Observer om Lindberg och Sverige
Categories: Brittiska medier, Svenskt allmäntSunday, Aug 1, 2010
Vår gamle vän Andrew Anthony på Observer – ni kommer ihåg honom från Myrdal/Pol Pot-vevan, här och framför allt här – skriver idag om Göran Lindberg och den-mörka-sidan-av-Sverige, och gör det utmärkt och heltäckande, syns det mig, och inte bara för att man själv bidrar med några väl valda…
Det är jävligt svårt att skriva journalistiskt om Sverige-efter-Palme, har jag upptäckt, och det går nästan att räkna de framgångsrika försöken på ena handens fingrar. Att undvika sentimentalitet, förnumstighet eller ideologisk schadenfreude kräver avancerad skridskoåkning.
August 1st, 2010 at 9:03 pm
Mycket intressant läsning. (Och långt! När och var kan man se en så djupgående beskrivning och analys av någonting i svensk press?)
Jag undrar över din beskrivning av de två eliterna. Var det inte en tidsperiod som gick mot sitt slut någon gång på 80-talet? Har inte det två eliterna nu smält ihop – var hittar du “internationalists” och “neutralists” idag? Har inte det nyliberala, marknadsmässiga och västorienterade paradigmet tagit över? Det var trots allt finansminister Persson som inledde decentralisering, privatisering och thatcheriansk penningpolitik. Några folkhemsnostalgiker finns väl knappast annat än på Skansen kanske.
Det förringar på inget sätt din (och Anthonys analys): det finns en stor skillnad mellan vad man skall tycka (om vilket praktiskt taget konsensus råder) och vad man verkligen tycker (som man snackar om grabbar emellan i bastun eller på krogen).
Och reaktioner mot åsiktstvånget kommer naturligtvis. Vad händer då?
Ja jag bara undrar. Själv är jag för alla bra saker och mot alla dåliga.
August 2nd, 2010 at 5:28 am
Visst har du rätt om eliterna och åttiotalet. Vad jag gav AA var en i bredaste penseldrag möjlig version av det historiska förloppet vad gäller de två eliterna (som ju egentligen tog sin början under trettioåriga kriget och konflikten mellan monarkin/staten och adeln/penningen). Min poäng till AA var att Elit 2 nu är i ascendancy medan Elit 1:s språkbruk, framför allt inom kulturen och “rättighetsapparaturen” fortfarande är den retoriskt allenarådande, till vilken tribut måste framföras å daglig basis.
Detta kopplar för övrigt också till min gamla trötthet med den svenska kulturens enspråkighet, och varför man i förstone kan tycka det är välkommet med nya röster som Johan Lundbergs, även om dom sedan bara visar sig orka med ett pip i lovart.