Ursäkta gårdagens rätt konstiga post, osammanhängande och känslobelastad som den var. Men jag ska låta den stå kvar, androm till varnagel. Det var bara en sån chock att få syn på Billy Pop nere vid Barbican igår eftermiddag. Det tog mig goda femton sekunder att känna igen honom. Uttrycket “en skugga av sig själv” fick en fasansfull bokstavlighet. En sårig, blåmärkt, illa tilltygad skugga.

Billy Pop var en gång en alldeles utmärkt sångare och pianist, i det ena pubrockbandet efter det andra, runt Camden och West Hampstead. Det var väl därför jag kom att tänka på Tim Hardin, som Billy Pop faktiskt inte var helt olik, om än inte i graden av sångskrivargenialitet. Hur som haver, det blev inte mycket sagt mellan oss igår. Han såg ju min fasa. -“Don’t I look a treat?” sa han. Han bad mig om fem pund, och det fick han ju.

En drogpolitisk poäng till kan jag inte låta bli: något som borde vara allmänt känt, men enligt min erfarenhet inte är det.

Det är inte heroinet som gör människor till skuggor, det är skiten. Skiten dom lägger i heroinet och dom skitiga nålarna, framför allt, men dom skitiga kvartarna, och dom shit-for-brains dom delar kvartarna med, hjälper ju inte heller. Jag kände ett par amerikaner, man och hustru, som gick på heroin i näranog tjugo år och levde helt normala liv, hade normala jobb (han sociolog, hon bokredaktör), och en normal umgängeskrets.

Skillnaden var att dom hade det gott ställt, och hade råd med rena varor, steriliseringsapparater och privatkliniker. Drogpolitik är alltför ofta synonymt med klasspolitik.