Raoul Wallenberg och mysterierna
Categories: Svenskt allmäntMonday, May 3, 2010
Amy Knight skriver i NYRB om Fokus nyliga rön om Raoul Wallenberg, och hon nämner i det sammanhanget en av de många obesvarade frågor som längre förbryllat mig, men som sällan omnämns: “Varför behövde överhuvudtaget det sovjetiska underrättelseväsendet Raoul Wallenberg?” Vad hade de för (potentiell) nytta av honom? I vilken specifik (krigs)politisk kontext ska man se bortrövandet?
Det har ju talats om att ryssarna misstänkte att Wallenberg hade starka kopplingar till amerikanskt underrättelseväsen, men jag har aldrig sett några belägg – och kan förstås ha missat nåt – för att de skulle varit starkare än de behövde vara för att Wallenberg överhuvud taget skulle kunna utföra sin heroiska uppgift, vid just den tiden, på just den platsen.
Å andra sidan, i min recension i DN (här i html) av Sergo Berias bok om sin far skrev jag följande: “Vad gäller Raoul Wallenberg vill boken göra gällande att han kidnappades av Smersh som en del av en kampanj riktad mot Beria själv, vilket i sin tur gick tillbaka på att Beria haft komprometterande samröre med familjen Wallenberg, bland annat under förhandlingarna om vapenstilleståndet med Finland 1940.”
[En uppföljare som formligen skriker på uppmärksamhet: vad i hela friden hade familjen Wallenberg att göra med Sovjets och Finlands förhandlingar om vapenstilleståndet 1940…?!]
Lägg därtill den gamla uppgiften – som jag sett bekräftad, minns inte var – att den unge officer som ledde kidnappningsaktionen mot Wallenberg var en ung major vid namn Leonid Bresjnev… Resultat: en salig – men fascinerande – härva.
May 7th, 2010 at 6:55 pm
Jag undrar om det finns någon seriös bekräftelse på ryktet att det var en ung Leonid Bresjnev som kidnappade Wallenberg. Är det inte ett led i en ganska yvig mytbildning kring vår svenske hjälte?
Två historiker, Attila Lajos i Växjö Och Paul A. Levine i Uppsala, har ju försökt att kritiskt granska historieskrivningen kring Raoul Wallenberg. Båda vill uppenbarligen skriva ner det föregivna antal judar som Wallenbergs aktioner räddade. Deras forskningsresultat har mötts med en del invändningar. Men oavsett sifferexercisen tycker jag att Krister Wahlbäck gjorde en ganska bra sammanfattning i en delvis kritisk recension av Lajos bok i SvD 2004:
“Han är en av flera svenskar som gjort ovanliga insatser utomlands i humanitära eller fredsmedlande uppgifter. Att han kommit att bli den kanske mest uppmärksammade, och möjligen också den mest heroiserade, tror jag har sin naturliga förklaring i en medielogik som en garvad journalist en gång för länge sen beskrev för mig på ungefär följande sätt. Om Wallenberg återvänt välbehållen till Stockholm och sin planerade affärsmannakarriär, hade glansen ganska snart mattats. För att auran skall bestå bör man helst stupa på sin post, som Bernadotte i Jerusalem eller Hammarskjöld i Kongo. Men ännu bättre är ett gåtfullt försvinnande som Wallenbergs, om det visar sig dölja att han inte bara ådrog sig Eichmanns hat i Budapest, utan också kom i Stalins våld i Moskva. Då har han kämpat vapenlös mot båda djävulsväldena i vår tids Europa. Vad kan världens nyhetsmedier mer begära?”
May 7th, 2010 at 8:32 pm
Precis när jag läste din kommentar kom jag ihåg jag var “bekräftelsen” av Bresjnevhistorien kom från, och det är pinsamt värre: det var Oswald LeWinter, som jag skrivit om förut i samband med Palme, Francovich och annat. Jag tror vi kan förpassa Bresjnevspåret till glömskans räjong.
Lajos och Levine känner jag till, och jag tycker du har rätt i att göra halt inför sifferexercisen. Låt oss bara konstatera att vi lever i efterdyningarna av ett Sverige som producerade ett litet antal individer – Wallenberg, Bernadotte, Hammarskjöld – som blev sådana gestalter på grund av ett etos som vi som liten nation utvecklat för användning i en stor och våldsam värld.
Jag är inte stolt över särskilt mycket av vad Sverige producerat, men vår roll som praktiskt inriktad, penningstark understödjare av frihetliga saker – fråga ANC, Mandela, Thabo Mbeki, fråga Chris Hani om han fått leva – är nåt jag sträcker på ryggen åt, som svensk. Verkligen.
Krister Wahlbäcks kommentar tycker jag är så nära självklarheten man kan komma. Att vara efterklok om Raoul Wallenberg är, trots allt, hur lätt som helst. Den “medielogik” han åberopar har sitt enda raison d’etre i att den är postum. Det är 20-20 hindsight logic.
I min mening: det enda intressanta med Raoul Wallebberghistsorien – som jag skrev i posten – är den samtida logiken. Varför behövde ryssarna honom, just då? Varför lät dom honom inte fortsätta vara ett irritament för Eichmann? Varför inte döda honom med en gång?
May 8th, 2010 at 7:45 am
Jag håller med om bedömningen av vad som är det mest intressanta. Men att efterfråga logiken i en diktaturs agerande är som att försöka hitta rim och reson i aprilvädret.
Det räcker ju med att någon på hög nivå blandar ihop några fakta, missuppfattar ett namn eller skriver en siffra fel. Sedan finns det en massa underhuggare som inte vågar ifrågasätta. Nog har väl Solsjenitsyn gett ett antal exempel på denna stalinistiska “logik”.
Wallenberg är naturligtvis en svensk hjälte. Men som alltid vaknar den kritiska instinkten i mig när det börjar bli numerisk inflation i hjältedåden. Jag skriver detta inte minst mot bakgrund av ett livslångt intresse för Himmlers massör Felix Kersten och hans insats i Folke Bernadottes aktioner i krigets slutskede. Jag har just bloggat om detta med anledning av en pågående utställning om Kersten i Strängnäs. Mer om detta här:
http://tidenstecken.wordpress.com/2010/05/07/himmlers-massor/