Ett foto från rymden: Israel/Palestina, Döda havet, ingången till Suezkanalen längst t.v. Fast på Mars. [Källa: Daily Telegraph]

Jag är en lite senkommen Spotify-Johnny. Just nu satt jag och lyssnade på en av min ungdoms mest romantiska trallaballader, “Propinquity” med Nitty Gritty Dirt Band (Spotifylänk). Då visar det sig att Spotify tror att jag menat lite fel, jag kanske menade “promiscuity”…?

Nej, sorry, inte den här gången. Jag menade faktiskt “närhet, vänskap”, inte knulla runt tretton varv i lovart…

Jag har blivit förolämpad av en spellchecker… Jag menar… Cheezus…

Michael Foot, död idag vid 96 års ålder, var det levande (nu döda) beviset på det okloka i att göra intellektuella till partiledare. Han började sitt tal till partikongressen 1983, efter det katastrofala nederlaget i “Falklandsvalet”, med orden: “I am deeply ashamed”. Orden la visserligen i dagen hans hängivenhet till ärlighet och intellektuell ryggrad, men naturligtvis också hans totala främlingsskap inför för politiska verkligheter. Det var en man som å ena sidan kunde ge briljanta politiska tal från papperet, och å andra sidan svarade på intervjufrågor uteslutande i bisatser, han kunde bli näranog obegriplig.

Glasögonen på svaj, det långa vita håret i gungning, rocken lite sliten och skiten både därbak och därfram: man stötte ofta på honom på Hampstead Heath när han rastade hunden, en oregerlig och elak liten bastard som hette Disraeli. -“I say! Dizzy! Sir! Dizzy! I really must…! SIR…!”. Och alla som inte sett spektaklet förut sa till honom: “That dog is a little bit like the Labour Party, isn’t it, Mr Foot…?” och Mr Foot suckade så djupt han orkade, och svarade: “If I had a pound for every time someone said that…”.

Jag träffade honom socialt några gånger på senare år, eftersom jag känner en av hans, ähm, unga musor rätt väl. Han var hur trevlig och intressant som helst, om än ibland på snudden till obegriplig. Men nu är han död, som sagt.

Så Ryszard Kapuscinski ska ha månglat en massa hittepå… Detta enligt en ny polsk biografi. Handen på hjärtat, hur många av oss blir chockade av ett sådant avslöjande? Det har liksom alltid känts som att man tar Kapuscinskis böcker ur faktahyllan, men läser dom i den skönlitterära avdelningen. Han påminner om den där Pär Rådströmfiguren som berättade för sina arbetskamrater om alla stora händelser han hade bevittnat i sitt liv, men: “Det var när han till slut berättade om sina insatser under Sundsvallsbranden 1879 som misstankarna började gro…”

Det är alltid en tröst att få sina fördomar bekräftade av såna som vet bättre. De två konstkritiker jag oftast läser, Laura Cumming i Observer och Tom Lubbock i Independent, har nu båda tagit orden ur min mun och förklarat Henry Moore en av de mest överskattade skulptörerna som någonsin satt mejsel till almträ. Detta med anledning av den nya utställningen på Tate Britain. Vad båda kritikerna tar fram som väsentligast är Moores “lack of focus”. Som Cumming skriver: “Finns det verkligen i hans sinne ingen skillnad mellan en orm, en sårad soldat och en ammande bäbis?”