Observer, Gabrielsson, Joyce
Categories: Brittiska medier, KulturelltSunday, Feb 21, 2010
I en nydesignad Observer (mycket streck och linjer och bårder och boxar, samt stora textschok, praktiskt taget helsidor av text ibland, vilket är trevligt) kan man idag läsa en stor intervju med Eva Gabrielsson, till exempel.
Men i huvudtidningen finns också några nya rön i den plågsamt fascinerande historien om Joyces dotter, Lucia, och hennes långa väg ner in i sinnessjukdomen. Det visar sig bl.a. att hon bodde, nästan helt isolerad, på ett hospital i Northampton ända fram till sin död 1982. Beckett besökte henne där en gång på 1950-talet, man får väl hoppas att det var för att söka någon slags förlåtelse.
Jag har inte detaljerna framför mig, men det kom en bok för några år sen som en gång för alla tycktes etablera att James Joyce gjorde allt som stod i hans makt för göra Lucias liv lättare, där en del hade antytt att han varit känslokall och rent av grym. Far och dotter stod varandra mycket nära, och för dom av oss som älskar författaren var det skönt att få bekräftat att han också var en Mensch.
February 21st, 2010 at 9:37 pm
Det skulle vara intressant att få läsa biografin som artikeln i Observer handlar om. Jag vill definitivt inte uppträda som någon expert på Joyce, speciellt inte hans familjeliv, men jag noterar att Brenda Maddox i sin Norabiografi tecknar en helt annorlunda bild av Lucia och Beckett. Där är det den schizofrena Lucia som förgäves försöker att erövra Beckett som emellertid värjer sig energiskt. “He had no sexual interest in her whatsoever” skriver Maddox. Men jag antar att det finns senare forskning som ger en annan bild.
Det kärleksfulla förhållandet mellan far och dotter är dock belagt även i min bok och både James och Nora vägrade ju i det längsta att acceptera att dottern var mentalt sjuk. Däremot beättar Maddox att Lucia fick en mängd besök på S:t Andrews “both old friends and Joyce scholars” och skulle då inte ha varit helt bortglömd och isolrad.
Ja, Joyce var kanske en Mensch som du skriver. Jag vill gärna tro det. Hans behandling av Sylvia Beach utan vars hjälp han kanske aldrig slagit igenom och hans brev till henne talar dock delvis ett annat språk. Men varje försök till tolkning blir väl som bilder i spegelskärvor – man får välja den som man helst vill tro på. Och till slut är väl verket det viktigaste.
Eller?
February 21st, 2010 at 10:14 pm
Ja, och det är ju inte ens en bok som handlar om Lucia!
Men ändå: point taken, Bengt. Efter att ha skrivit posten insåg jag sakta men säkert att jag borde varit aningen mer nyanserad. Joyce var utan tvekan den där typen som inte kan skriva på kaféer, dvs. familjen håller käften medan pappa skriver. Och Lucias schizofreni föregick naturligtvis Becketts ankomst. Nu blir det min uppgift att leta rätt på boken som befriar JJ från anklagelsen om känslokyla. Det kanske helt enkelt var B Maddox bok och jag bara fipplat ihop det.
Joyces problem var ju att han “försvann”, efter Ulysses, in i språkvärld som i stort sett bara Lucia delade med honom. Det är kanske där roten till kärleken fanns. Brenda Maddox, tycker jag, var lite för mån om att polera Noras slentrianmässigt skamfilade anseende – and more power to her for that. Men BM är också en sån där författare som gärna vill berätta “en mer nyanserad bild av sanningen” när den onyanserade versionen kanske är mer sann. Det ska ju “problematiseras” nuförtiden.
Sylvia Beach är jag mer tveksam inför. Du menar att han lämnade henne i sticket finansiellt? Hm… Jag har mött 148 Sylvia Beachar i mitt liv, och har inte blivit mer imponerad ju längre tiden har gått. Varför lever fortfarande hennes namn? För att hon publicerade Ulysses.
February 22nd, 2010 at 2:08 pm
Möjligt är ju att jag förletts av den fascinerande historien om den unga ensamma amerikanska flickan som slog sig fram i Paris och vars bokhandel blev ett litterärt centrum där inte bara Joyce utan även Hemingway, Fitzgerald och en drös unga amerikanska författare fick hjälp och uppmuntran och där Beckett, Eliot, Pound och Gertrude Stein träffades och lånade böcker. Men nog är det ett faktum att utan henne hade Ulysses kanske aldrig publicerats och att hon hjälpte Joyce även ekonomiskt innan han slog igenom. Senare blev det tvist om rättigheterna och det som blev Finnegans Wake fick hon inte ge ut trots att hon betytt så mycket för dess tillkomst. ”The Flowers of Friendship Fade” heter ett kapitel i Noel Riley Fitch biografi över Sylvia som är min huvudsakliga källa. Men hon nämns eller beskrivs i uppskattande ordalag av flera andra författare i min bokhylla. ”No one that I ever knew was nicer to me” skrev Hemingway.
Förhållandet mellan Beckett och Lucia Joyce som jag skrev om i min förra kommentar bekräftas i Fitchs bok. Men de kan ju ha skrivit av varandra
February 22nd, 2010 at 2:15 pm
Jag bodde för övrigt några nätter på Shakespeare & Co för inte så många år sen. Man kan (kunde?) ju hyra rum (eller säng, snarare) uppe på de oerhört skitiga övervåningarna. Där var fullt med djupingar. Svåra amerikaner, framför allt.