Michael Foot, död idag vid 96 års ålder, var det levande (nu döda) beviset på det okloka i att göra intellektuella till partiledare. Han började sitt tal till partikongressen 1983, efter det katastrofala nederlaget i “Falklandsvalet”, med orden: “I am deeply ashamed”. Orden la visserligen i dagen hans hängivenhet till ärlighet och intellektuell ryggrad, men naturligtvis också hans totala främlingsskap inför för politiska verkligheter. Det var en man som å ena sidan kunde ge briljanta politiska tal från papperet, och å andra sidan svarade på intervjufrågor uteslutande i bisatser, han kunde bli näranog obegriplig.

Glasögonen på svaj, det långa vita håret i gungning, rocken lite sliten och skiten både därbak och därfram: man stötte ofta på honom på Hampstead Heath när han rastade hunden, en oregerlig och elak liten bastard som hette Disraeli. -“I say! Dizzy! Sir! Dizzy! I really must…! SIR…!”. Och alla som inte sett spektaklet förut sa till honom: “That dog is a little bit like the Labour Party, isn’t it, Mr Foot…?” och Mr Foot suckade så djupt han orkade, och svarade: “If I had a pound for every time someone said that…”.

Jag träffade honom socialt några gånger på senare år, eftersom jag känner en av hans, ähm, unga musor rätt väl. Han var hur trevlig och intressant som helst, om än ibland på snudden till obegriplig. Men nu är han död, som sagt.