterar The G. Var har vi hört det förut? Jo, i början av 70-talet, när socialdemokraternas paroll var “Ökad jämlikhet”. Snabbt som attan dök en affisch upp med parollen “Ökad frihet, ökad jämlikhet, ökat broderskap”.

Mer bröder. Vi behöver mer bröder.

Skådespelaren Samuel West kör en rätt intressant femminutare på BBC om olika sätt att framföra Hamletmonologen. (Men vore det inte lajbans att också få höra honom läsa den i Hagbergs original?).

Hur som haver, det nervösaste jag nånsin varit hade också med Sam West att göra. Översättaren Frank Perry var för en del år sen med och organiserade en uppläsning på British Library med Östersjöpoeter, allt vilket i själva verket bara var en ursäkt för att få dit Tomas Tranströmer.

Det var Sam West och Frank som omväxlande läste de engelska översättningarna, medan jag hade fått till uppgift att läsa Tranströmer på svenska, eftersom han själv p.g.a. sjukdomen inte var kapabel till det. Detta alltså inför en 200-hövdad publik, med Tranströmer själv på första parkett, plirande vänligt upp mot mig.

Svälj, med andra ord…

Dessutom skulle jag börja med “Sorgegondolen”, av alla dikter… Men, så klart – vad annat hade jag väntat mig? – bara några rader in – “Ett fönster i palatset flyger upp och man grimaserar i det plötsliga draget…” – så tar dikten hand om en och för en i hamn hur lätt som helst.

Jag bad naturligtvis Tranströmer heligt om ursäkt efteråt, men han bara fortsatte plira vänligt. Som för att säga “What’s the problem…?”

Idag, lördag 18 september 2010, är det dessutom jämnt fyrtio år sedan Jimi Hendrix dog.

Jag tänker inte ens länka.

Idag bör man läsa Andrew Browns Sverigeartikel i Guardianbilagan, huvudsakligen fokuserad på SD och Malmö. Och det är inte första gången det slår en hur trevligt det är med folk som vet vad dom pratar om. Det vore också intressant att få veta vad ni tycker om sillstimsmetaforen. Jag tycker den funkar: alltid samma -> plötsligt annorlunda -> alltid samma.

Blogg-Nytt 1: Så har då stunden kommit. Det var väl oundvikligt. Men hur man än förbereder sig så, ja, det skär i hjärtat. Malte Persson har nu lagt ner Errata. Och om det fanns en “den litterära bloggens storhetstid” så hörde väl Errata till den, särskilt kring 2005-6, skulle jag sagt. Med tiden blev dock kommentatorerna argare och argare, i takt med att dom blev mindre och mindre intresserade av litteratur. Men som sagt: Bliss was it in that dawn to be alive / And to be young was very heaven…

Blogg-Nytt 2: Thomas Nydahl å sin sida skiftar inriktning en aning, och överger Occident till förmån för den nya bloggen “Vaka över ensamheten” (orden är EM Ciorans). Thomas utlovar både gammalt och nytt på det nya forumet, men nån “parti- och pariapolitik” ska vi inte förvänta oss. Nej, det är lite svårt att föreställa sig Thomas i en serie partiledarintervjuer, till exempel, eller i ett inlägg om skattepolitik. Och det kan väl inte ses som annat än ett friskhetstecken.

Blogg-Nytt 3 (senare): Detta missade jag i första versionen, Håkan Lindgrens nydesignade och tjusiga The Loser. Way to go! Mycket inbjudande och fräscht, syns det mig.

Telefon-Nytt: Jag har numera en mobil med touch screen… Fuck me! Åtta gånger i sträck ringde jag nån, helt av misstag. Man behöver ju bara nudda vid fel bit av skärmen så framstår man plötsligt för vänner och bekanta som en gravt sinnesstörd stalker. Såna här prylar är ju livsfarliga, för helvete… Men skojiga också. Och den vet alltid var man är nånstans. Vilket är tur det.

Middags-Nytt: Ikväll blir det pub grub: steak & kidney pie med ärter och mos. Det, ni.

Mr Justice Eady is to be replaced as senior libel and privacy judge in the High Court from 30 September 2010; his successor is Mr Justice Tugendhat, who in the past has shown himself to have – at least in many commentators’ view – a more “nuanced view” of the ECHR and its application in English law.

Among the links in James Robinson’s piece in Media Guardian is the PressGazette report on the Appeal Court ruling in McKennitt v. Ash, from darkest December 2006. It was a day that will live in infamy.

Tonen i artikeln nuddar kanske lite väl ofta vid det pompösa, men Johann Hari i Independet häromdagen har otvivelaktigt rätt. De romerska katoliker som väljer tystnaden under påvens kommande besök i Storbritannien väljer därmed också samtycket till vad han gjort och – vad viktigare är – inte gjort i frågan om prästers sexuella övergrepp på barn under många decennier. Protesten är inte bara a moral choice här, den är ett moraliskt måste.

Ett hälsotecken är att intresset inför besöket, som börjar på torsdag och varar i fyra dagar, verkar påfallande svalt. Man skyller på “administrativa problem” att så många biljetter finns kvar.

Det har också kommit en ny bok av den framstående advokaten Geoffrey Robertson, “The Case of the Pope: Vatican Accountability for Human Rights Abuse“, som påpekar att Vatikanens anspråk på att utgöra en stat vilar på olagliga grunder och bör i rättvisans många namn upphävas: boken recenserades av Terry Eagleton i Observer igår.