Idag för 94 år sen (blev jag just påmind) stod Slaget vid Jylland, eller “Skagerrakslakten” som tyskarna kallar det, det största sjöslaget under 1:a världskriget. Bakgrund och förlopp får utmärkt täckning på Wikipedia (som ofta är fallet med militärhistoria, har jag tyckt mig märka). I all korthet var den tyska avsikten att med sin Högsjöflotta bryta den brittiska blockaden. Den brittiska flottan var dock dubbelt så stor, och segern blev till slut deras, men inte så eftertryckligt som den kunde blivit.

Paul Brown skriver i Guardians (alltid onätade, men högintressanta) Weatherwatch att det i mångt och mycket berodde på att själva fartygen skapade så mycket dimma och dålig sikt att ingen kunde se flaggsignalerna, vilket gjorde att så många tyska fartyg kunde undkomma.

I efterhand framstår det förstås som ett misstag att hålla fast vid ett såpass gammalmodigt signalsystem med flaggor, med hundratals koleldade fartyg i full fart framåt på det kalla havet. Både fartygen och de exploderande projektilerna skapade en enorm mängd rök och sot. Detta, i kombination med effekterna av stora propellrar som malde upp havet och fick mer kallt vatten att stiga mot ytan, skapade det perfekta receptet för dimma.

Jag fick upp ögonen för detta inte minst för att jag håller på att prata med meteorologer om Londons väder. Storstäder som London har ju egentligen inte “mikroklimat” utan dom är vad man kallar “urban heat islands”. Temperaturskillnaden mellan staden och omgivande landsbygd kan vara hela 10 grader. London kan skapa sina egna åskväder, och det är långt bortom slumpen vanligt med regn på fredagar, vilket tydligen har att göra med den stigande avgasproduktionen under veckan.

Sedan kan ju också individer vara sitt eget väder. Jag känner en kvinna som är en solblåsig förmiddag i april, och en man som är ett plötsligt snöfall.

Detta från WordPress just nu, 21 minuter i nio på fredag kväll, den tjåttonde maj 2010. Den som kommenterar härnäst, som nummer 1001, får spendera resten av sitt liv berättandes sagor för prinsen av Baghdad. Eller nåt.

Nej, anledningen till att det blivit lite sparsamt med poster är att en stor historia har avslutats och, samtidigt med det, att jag börjat skriva seriös brödtext på Londonboken.

“London: Antiguiden” ser ut att bli nåt åt helvete. Det är en blandning av bloggigt skrivande och essäistik och vitsdragande och konsumentråd, allt i en rätt salig blandning. Första kapitlet, som jag jobbar på nu, heter “Highgate Hill och konsten att anlända till London”.

Det, ni…

Jag har en granne, Rose, som är musiker och kompositör. Men hon ger också sånglektioner. På tisdagar – det pågår faktiskt i skrivande stund, ni kan säkert höra det där borta i Skåne och Ontario och Stockholm och Haifa – har hon en elev som är så jävla usel på att sjunga att man vill skrika genom väggen, “Ge upp! Spara dina pengar! Enough is enough!”. Han är, skulle jag gissa, frustrerad middle management City-typ, alltid klädd i kostym och anländer på en buckelfri Vespa. Jag tror sånglektionerna egentligen är mer självförtroendelektioner än nåt annat.

Och det är det som är problemet. Allt eftersom veckorna har gått så hör man att han fått mer och mer av den varan, självförtroendet. När folk som inte kan sjunga får mer självförtroende så innebär det inte att dom sjunger bättre, dom bara skriker mer, och högre. Det är fasansfullt. Det är tortyr. Hör ni…? Give up, man…

Guardians rapport idag – bevisen för att Israel erbjöd sälja atomvapen till apartheidregimen 1975 – sätter punkt för en hel rad politiska scenarier. Israels officiella “policy of ambiguity” vad gäller innehavet av atomvapen är död och begraven. Israels moraliska försprång, i samtida historiskt perspektiv, om än mindre så idag, har tagit en allvarlig törn. Och, som Gary Younge skriver, Israels personliga attacker mot Richard Goldstone – bl.a. för att ha dömt svarta till döden under hans tid som domare under apartheid – för att leda uppmärksamheten bort från kontentan av Gazarapporten, framstår nu som det kattguldsglansiga hyckleri det alltid varit.

Och tajmingen kunde knappast varit deliciösare, med den närstående New York-konferensen om icke-spridningsavtalet, med fokus på just Mellanöstern. Agendasättande journalistik, som det heter.

…är jag, typ, bäst. En riktig humdinger kom just ut ur kylen, rensades, avsmakades. Era stackars jävlar kan jag bara ha sympati med, eftersom chansen är att ni inte får äta nåt av den. Om ni inte dyker upp i Hackney nån gång före helgen. Men inte ens då får ni nog nåt.

…-fronten är jag ivrig – nej, frenetisk – anhängare av “3 delar socker till 4 delar salt till 3 delar vitpeppar”-falangen, och vill helst inte höra nåt tjafs om detta i kommentarerna. Nuff said.

…lägger man förnämligen “Ingers gravlaxsås”. Klipp ner en bunt dill i en skål och mal den med en halv matsked socker. Lägg till 1 del balsamvinäger till 2 delar bästa olivoljan, plus en matsked svensk senap (eller en halv matsked Dijon), plus salt och peppar efter smak. Vispa till slut ner en äggula.

…kan man också, om ni inte visste det redan, göra en suverän liten sommarlunch. Skär inte upp hela laxen i tunna skivor, utan spara en filéstor bit och smörstek den i panna tills den får en fin och lite krispig yta, upp på fat, en skvätt citron, till ackompanjemang av stuvad dillpotatis och “Blås, Kajsa, blås” med Lasse Dahlquist. The very heaven.

