Det är intressant, och lite skrämmande på samma gång, det som händer med Pakistan. Med vilket jag menar att landets anseende verkar ta den ena törnen efter den andra, och man tycks ha allt svårare att hämta sig efter varje stöt. Det har börjat vila något av hopplöshet och förtvivlan över landets öde, med en korruption som inte bara är endemisk och allätande utan inbyggd i själva nationens väsen.

Pakistans storpolitiskt schizofrena roll, dels som USA:s bortskämda alliansbarn, dels som sponsor av den talibanska offensiven i Afghanistan, har det skrivits hur mycket som helst om: de två skribenter jag helst läser i ämnet är Observers Jason Burke samt William Dalrymple, som ofta skriver i New Statesman.

Översvämningskatastrofen, i sin tur, har varit lika fascinerande skrämmande att följa, inte minst som mediafenomen: katastrofens själva långsamhet, bristen på dramatiska bilder, de relativt låga dödstalen, den politiska elitens brist på empati och praktiskt engagemang, de enorma summorna i hjälppengar som redan försvunnit i rymliga fickor, den förlamande känslan av meningslöshet och oundviklighet, att världen liksom inte orkar bry sig…

Inte bara det. Häröver uppmärksammade man nyligen att brittiska pakistanier är tretton gånger mer benägna än resten av befolkningen att få barn med genetiska störningar, beroende på att det är så vanligt med giftemål mellan förstakusiner: Channel 4:s “Dispatches” gjorde också ett program om saken. Bilden av brittiska pakistanier färgas alltför ofta av den här regressiva stamkultursaspekten av islam, en social och kulturell belastning som många bland andra och tredje generationen nu försöker komma bort från.

En av de få ljuspunkterna brukade vara cricketen… Pakistansk cricket har under åren producerat rader av enstående spelare, inte minst på bowlersidan, som det nya geniet Mohammad Aamer. Så i söndags briserar i New of the World en av de största mutskandalerna som någonsin drabbat sporten. Aamer och två av hans medspelare, bl.a. lagkaptenen Salman Butt, ska medvetet ha kastat tre “no-balls” – ogiltiga bollar p.g.a. övertramp – för att ett spot-bettingsyndikat ska kunna kamma hem stålarna.

Nyheten att pakistansk cricket är korrupt är väl i och för sig lika sensationell som nyheten att påven är katolik, men det här satte flera rekord i skamlöshet. Man har nu börjat studera en hel mängd underligheter i det pakistanska landslagets form på sistone, inte minst hur i hela friden dom lyckades förlora mot Australien i Sydney i fjol, när dom satt med en synbarligen ointaglig ledning.

Det är en klyscha-men-sant att internationell cricket har skakats i grunden av den här skandalen, och det kommer att ta åratals för Pakistan att komma tillbaka som spelbar nation överhuvudtaget, låt vara med den sportsliga hedern i behåll. (Sajten CricInfo är som vanligt bästa källan till mer bakgrund).

Och naturligtvis tornar i bakgrunden till allt detta… Indien. Det är för många pakistanier en källa till outsäglig vrede och frustration att landet verkar sitta fast i denna vattensjuka sörja av korruption och bakåtsträvande, medan ärkerivalen i syd tar sin plats bland globala emerging powers. Och det slående är ju dessutom att Indien sannerligen inte saknar problem, varken vad gäller bakåtsträvande eller korruption, men att dessa problem under senare år kommit att framstå som i alla fall överkomliga.

(Nå, det här blev kanske lite väl mycket av skoluppsats… Men vafan, det är ju tisdag.)