Jag har en granne, Rose, som är musiker och kompositör. Men hon ger också sånglektioner. På tisdagar – det pågår faktiskt i skrivande stund, ni kan säkert höra det där borta i Skåne och Ontario och Stockholm och Haifa – har hon en elev som är så jävla usel på att sjunga att man vill skrika genom väggen, “Ge upp! Spara dina pengar! Enough is enough!”. Han är, skulle jag gissa, frustrerad middle management City-typ, alltid klädd i kostym och anländer på en buckelfri Vespa. Jag tror sånglektionerna egentligen är mer självförtroendelektioner än nåt annat.

Och det är det som är problemet. Allt eftersom veckorna har gått så hör man att han fått mer och mer av den varan, självförtroendet. När folk som inte kan sjunga får mer självförtroende så innebär det inte att dom sjunger bättre, dom bara skriker mer, och högre. Det är fasansfullt. Det är tortyr. Hör ni…? Give up, man…