Eric Griffiths i senaste TLS tecknar en bild, ur TS Eliots brev, av diktarens i förväg dömda äktenskap med Vivien Haigh-Wood på 1920-talet. Det är en bild av ett helvete på jorden.

Man och hustru skuggade varandra genom en anspänd, sjuklig tango, den ena hasande i reträtt medan den andra tog ett kliv framåt (“Jag fick influensa strax efter jul och jag hade knappt tagit mig ur bädden förrän Vivien plötsligt rusade i säng och vägrade ta sig upp igen,” till Charles Haigh-Wood juli 1925). Medan de var förbundna i var sin förfäran kunde de visserligen lyssna på varandras listor över krassligheter med sympati, till och med deltagande, men när som helst kunde det börja klinga falskt mellan dem och de började tolka varandras veklagan som manipulation, som utpressning eller konspiration. De blev utomstående vittnen till sina egna erfarenheter, ömsesidigt misstänksamma, så som Eliots bror misstänkte Vivien (“hon uppmuntrar undermedvetet sina sammanbrott”), så som Eliot 1926 var misstänksam mot John Donne: “denna avsiktliga överstimulans, denna exploatering av nerverna – för det är vad det handlar om – har i sig, för mig, något skrupellöst”. Vad som slog henne som ett instabilt effektsökeri i deras samliv – “livet är så febrilt och så långtråkigt på samma gång” (1918) – framstod för honom som om det bar inom sig kraften av en konstnärlig konvention typ hämndtragedi, med alla dess rutiner, dess vanskliga “mixtur av tröttsam diskurs och plötslig verklighet” (1927), ambivalent i sin makt att antingen platta till eller sätta i högrelief det samspel den inramar.

[PS lite senare: Det är nog bara en man i övre medelåldern som kan posta ovanstående citat som något som är värt att notera. Mina unga läsare behöver inte bry sig, ännu. Vi blir alla Strindberg vad det lider. Eller Eugene O’Neill. Eller Lars Norén. Sällan eller aldrig blir man Nils Poppe.]

Henry Porter skrev i Observer igår om att allt tyder på att den nya ConDemkoalitionen (som man nu kallar den…) kommer att introducera en Great Repeal Act i det förestående drottningtalet, i vilket regeringen traditionellt lägger fram sitt lagstiftningsprogram för det kommande året. GRA, eller Freedom Act som den också kallas, kommer att dra tillbaka praktiskt taget samtliga av New Labours alla auktoritära inskräkningar av individuella och civila rättigheter.

Detta inkluderar ID-korten och en rikstäckande databas över barn; inskräkningar i CCTV-övervakning och ökad frihet att protestera på offentliga platser; och framför allt att man tänker separera ut antiterrorlagstiftningen från annan civilrättslig d:o, men att också den förra kommer att reformeras, bla. i fråga om 28-dagarsarresten.

Ett trevande försiktigt litet “hurra” undslipper mig, så mycket anarko-reformist jag är. Porter spekulerar om orsakerna bakom New Labours förakt för den traditionella brittiska rättighetsapparaturen, och deras giftiga misstänksamhet gentemot just dom som en gång var arbetarrörelsens naturliga bundsförvanter, folk i största allmänhet. Det är hur som helst en av de märkligaste politiska vändningarna i modern tid.

Jag tror i och för sig inte att den här koalitionen kommer finnas i livet om arton månader; spänningarna inom båda partierna är för starka för att överleva mer än ett par allvarliga törnar. Men resan dit kan bli intressant.

En av de modekännare jag har mest respekt för heter Amin Phillips, ni ser honom här till vänster. Jag nämnde det här med stilsökandet idag, jag nämnde bröderna Kray, jag nämnde Mahmoud.

Amin skakade på huvudet och sa i princip, -“Fortsätt på den inslagna vägen, bara… Svart linnekavaj, svart skjorta, vit t-tröja, jeans och svarta Converse All-Stars, funkar hur bra som helst… Det är lite Yoji Yamamoto, lite Commes des garçons över dig… Inga exter…”

Ja, det där sista sa han inte, eftersom han inte är från Göteborg. Men ändå.

Trots det tror jag ändå jag är ute efter nåt vettigt i det här med bröderna Kray. Jag behöver en stram edge. Något rigoröst och oförsonligt, något lätt psykotiskt. Jag behöver en slips.

Jag försöker hitta en stil. Det kommer att ta tid, men håll ut. Resultatet kan bli askmolnigt inflytelserikt, vem vet.

Ni har redan träffat min stilikon Mahmoud Usmani. Men stilikoner är ju inte till för att efterapas, man lägger ju inte ett kalkerpapper på dom och ritar av sin egen stil. Om det vore så enkelt.

Nej, vad jag vill göra är att kombinera Mahmouds kvalitetsfokuserade men lediga stil med en skräddarsydd, disciplinerad, svartvit rättframhet som bara kan exemplifieras med bröderna Kray ovan, i David Baileys klassiska foto: smala slag, smala slipsar, inga pressveck på svarta byxor, silkesstrumpor, Clarkes shoes, putsade intill två centimeter av deras liv.

You see my problem.

Fuck politics, det här är riktiga nyheter…

Men det första lekmannen frågar sig är ju hur i hela friden ett hål (svart eller ej) kan slungas nånstans alls? Hur griper man tag i det, för att överhuvud taget kunna slunga det?

Det här blir djup-onsdag på Pressylta, det ser jag nu.