En gloriös kväll i Göteborg i slutet av sextiotalet hade man att välja på (1) Chicago Transit Authority på Cue Club eller (2) Rahsaan Roland Kirk på Konserthuset.

Den som behöver gissa vilket jag valde är inte värdig att läsa Pressylta. Men den kvällen hade Rahsaan en trummis som var urdålig, så dålig att maestro fick gå bak och slå honom i huvet många gånger. Det är det enda sättet man får trummisar att fatta nåt, slå dom i huvet, bånk bånk. Det pågick hela konserten, och la en viss sordin på det hela. Men ändå, fantastiskt. En av de konserter som förändrade mitt liv lite grand. Men jag kände för trummisen, stackarn.

Nästa “Hemliga nätter” handlar om Palle Smörfält, också han på Konserthuset.

Länken.

Alan Bennett skriver i sina årliga dagboksutdrag i LRB (ej på nätet): “Jag berättade för John Bird historien om hur Dudley Moore och jag fick syn på Stravinsky och hans hustru Vera på Hotell Pierre i New York 1963, och hur namnet Vera alltid för mig gjorde Stravinsky till lite mer av en vanlig människa. ‘Inte så mycket som Stockhausen,’ sa John. ‘Hans fru hette Doris’.”

…men nog har dom några rätt dräpande argument att komma med:

Sverigedemokraterna var tidigare det enda partiet i Göteborgs kommunfullmäktige som ansåg att Göteborg är en svensk stad. Nu har andra partier gett oss rätt.

Hembygden är liksom fäderneslandet vår hemvist på jorden.

Ett folk utan historia är ett folk utan framtid.

Ovanstående hämtat från SD:s Göteborgsavdelning, som jag anade skulle producera i alla fall ett par pärlor. Jag har alltså valsat runt en stund på Sverigedemokraternas webbplatser, mest för att det är valår – både här och där – och för att jag i samband med BNP på BBC insåg att jag inte vet särskilt mycket om SD.

Och jag vet fortfarande inte särskilt mycket om dom. Jag valde de tre citaten ovan för att dom representerar mitt huvudsakliga intryck av att det här ett parti huvudsakligen grundat på goddag-yxskaft och skenande tautologier. Jag tvivlar inte på att dom utgör ett hot mot diverse demokratiska anständigheter, men det måste vara jävelusiskt svårt att gå i argumentation mot dom när dom är så blaha och soppiga.

Vem av er kan förneka att hembygden är en bygd man kan kalla hemma, eller att ett folk utan historia – det finns ju så många att välja på – är ett folk utan framtid? Case closed, liksom.

Med BNP är det lite annorlunda, för dom skiter rätt mycket i om man ser skinheadsbootsen under pressvecken, dom är för svettiga och flippade för att nånsin kunna nå upp till sina ambitioner att bli demokratiskt respektabla. Men SD verkar ha kommit en bra bit på väg. “Trygghet och tradition” är en jävligt smart tagline, inte minst avsedd – antar jag – som kräkmedel för mainstreamopinionen, mig själv inkluderat.

Nu spenderade jag inte mer än nån halvtimma i deras sällskap, men jag undrar om det inte är ett misstag i att ignorera dem som “fullvärdig” kontrahent i en valrörelse, med allt vad det innebär att “ta debatten”? Hur svårt är det att skjuta deras argumentation i sank med statistik och syntax? You tell me.

Länken finns här. Den som kan placera upphovsmänniskan bakom citatet i rubriken vinner… min genuina uppskattning. Skriv in rätta svaret i kommentaren.

[Och försök inte med Google, det funkar inte, ha ha ha!]

Isobel skriver en utmärkt artikel i Expressen om polismakten och våldsmonopolet, och en massa kissnödiga nollor på hennes blogg anser sig värdiga att svara. Det är dom inte. Hade jag varit Isobel hade jag aldrig haft en kommentarsfunktion. The riff-raff you get…! Oi vay…!

Hur som haver, det är inte omöjligt att frågan kräver lite brittisk belysning. Man måste alltid skilja på “officers and grunts”, i polisen som i försvaret. De förra är detektiverna, poliserna som har huvud längst upp, inte bara ett dasslock med inritat fejs. Detektiverna är vänner av ordning, snutar som vet vad som gäller, som vet vad saker är värda, inte bara vad dom kostar.

De senare är ordningspoliserna: i brittiskt sammanhang dom som mördade Blair Peach som Special Patrol Group (SPG) och dom som mördade Ian Tomlinson som Territorial Support Group (TSG). Samma skit, samma bäng. Dom är shit-for-brains på baslön, som man håller inlåsta i en lada från fyra på morgonen medan man spelar Led Zep på elva och indoktrinerar dom om kommunisthotet. Sen släpper man ut dom på gatorna, hälften civilklädda, så att alla rättegångar blir svårare att genomföra med videobevis.

Det är ordningspolisen man måste fokusera på, för det är där våldsmonopolet är som mest brutalt just nu, och där våra friheter – of assembly, of expression, of movement, of protest – är som mest under hot. En av lösningarna måste vara att polisen måste omorgniseras internt – och externt: varför inte folkvalda polischefer som i staterna? Men framför allt: lär dom veta hut.

Och här kan man läsa Prospects profetior för 2010… Den väsentliga skillnaden med mina är väl att deras för det mesta är fullkomligt orealistiska. Utom kanske den att “Radiohead’s new album Bad Pilchard is sold as an insert in a Chomsky essay”, som nog hade blivit ännu roligare om jag varit mer bekant med Radiohead än jag är.

Deliciöst svårt att välja bara en David Levine, men det fick till slut bli denna på Nixon, ett av hans favoritämnen – och för ovanlighetens skull försedd med en caption (som är perfekt, naturligtvis…). Levines runa i New York Times finns att läsa här. Bildgalleriet på NYRB finns här.