Vi ska nu ägna oss åt lite filmkritik. Eller filmberöm, snarare. Det första vi gör är att kolla sista sekvensen i mästerverket ‘Brief Encounter‘ (1945) med Celia Johnson och Trevor Howard. Pappersnäsdukar redo, det här är skitbra, manus Noël Coward, regi David Lean:

Låt oss inte dröja vid det välkända, som det brechtianska greppet (Coward och Brecht var såhär alltså…) med den shoppande väninnan som avbryter farvälet, eller pudel-Anna Karenina-ögonblicket, eller det enastående teatraliska sceneriet (cinematografi Robert Krasker).

Det här, har jag alltid hävdat, är en djupt politisk film, enbart beroende på den allra sista scenen. Laura (Celia Johnson) återvänder hem. Vid pass 4:40 i klippet sitter hon i “sin” fåtölj och har uppenbart inte berättat allt för maken. Hon har bara tänkt det. Som en verbalisering, ett sätt att få rätta på kaos: skapa en narrativ, få en redig story hon kan greppa och styra i den riktning hon vill eller önskar. Men maken har iakttagit henne över korsordet. Och har fattat vad som pågått.

Lyssna nu på vad hon och hennes make säger och gör i de sista scenerna, som alltså handlar om turbohärskarteknik:

Maken stiger upp från korsordet. Går fram till henne, vid sidan av fåtöljen.

-“Laura…”

-“Yes, Joe…?”

Härskarteknik Nr 1: -“Whatever your dream was, it wasn’t really a happy one, was it?”

Hon skakar länge, länge på huvudet, och ljuger: -“No”.

Härskarteknik Nr 2: -“Is there anything I can do to help?” (‘Jag kan till exempel fixa ett förmånligt lån på banken, eller en jättestor frys, eller sjutton afrikanska fosterbarn, eller bara reda pengar – cash, baby, cash…!’)

Sen blir han då lite filosof: -“You’ve been a long way away.”

Laura kan inte annat än hålla med: -“Yes”.

Så till slut kommer den manliga maktfullkomningens maktfullkomliga maktfullkomlighet – tacksamheten: -“Thank you for coming back to me.”

Slut. Stråkar. Lysande.

Nycklarna till den här rullen äro två: “1945” och “bourgeoisiens triumf”, the end of chaos. Kasta er sen tjugo år framåt i tiden. Det är inte en händelse att Harold Pinter kallade en av sina första skräckpjäser “The Homecoming“. Det är här, med Laura i fåtöljen, icke-berättande för sin hyggliga make, som Pinters pjäs börjar.

Det blir examen på ‘Brief Encounter’ på lördag, halv två, sal 3, vässade pennor.