Tre ord som börjar på Sp-
Categories: Språk, Svenskt allmäntMonday, Jun 28, 2010
Spontan var förr i tiden något väldigt eftersträvansvärt att vara, jag pratar väl om sextiotalet i princip. Att vara spontan var ett tecken på att man var lite osvensk, utan att för den skull vara utländsk; att man var lite oinrutad, utan att för den skull vara snurrig. Det tog sig främst uttryck i att man helt spontant satte sig ner på trottoaren, i stället för en bänk eller en stol eller en pall. “Spontant” var ofta synonymt med “fritt”.
Speciell, när det används som beskrivning på människor, är ett ord jag först stötte på i Sverige på 1980-talet, tror jag. -“Hon är lite speciell,” fick jag höra om någon på en stor släktträff i den vevan. Jag trodde först att det betydde efterbliven. Men när jag en stund senare kom att prata med den speciella framstod hon bara som lite skojig och kulturintresserad. Jag är fortfarande inte helt klar över om ordet har något med förståndshandikapp att göra.
Spetskompetens är rätt nytt för mig – är det från 2000-tal…? Jag har efterhand kommit att inse att det inte alls är ett abstrakt substantiv, utan en personbeskrivning. Han/hon är en spetskompetens, ungefär som han/hon är en pizzabagare eller en knypplerska. (Denna semantiska skiftning från abstrakt till konkret kallas antropomorfisk transferens i finare kretsar). Att bara vara en kompetens är med andra ord inget att rekommendera, inte om man vill komma nånstans i karriären.
June 28th, 2010 at 3:26 pm
Gillar!
June 29th, 2010 at 6:52 am
Spontant kommer jag att tänka på en episod från tidigt sjuttiotal. Jag gick på folkhögskola och vi skulle ha något slags improviserad och fri dans och rörelse till musik, för att slappna av och bli kreativa. Den oerhört hämmade kvinnliga läraren som ledde det hela genomförde en genomkontrollerad, perfekt imitation av spontan, ohämmad och frigjord dans, under ängsligt iakttagande av sig själv och oss andra.
Men det är väl som någon sa: jag måste träna mig på att bli mer spontan…
June 29th, 2010 at 1:23 pm
Ett exempel jag bevarat genom åren: köpcentrat i Malmöförorten Lindängen invigdes i början av 1970-talet. Den tidens Ilmar Reepalu hette Nils Yngvesson, en klassisk socialdemokratisk kommunledare som suttit halva sitt liv på posten. Han klippte alla tänkbara invigningssnören och vände sig sedan mot publiken med orden: “Å nu tycker jag att vi tar upp en spontan applåd.” Malmöborna var på den tiden alltid lika villiga att instämma.
June 29th, 2010 at 6:13 pm
Lennart, jag vrider mig av obehag, för jag ser det framför mig, eeeek…!
Thomas, den är nästan för perfekt! QED, som sagt…
June 29th, 2010 at 9:19 pm
Inte ens om man bor i Sverige kan man hänga med i den språkliga utvecklingen. Speciell kan förstås användas i olika betydelser, ofta som en karakteristik av någon som har lite udda intressen eller lustiga vanor. Jag tror sällan man hör det relaterat till ett förståndshandikapp.
En nymodig användning, kopierad från engelskan möter man i följande autentiska citat: “Tack för du finns, den jag älskar och vill dela mitt liv med. Den jag beundrar, uppskattar, åtrår, älskar, du är mycket speciell för mig”.
Beträffande spetskompetens så används nog ordet ändå mest som en abstraktion. När Konsumentverket skulle flytta från Stockholm till Karlstad hävdades från fackligt håll att verket hade “en spetskompetens som blir svår att hitta i Karlstad”. Jag vet inte om vi konsumenter några år senare märkt denna svåra förlust. Däremot vet vi ju att Karlstad sedan länge har en spetskompetens när det gäller att rosta kaffe.
June 29th, 2010 at 10:14 pm
Haha!
(till signaturen Tidens tecken)
July 2nd, 2010 at 11:59 am
spetskompetens trodde jag var kunskapen om knyppling
July 2nd, 2010 at 4:44 pm
Särskilt i Chantilly, koms det ihåg? “Chantilly lace, a pretty face…”