I morgon står Pressylta inför rätta, läs bakgrunden i posten Nicked! Nästan ett år efteråt har det nu kommit dithän att målet kommer upp en Magistrates Court i Barking i morgon klockan 14.00. För jag kryssade naturligtvis i rutan för “Icke skyldig” på blanketten. Det finns dock en chans att snuten inte dyker upp, och därmed avskrivs målet. Men om han gör det vill jag vara förberedd. Det handlar om 70 pundare och tre prickar på körkortet.

Det är nu inte omöjligt att snuten vill hävda att jag körde igenom två röda ljus, vi kallar dom ljus A och ljus B. Dom är på 25 meters avstånd från varandra. Intervallen mellan att ljus A slår om till rött till ljus B slår om till rött är 9.94 sekunder, låt oss kalla det 10 sekunder för enkelhetens skull. Jag skulle alltså fått bromsa ner (från c:a 40 km/tim) och köra otroligt långsamt för att kunna köra mot rött på ljus B.

Problemet är alltså: hur långsamt (uttryckt i km/tim) skulle jag få köra för att färdas exakt 25 meter på 10 sekunder?

Både jag och hustrun har gått bet, och hon är jävligt bra på matte. Posta lösning i kommentaren så snabbt ni kan, men senast fem i två GMT i morgon eftermiddag. Jag har också just gått med på ett matteforum för att se om dom kan hjälpa.

Den utmärkte Tim Parks bloggar på NYRB om “den tråkiga nya globalromanen”, som i syfte att göra det lättare för den engelske översättaren skär tillbaka på språklig subtilitet, på konstiga namn, på alltför inhemska särdrag. Jag läser inte många romaner nuförtiden, och jag har en känsla av att Parks just talat om för mig varför.

[-“Varför är Tim Parks ‘utmärkt’…?” hör jag en del av er fråga. Därför att han en gång i samma tidning sågade Salman Rushdies ‘The Ground Beneath Her Feet’ (det kostar $3 att läsa den), och specifikt Rushdies övergripande anspråk på att själva historieberättandet förlänar en moralisk – t.o.m. politisk – fördel åt historieberättaren, som om skönprosan är inbyggd i en frihetsälskande vänster-om-mittenposition, medan slavägare och militärdiktaturer bara kan sakprosa.]

Ursäkta gårdagens rätt konstiga post, osammanhängande och känslobelastad som den var. Men jag ska låta den stå kvar, androm till varnagel. Det var bara en sån chock att få syn på Billy Pop nere vid Barbican igår eftermiddag. Det tog mig goda femton sekunder att känna igen honom. Uttrycket “en skugga av sig själv” fick en fasansfull bokstavlighet. En sårig, blåmärkt, illa tilltygad skugga.

Billy Pop var en gång en alldeles utmärkt sångare och pianist, i det ena pubrockbandet efter det andra, runt Camden och West Hampstead. Det var väl därför jag kom att tänka på Tim Hardin, som Billy Pop faktiskt inte var helt olik, om än inte i graden av sångskrivargenialitet. Hur som haver, det blev inte mycket sagt mellan oss igår. Han såg ju min fasa. -“Don’t I look a treat?” sa han. Han bad mig om fem pund, och det fick han ju.

En drogpolitisk poäng till kan jag inte låta bli: något som borde vara allmänt känt, men enligt min erfarenhet inte är det.

Det är inte heroinet som gör människor till skuggor, det är skiten. Skiten dom lägger i heroinet och dom skitiga nålarna, framför allt, men dom skitiga kvartarna, och dom shit-for-brains dom delar kvartarna med, hjälper ju inte heller. Jag kände ett par amerikaner, man och hustru, som gick på heroin i näranog tjugo år och levde helt normala liv, hade normala jobb (han sociolog, hon bokredaktör), och en normal umgängeskrets.

Skillnaden var att dom hade det gott ställt, och hade råd med rena varor, steriliseringsapparater och privatkliniker. Drogpolitik är alltför ofta synonymt med klasspolitik.

Jag har haft fem stora förälskelser i mitt liv, och en av dem är jag fortfarande ihop med, tack och lov. En annan, för många decennier sedan, ska jag bara kalla M. Hon var finsk-engelsk, fantastiskt vacker, rasande intelligent. Det var kring 1976-77.

Men jag hade en rival. Och M var helt klar med detta, total transparency, hon sa bara: “Jag tycker om Tim lika mycket som jag tycker om dig, trots att han är den han är, jag kan inte hjälpa det. Jag älskar dig, jag älskar Tim. Jag vet inte vad jag ska göra”. Och i och med att Tim var den han var, så visste jag att hon talade sanning.

Tim var Tim Hardin, mannen som skrev ‘If I Were a Carpenter”, “Reason to Believe”, “Simple Song of Freedom”, ett av dom största låtskrivargenierna vi har förlorat till heroinet. Och därmed ännu ett argument varför Isobel och jag och andra har så jävla rätt om drogpolitiken: vi får inte förlora fler genier och icke-genier. Sluta moralisera, vi måste avkriminalisera beroendet.

