Jag ärver allt av min son. Mobiltelefoner, skjortor, jeans, tidningar, websajter, strumpor, mera jeans, kunskap om internet, plånböcker, kunskap om Egypten och skjutvapen, mera jeans, kändisar, Ohio, mera jeans.

Men det sista jag trodde jag skulle ärva av honom var musik. Jag menar, jag introducerade honom till Hendrix vid två års ålder. Nuff said. Tills han visade mig på The Low Anthem och deras totalbriljanta album “Oh My God, Charlie Darwin“.

“To Ohio” är min nya nationalsång. (Spotifylänk)

Mina tre myter är Josef och bröderna, den förlorade sonen, och Odysseus. Alla tre handlar om omöjligheten av att komma hem. En recension i TLS styr mig mot en bok jag måste läsa.

“In the lassitude after love, Odysseus asks Circe, ‘what is the way to the land of the dead?’”

Och så plötsligt, det roligaste som kunde hända…! Meningslösheten huggen i sten. Fantastiskt. “Att visa att man kunde skriva kunde vara viktigare än att det som skrevs verkligen betydde något”. Jag lämnar alla vidare kommentarer – om samtidslitteraturen, om kulturdebatten, om Göteborgs-Posten – åt dom av mina läsare som äro ditåt benägna.

Och så anklagar man oss nordbor för att sakna humor. How dare they. How very dare they…

Som nån sa, “I’m so over the top, I’m meeting myself coming back”…

Jag borde skriva om Israel. Om Robert Boyles önskelista. Om Stendhals De l’Amour. Om Stephen Stills. Om det fattiga England. Men jag orkar inte. Talk amongst yourselves.

Vad är historien till för? Bland de mer banala svaren hör väl att den är till för att skänka perspektiv och mana till eftertanke. När en nation, en statsapparat och ett folk som är så rotat i historien som Israel och israelerna är, så är det desto mer chockerande när dom så fatalt tappat greppet om vad deras egen historia har att lära. Linda Grant skriver om Exodus 1947, skeppet med förintelsefångarna som försökte bryta den brittiska Palestinablockaden alldeles före staten Israels tillkomst. Det är melankolisk läsning.

Mannen som uppfann honungsrostad skinka är död. Den meriten är beundransvärd nog. Men det faktum att Michael Katz också råkade vara jude för det upp på ett nära nog heroiskt plan. Ännu en läcker runa från Daily Telegraph här.

“Every man likes the smell of his own fart” är – enligt uppgift – ett isländskt ordspråk. Och uppgiften kommer förstås från W H Auden, den är tagen ur hans bok om Islandsresan med Isherwood.

Men jag har alltid frågat mig: “Kvinnor, då…?”

Två frågor till min ohyggligt bildade läsekrets: (1) Är detta verkligen ett isländskt ordstäv?, och (2) Do women like – or not like – the smell of their own farts?

Svaret på den andra frågan har potential att förändra världen.