Ännu en repristext. Så här skrev jag på Pressylta tre dagar efteråt, alltså söndagen 10 juli 2005, under rubriken “So… What happened?”

Efter veckor av moln och kyla, regnskurar, tveksamt solsken – äntligen en dag med klar blå himmel och tjugoåtta grader, cirka. Det blir en BBQ i eftermiddag, med Joe och Rupe, och kanske Cleo, kanske Jean och Rob. Revbensspjäll, hambörjare i ciabatta, majskolvar, potatis bakad i glöden, en mastondontsallad därtill. Nick the Greek ger mig en deal på ett jävligt trevligt litet Languedoc-vin kallat Mosaïque, sex flaskor för femton pund. Och så en packe Peroni.

Jag åkte in till King’s Cross igår eftermiddag. Blomberget har vuxit till höfthöjd på sina ställen. King’s X har blivit samlingspunkten, på väggar och fönster sitter massor av handskrivna papperslappar, efterlysningar, barn som ritat och målat, folk går omkring och tittar, säger nåt ord till varandra, drar iväg, och så kommer det fler, en grupp kvinnor i chadors, ett par skanks, några pensionärer, en hel del journalister. Två-tre hundra meter åt sydväst, och trettio meter ner, jobbar räddningsmanskapet i 60-gradig hetta, rök, gas, sot, asbest, råttor, likdelar, blod; ingen vet ännu hur många som befann sig i framvagnen, där det small.

Så. Vad hände? Åttio döda, kanske till och med hundra när vi till slut har facit i hand. Att så många – om inte alla – hade förespått att det förr eller senare skulle hända; huruvida man vill spåra det tillbaka till Irakkriget eller inte; hur “vana” londonborna än är vid bomber som både hot och verklighet; det reducerar inte katastrofen med en millimeter. Inte en millimeter.

Och ändå…

När jag kom hem satt Joan och kollade BBC24. “Det är konstigt,” sa hon. “Vadå?” sa jag. -“Att det trots allt inte haft en större effekt än så här…”.

Jag kände att jag borde bli chockad av vad hon sa. Det är ju inget annat på nyheterna, nästan inget annat i tidningarna, presskonferenser, kommentarer, snabbanalyser, experter, det största antalet människor dödade i London sedan kriget, den (efter Lockerbie) näst största katastrofen i Storbritannien. Och ändå… Det kom ingen chock.

Vad man också ser vid King’s X är människor som inte stannar till. Som inte läser papperslappar, inte reflekterar över det ena eller andra, inte ens är särskilt förbannade. Nej, dom är inte hårdhjärtade, dom är på väg till jobbet. Till ett möte. De ska köpa ett par nya jeans, boka semester, gå och kolla Världarnas krig.

Det handlar inte heller om likgiltighet. Långt därifrån. Men bort från King’s X, Edgware Road, Aldgate East, Liverpool Street, ser man liten eller ingen skillnad. Folk ser inte särskilt allvarliga eller betänksamma eller rädda ut (som man fick
intryck av var fallet i New York och Madrid dagarna efter). Jag frågar alla jag kan, “Kände du nån som…?” – “Nej, tack och lov,” säger dom och fortsätter packa upp apelsiner, servera kaffe, läsa tidningen.

Varför är det så här? Varför är det inte bara ingen panik, ingen hysteri – varför är det inte ens ett allt-dominerande samtalsämne folk emellan? (Jag har frågat många andra om detta också, och dom allra flesta har fått samma intryck, så
det är inte bara jag…). Två orsaker, kanske: bortsett från bussen finns det inga bilder som för evigt etsat sig fast på näthinnan; de allra flesta skadades eller dog out-of-sight, underjord, nere i vad som plötsligt blev helvetet.

Den andra orsaken: att London är byggt, fysiskt och mentalt, som det är: att stan är så compartmentalized; ett konglomerat, en federation av större eller mindre bysamhällen. Vi är alla londonbor (särskilt när man får OS), visst, men vi är alla i första hand Camden-hipsters, Holland Park-snobbar, Somers Town-drägg, Shoreditch-banglas,Croydon-white-trash, Bermondsey-gangstrar, Maida Vale-mediafolk, eller var fan man nu råkar ha riggat upp sitt tält, det spelar ingen roll. Det här är ingen koncentrisk stad, som Paris, med ett enda centrum och ringarna som sprider sig ut mot les banlieus. Det är ett stamsamhälle. Sorg, förtvivlan, allvar – inte desto mindre intensivt upplevda, men de blir utpräglat lokala ting, en känsla per hus, kanske kvarter, kanske förort.

Och i morgon bitti tar stan första steget tillbaka till det ännu-mer-normala: den första riktiga rusningstiden efter katastrofen, måndag morgon, folk lika sardinpackade, griniga, uttråkade, misstänksamma, sömniga som dom var strax före nio i torsdags, när det small. I morgon smäller det inte.

Än en gång halkar man till i rubriksalladen… “Här är svenskarnas drömregering” skriver Expressen idag, om en nylig Sifo-undersökning. “Drömregering”… Det är ett konstigt ord, både barnsligt och poetiskt på samma gång. Ragnar Strömberg brukade kalla mig “extasminister”, så jag skulle nog få en taburett i en drömregering. Kanske inte portfölj, men väl en taburett. Och där skulle jag bedriva drömpolitik, enligt mitt sömniga manifest: mycket socker på alla limpor, mycket erotik i alla skolor, alla vore vi filmstjärnor på en och samma gång.

Sen vaknade jag. Jag ska till tandläkaren kvart över ett.

Det finns som vi vet en lång och subversiv tradition av säga-vad-man-vill-skämt. Dom kan gå från lätt osmakliga till helt vidriga. Några minuter efter att andra tornet hade rasat den 11 september ringde en god vän och sa, “Säga vad man vill om araber, men flyga kan dom”. Visst skrattade jag, men liksom bottenlöst.

Mussolinis älskarinna Clara Petaccis dagböcker har just publicerats och recensenten i TLS nämner på slutet att en förbipasserande i Milano i april 1945 lär ha tittat upp på Mussolinis och Petaccis avrättade kroppar, där dom hängde upp och ner från gatlyktan,  och reflekterat: “Säga vad man vill om Petacci, men snygga ben hade hon faktiskt.”

Beryl Bainbridge är död. Hon blev 75. Jag har alltid gillat henne, och hennes böcker, även om jag inte alltid hängde med under de sista åren. “Harriet Said” (1972) och “The Bottle Factory Outing” (1974) är små mästerverk. Så också “Young Adolf” (1978); hon var en av de få som kunde litterärt återskapa en känd historisk situation (Hitler i Liverpool, Titanic, Krimkriget, osv) utan att det någonsin gnisslade anakronistiskt eller falskt. Hur som haver, i samband med “Young Adolf” intervjuade jag henne för Författarförlagets tidskrift Tidskrifts Englandsnummer, och jag ska spendera en eftermiddags sökning i lådor och boxar för att hitta den, i akt och mening att pdf:a och posta den, pour votre éducation et divertissement. Kom aldrig och säg att Pressylta inte är valuta för pengarna.