Historikern Tony Judt skriver på NYRB-bloggen en mycket läsvärd och gripande text om ord, språk och tal, mot bakgrund av den neurologiska sjukdom som drabbat honom och gjort hans talförmåga allt mer nedsatt. När man som Judt växt upp och alltid levt med den nedärvda judiska förkärleken för oändliga samtal, för brinnande debatter och rasande dispyter, är det ett särskilt hårt öde.

Jag vet inte riktigt varför, men det fick mig att tänka på en man jag en gång träffade på en middag. Han var en politisk aktivist från Zimbabwe, och hade genomlevt flera månaders tortyr i Mugabes fängelser, tills han cirka ett år tidigare lyckats ta sig till England. Det märkliga var att han aldrig initierade några samtal under hela kvällen, att han bara talade om han först blivit direkt tilltalad, om man ställt en fråga till honom, till exempel. Det innebar inte att han var särskilt tillbakadragen eller tystlåten eller lågmäld, snarare tvärtom. Det var bara det att han inte kunde påbörja en dialog med någon, inte ens om man kom bra överens och hade känt honom ett tag. Jag fick senare reda på att detta är något väldigt vanligt bland tortyroffer, särskilt under de första åren efteråt. Fast hos en del kan den här förtegenheten tydligen vara livet ut.

På tal om tortyr och smärta och tal och språk: en av de mest omvälvande böcker jag nånsin läst är Elaine Scarrys “The Body in Pain: The Making and Unmaking of the World” (1985).