I afton var det alltså möte för att fira Simon Singhs seger i förtalsmålet (jag tror det ska gå att titta på webcasten här), sammanslaget med en diskussion om yttrandefrihetsfrågor med de tre stora partierna i valkampanjen. Jack Straw dök inte upp för Labour, ej heller Chris Huhne för Lib-Dems, dock Dominic Grieve för de konservativa. Debatten – om det nu inte är att ta i – blev rätt meningslös eftersom alla tre i princip instämmer om vikten av reform av förtalslagarna, och rätt långt ner i detaljerna dessutom. Som väntat gjorde Lib-Dems representant Evan Harris bäst ifrån sig, eftersom hans parti har ett sånt politiskt-ideologiskt försprång i dom här frågorna.

Det var egentligen mer intressant att ta ett steg tillbaka och överblicka den strategiska situationen. Det här var ett exempel på, ett urval så gott som något av, den liberala, rättighetsaktivistiska, engelska politik- och mediaeliten. De har till alldeles övervägande del vit hud, könsfördelningen är i princip fifty-fifty, de klär sig i dyra men ostentativt enkla kläder, och dyra men foträtta skor. Politiker, advokater, teveproducenter, Guardianjournalister, projektledare från English PEN och Article 19, samt redigerare från Index on Censorhip. Biljetter och pamfletter delas ut av 22-åriga osminkade medelklassflickor som för inte så länge sen “kommit ner” från tre års antropologi i Cambridge och nu jobbar gratis för Free Speech- och miljöorganisationer.

Och, nej, jag raljerar inte, för det är en imponerande syn. När dom väl bestämmer sig för att mörkrets krafter har mörkat lite för kraftigt – som med förtalslagarna – så reser dom sig som en man i medelåldern med secure tenure och tar itu med saken. Och om man ändå står på den liberala rättighetssidan i dom här frågorna så är det bara att dunka dom i ryggen och säga “Hejdå, jag måste jobba i morgon, vi ses vid nästa barrikad”. Det är det urbana England, i ordets båda meningar.

Jag har varit med om sånt här förut. Bland annat en book launch i en av ungkarlslägenheterna i The Albany (ett av de mest enorma ställena att bo, jag lovar). Det var under Thatcheråren och en dödstraffomröstning hade just annonserats i parlamentet (en av Thatchers få ljusa punkter var att hon alltid var emot dödsstraff, för övrigt). Jag råkade stå i en grupp vinglashållare som diskuterade saken, bland dem Mark Bonham-Carter, som sammanfattade det hela med eminent praktiskhet: “Time to mobilize yet again, my friends. Who do you know in Parliament…?” Jag fick tyvärr buga ur, för jag kände bara utomparlamentariska personer, då som nu.