Det ser ut, nu på sena eftermiddagen, som vi ska få nån form av Tory-LibDemregering, vare sig det nu blir en full koalition eller nån bredare form av allians. Drottningen sitter i Buckingham Palace och väntar på att dom ska bestämma sig, kanske i kväll, kanske i morgon bitti.

Konstitutionsexperten Peter Hennessy berättade just historien om när Clement Attlee efter jordskredsvalet 1945 gick till George VI för att få tillstånd att bilda Labourregering. Båda herrarna drabbades av grav tunghäfta, flera minuter gick medan de stod och stirrade på sina polerade skor. Till slut kunde Attlee inte hålla sig, utan utropade med sin pipiga röst: –“I won the election!” och kungen svarade lättat, –“I know, I heard it on the six o’clock news!”

Egentligen vore det väl klokast att lämna alla kommentarer om det brittiska valet därhän ännu några dagar, eftersom hästhandlandet just pågår som värst. Men en sak är så slående, och överraskande, att det måste sägas redan nu: hur dåligt det gick för de konservativa, valets nominella segrare. Både vad gäller opinionssiffrorna före och själva valutgången, så är det enastående att de inte klarade av att mobilisera en klar majoritet, trots att det perversa valkretssystemet är riggat för att ge dem en sådan, och låga procenttal till trots.

Och se sen den större kontexten. Tories stod inför en tretton år gammal och utmattad labourregering, och den mest impopuläre premiärministern sen John Major. De hade hela den samlade högerpressen mangrant bakom sig. De hade £5 miljoner från Lord Ashcroft att vinna marginalkretsarna med, och tre år och fulla resurser att förbereda sig på. Och de klarar bara av att lägga fem procent på Michael Howards post-Irakvalinsats 2005.

Det är inte bara ytterligt svagt, det bekräftar också så tydligt man nånsin vill att de progressiva idéerna trots allt – trots New Labour, framför allt – vinner genklang hos en klar majoritet av brittiska väljare.

Och mycket riktigt, anti-Cameronstämningarna sprider sig just nu i torypartiet, från högern och in mot mitten. Det är långt ifrån otänkbart att det här blir en pyrrhysseger för de konservativa, och att partiet till slut splittras i två: en thatcheristiskt färgad antieuropeisk skattesänkarfalang och en mer medlidsam, liberal, One-Nation-Tory-falang. Dags kanske att lägga en flaska skumpa på is.

Det är väl bara The Guardian, bland världens alla tidningar, som kan komma undan med en artikel som denna: “Känner du dig tom och ouppfylld? Är du trött hela tiden? Sitter du vid skrivbordet och undrar vad i hela friden det tjänar till? Du kanske borde göra något praktiskt…”

Jobba med händerna. Bli lycklig. Koppargruvorna i Bolivia behöver folk. Proletarisering funkar.

Alla jag pratat med idag – jag har väl frågat 25-30 pers – hade röstat eller tänker rösta. Det har varit köer till vallokalerna “från i morse”, säger alla tre av dom jag tittade in hos på väg till affären. Högt valdeltagande brukade alltid peka på att Labour gör bra ifrån sig, men det här är underliga tider. Visserligen tror jag många Labourröstare har fått tummen ur, satt klädnypan på näsan och lagt sin röst som vanligt, därför att dom flesta av dom minns Thatcheråren, och vill inte dit igen. Högt valdeltagande kan förstås också tyda på att många proteströstar, och att sensationerna kommer att avlösa varandra under natten och morgondagen: säkra Labourfästen som faller till Lib-Dems, till exempel.

Hur som haver, hade jag haft tid idag så hade jag åkt till Barking och kastat frukt på Nick Griffin.

PS: Hur i hela friden kunde Expressen publicera Wennströms konservativa valbroschyr utan att balansera med nåt lite mer sakligt? Det är ju nästan som om dom skulle publicerat, tja, en vad-synd-det-är-om-mig-artikel av Roman Polanski.

Först skulle man kunna läsa Johan Wennströms artikel i Expressen om David Camerons “compassionate conservatism”. Sedan skulle man kunna läsa Johann Hari om exakt samma sak i Independent. Då får man sig till godo en rätt så balanserad bild, som det heter. Och det är ju alltid bra.

Stoke Newington High Street idag. Ursäkta bildkvalitén.

Amy Knight skriver i NYRB om Fokus nyliga rön om Raoul Wallenberg, och hon nämner i det sammanhanget en av de många obesvarade frågor som längre förbryllat mig, men som sällan omnämns: “Varför behövde överhuvudtaget det sovjetiska underrättelseväsendet Raoul Wallenberg?” Vad hade de för (potentiell) nytta av honom? I vilken specifik (krigs)politisk kontext ska man se bortrövandet?

Det har ju talats om att ryssarna misstänkte att Wallenberg hade starka kopplingar till amerikanskt underrättelseväsen, men jag har aldrig sett några belägg – och kan förstås ha missat nåt – för att de skulle varit starkare än de behövde vara för att Wallenberg överhuvud taget skulle kunna utföra sin heroiska uppgift, vid just den tiden, på just den platsen.