Hur kunde jag inte sluta älska M…? En dag på våren 1979nånting gick jag alltså upp till M för att göra slut. Tim var ett 98-procentigt vrak vid den här tidpunkten, han låg på M:s soffa, flintskallig, stum, dreglande. Jag hade inget att säga. Jag tittade på M, hon på mig. Och så gick jag hem. End of story.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver detta. Annat än att jag stötte på en gammal kamrat idag, som har gått under, och för att än en gång försöka hamra hem poängen om att vi inte får bestraffa beroende. Dom är våra medmänniskor, och dom behöver rena sprutor, för helvete, det är väl det minsta vi kan klara av: varför är det fortfarande överhuvudtaget en debattfråga i Sverige? Vi måste vänja av dom med rent tjack och rena sprutor. Receptheroinet är det enda som funkar.

När det sedan gäller Tim Hardin ska man alltid lyssna på originalet. Simple Song of Freedom. If I Were a Carpenter. Och hans mästerverk Reason to Believe. Lyssna på Reason to Believe först.

Bara en snabb notering om Alexander McQueens självmord. Ena hälften av den brittiska pressen langar upp det som “bara en vecka efter hans älskade mamma dog” och andra hälften som “bara några dar före Parisshowen“.

Känsla/förnuft. Gråt/affärer. Vi lever i en råbarkad tid.

Ni kommer ihåg månbågen i Yorkshire? Här är en från Hawaii [källa: Daily Mail]. Vi har också tidigare studerat dimbågar, bl.a. hos Turner. Det blir läxförhör på allt detta på fredag efter lunch.

Vår vän Andres Lokko recenserar Sades nya album ‘Soldier of Love’, och noterar att hon “har råd att ta ett decennium på sig att spela in de tio sånger som utgör ett album”. Ville man vara elak kunde man sagt att det förmodligen tar henne såpass tid att träffa rätt tonläge genom tio låtar.

Sade har ju inget vibrato, och har man inte vibrato så måste man sjunga klockrent, bokstavligen, och det har Sade svårt med. Det är en öppen hemlighet i musikerkretsar att det tar henne evigheter att “lägga ner ett spår” (som vi proffs säger). Det är därför hon så sällan turnerar, och därför hon för det mesta använder sig av samma musiker: de har vanan inne, och har utvecklat strategier för att deala med det.

Därmed inte sagt att det inte “blir bra när det blir färdigt,” som min pappa brukade säga. Det är väl inte en musik jag personligen skulle valt ut som livsavgörande, men det finns ju en slags sval magi över det när det funkar.

Geoffrey Wheatcroft, en klok man, skriver ännu en dödsruna över socialismen i The G. idag. Detta mot tre bakgrunder: det tyska valet, New Left Reviews 50-årsjubileum, och den senaste sociala attitydundersökningen, som bl.a. visade för första gången att det bara är en minoritet labourröstare som tror på löneutjämning som ett grundläggande rättvisekrav.

Jag läste Wheatcrofts artikel efter hemkomsten från en fika med en framstående amerikansk statsvetare och pollster som står Obamaadministationen nära. Vi pratade bl.a. om den nya Tea Party-rörelsen, vars betydelse han absolut inte ville underskatta: “Men det är fortfarande en tom duk. Man kan i princip måla in precis vad man vill i Tea Party-programmet, till och med en del vänsterpositioner…”.

Rörelsen är dessutom, berättade han, uttryck för ett centralt begrepp i amerikansk politik: “torch and pitchfork crowds”,  alltså den agrara mobben som med facklor och högafflar ska skipa rättvisa i kommunhuset i stan. Sarah Palin är alltså vad vi har kvar av protestpolitik.

“Den enda utgångspunkten för en realistisk vänsterrörelse idag är att klart konstatera [socialismens] historiska nederlag,” skrev Perry Anderson i NLR – för tio år sen. Inte ens på den här sidan av den ekonomiska krisen har hans ord blivit mindre sanna.

Som ni vet har jag alltid undvikit att publicera foton på mig själv när jag är äldre än – fffssshhh – tjugo…(se upp till höger). Men Harry Sewell (hemsida här) har gjort en sån jävla fin grej på sin serie från Broadway Market att jag inte kan låta bli att posta den.

Så här ser jag ut: arg, men rolig. Kommentarerna på flickr vill jag inte ens kommentera.

[PS: Det här är alltså nästan exakt ett år sen. Jag är mycket snyggare idag.]

Höjdpunkter: “Åby” Ericssons egen komp’sition ‘Vi är svenska fotbollsgrabbar’ (det enda som inte är tautologiskt i den titeln är ju “-grabbar”… En del kanske trodde dom var tjejer) samt bluesmunspelet i ‘Bättre och bättre dag för dag’.

Och kom inte och säg att jag inte skämmer bort er med YouTubeklipp. Men det här blir nog den sista trion av ‘Musikaliska mardrömmar’. Enough is enough.

Kanske.