Detta till dels inspirerat av Johans återuppståndelse som jazzskribent…

Sedan början av året strömmar musiken in i mitt liv med en kraft som jag bara kan likna vid en fasansfull översvämningskatastrof som den i Pakistan, fast mycket trevligare. Nej, låt mig skriva om det: …som jag bara kan likna vid en morgon mellan fjällen, hör hur bäck och flod, sorlande mot hällen, sjunga Gudrun är godis… Or words to that effect.

Till morgonkaffet brukar jag, i alla fall just nu, låta Omara Portuondo sjunga “He perdido contigo“, vars sensmoral jag känner igen ack så väl. Vid pass lunchtid, när jag kör omkring i stan en hel del, blir det mellan tolv och ett “Composer of the Week” på Radio 3 (nästa vecka en temavecka om Opera-Comique). Därefter blir det slumpplock ur cd-samlingen i dörrfickan på förarsidan.

Favoriten där just nu är Little Feats fjärde album, “Feats Don’t Fail Me Now”, den som kom efter “Dixie Chicken” och som jag tycker är fulländningen av inte bara Lowell Georges musikaliska geni, utan av ett av de mest intelligenta, roligaste och tajtaste banden som nånsin funnits (inte undra på att Zappa ville ha tillbaka Roy Estrada i Mothers, vid vaddå 72?, när både Mothers och LF var som tajtast). Här är Rock And Roll Doctor – och bara Lowell George kunde kalla det “And”…

På kvällen diskuterar min sons gudfader och jag huruvida någon annan än Dieter Fischer-Dieskau överhuvudtaget har RÄTT att sjunga BWV Cantata 21, 3:e arian “Schlummert ein, ihr matten Augen…” (Spotifylänk). Och svaret är naturligtvis nej… Ingen.

Postscript: Nå, vi kan väl ge Lorraine Hart Lieberson (Spotifylänk) en chans på “Schlummert ein…” också. Anspråkslöst och vackert, en sopran som låter mer och mer mezzo ju mer man lyssnar.