Å andra sidan, i min recension i DN (här i html) av Sergo Berias bok om sin far skrev jag följande: “Vad gäller Raoul Wallenberg vill boken göra gällande att han kidnappades av Smersh som en del av en kampanj riktad mot Beria själv, vilket i sin tur gick tillbaka på att Beria haft komprometterande samröre med familjen Wallenberg, bland annat under förhandlingarna om vapenstilleståndet med Finland 1940.”

[En uppföljare som formligen skriker på uppmärksamhet: vad i hela friden hade familjen Wallenberg att göra med Sovjets och Finlands förhandlingar om vapenstilleståndet 1940…?!]

Lägg därtill den gamla uppgiften – som jag sett bekräftad, minns inte var – att den unge officer som ledde kidnappningsaktionen mot Wallenberg var en ung major vid namn Leonid Bresjnev… Resultat: en salig – men fascinerande – härva.

Jag har hittills inte skrivit nåt som det brittiska valet därför att det finns så oerhört lite av vikt att säga. Det mest intressanta som hänt är i själva verket ett par icke-händelser: att Lib-Demledaren Nick Cleggs framgångar mest beror på att han gjorde bra ifrån sig i partiledardebatterna, samt att det finns en möjlighet att Labour inte bara hamnar på tredje plats, utan på väljarsiffror under 20%.

Men det kan ju knappast kompensera för den ekande tystnaden kring elefanthjorden i rummet. Att nerskärningar värda 30 miljarder pund väntar på vilken regering det nu blir, och att en grekisk situation inte bara går att förutspå, den går i princip att garantera. Grekland är inte ensamt om att ha både anarkister och förbannade kontorister – ni minns Poll Tax-upploppen? Allt medan kapitalet tar semester hos Costas Markakis Enterprises i San Diego och resten av den befintliga budgeten går till en försvarsmakt som organiserats efter en andra världskrigmall, och till den delen av byggnadsindustrin som kan smälla upp ett nytt superfängelse på tre veckor, eftersom kriminaliteten är den enda del av samhällslivet som visar upp god tillväxt.

Ni tror jag överdriver? Inte mycket. Jag önskar jag kunde komma på nån stor och dramatisk och oåterkallelig gest, a la Thomas Nydahl, för att markera min djupt kända avsky. Men sluta skriva i tidningarna har jag gjort sen långt tillbaka. Man kanske borde svara med en mot-icke-händelse: att inte bry sig om att rösta. Ha, that’ll learn them…!

I dunno. You tell me.

Så här låg det till en gång. Och jag vet detta bara för att jag fått det berättat för mig, för jag var inte där när det begav sig.

En del personer med koppling till vänsterrörelsen i Göteborg under tidigt 1970-tal – de flesta hade att göra med Nationalteatern, Totta Näslund bland dem – investerade i köpet av en ohyggligt vacker kryssare från 1920-talet: polerade kopparbeslag, polerad mahogny, segel av finaste egyptiskt linne, smäcker värre. Dom döpte den till “RAYA”, uttytt “Revolutionära Arbetares Yacht Assurans”, och coolade sedan runt i Snobbrännan hur gärna som helst, röda flaggan i topp.

Här är då – helt gratis – en idé till en teveserie eller en film, satt i nutiden. Den har arbetstiteln “Anarkister med pengar”. Problemet med alla hedgefundsabotörer och junkbondmånglare under den här finanskrisen är ju att dom bara agerar själviskt. Jag har, som trogna läsare vet, alltid varit intresserad av infiltrationsproblematiken, ‘Mannen som var torsdag’, och allt det.

Här är då en grupp anarkister-med-pengar som har som målsättning att få det kapitalistiska systemet på fall inifrån. Men som alla anarkister vill dom skynda på den marxistiskt dikterade oundvkligheten genom direkt aktion. Och det funkar ju aldrig.

Det är då t.ex. RAYA som ligger bakom det grekiska débaclet, dom har skuldsatt den grekiska nationen till Costas Markakis Enterprises, baserad i San Diego, som nu äger alla grekiska tillgångar, medan skuldera överflyttats till Tyskland. Varför? Därför att RAYA vill ha grekerna ut på gatorna, dom vill kravaller, dom vill brandbomber och vattensprutor, dom vill det kaos ur vilket anarchist coherence emerges triumphant.

MEN!

På motsidan, i fiendeposition, har dom då Kommunistpartiet i en göteborgsk feskebåt, kallad “Ärlan 123”, förankrad i Piraeus. Det här är riktiga arbetare som tänker korrekt, i rätta kläder. Dom fattar omgående att upploppen är tomma gester, ett anarkismens sedvanliga offrande av ideologiskt kanonfoder, en idé som bara når förverkligande i sitt nederlag, i blodbadet.

Efter blodbadet går Kommunistpartiet in och helar och botar, tröstar änkor, skyddar barn, betalar hyror, städar upp. Dom etablerar celler. Dom etablerar. Sju år senare, kring 2019, har Grekland blivit en –

Sorry. Det här går ingenstans alls, ett litet lördagsbekymmer bara. Forget it. Lyssna på Oye Como Va i stället.