Observerjournalisten Andrew Anthony har varit vänlig nog att låta mig publicera avsnittet om Myrdal som fick strykas p.g.a. utrymesskäl (se gårdagen; AA:s Observerartikel här). Det är intressant läsning.

Youk Chhang is director of the Documentation Centre of Cambodia, a unique resource dedicated to the study of the Khmer Rouge genocide, He is responsible for compiling 600,000 pages of documents, 4,000 transcribed interviews with former Khmer Rouge members, and maps of 20,000 mass graves. One afternoon during the trial I stopped by his office and spoke about Duch. Chhang had read the confession that Duch had extracted from his own brother-in-law, who was imprisoned at Tuol Sleng on charges of espionage and later executed.

‘All he wanted to know about was his brother-in-law’s former girlfriends from before he met his [Duch’s] sister,’ said Chhang. ‘He was obsessed with his sexual history. The brother-in-law was flamboyant and smart, that’s why he had him killed. To get back on him for being popular.’

For Youk, the Khmer Rouge was in many ways the revenge of the unpopular, the terror of the excluded. Like so many Cambodians, Chhang lives under the long shadow of Pol Pot’s brief rule. He lost many family members including a sister who was accused of stealing rice. To prove her guilt, a soldier slashed open her stomach. It was empty, and she died hungry and in great pain.

I also spoke to Chhang about the Caldwell case. Although he couldn’t shed any light on who killed the Scots academic, he was fascinated by the Westerners who supported the Khmer Rouge. Down the years, he has made it his business to meet the most outspoken of them. Before Caldwell went to Democratic Kampuchea, a party of four Swedes, including the popular author Jan Myrdal, the son of Nobel Laureates Alva and Gunnar Myrdal, paid a visit to country. Aside from Caldwell’s party, they were the only Westerners to be allowed in.

A few years ago, Chhang met one of them, Gunnar Bergstrom, while on a lecture tour in Sweden. Bergstrom was full of remorse and handed Chhang his collection of papers and magazines from Cambodia. There were photographs of workers building a damn with Bergstrom’s comments from the time: ‘This is an amazing achievement – Cambodia’s unique contribution to the problem of feeding the population without dependence on foreign aid!’

The unique contribution, of course, was slavery. Bergstrom has voiced his deep regret on many occasions. ‘The way I see it today,’ he said recently, ‘the trip should not have been made since it became part of the Khmer Rouge propaganda.’

Myrdal, though, has been much less contrite. His preference is to concentrate on Western crimes, among which he includes human rights and democracy. He told the Hezbollah newspaper, Al-Intqad, that they were just strategies used to serve ‘imperial interests’. Chhang was so perplexed at how Myrdal could maintain this idea of himself as a defender of the poor having supported the Khmer Rouge that he ordered his memoir Confession of a Disloyal European. ‘It was the last copy on Amazon!’ he told me with mock pride.

So what was the explanation? I asked.

‘He blames his mother.’

It’s comforting to view Myrdal as a lone crank, or a misguided idealist, but the mentality he represent goes far beyond the confines of neo-Maoists. In his interview with Al-Intqad, Myrdal made a valid point: ‘If a struggle for reclaiming stolen agricultural land in some country in Africa leaves 10 White settlers dead that becomes a major human rights issue in the West whereas 100 000 dead African children are uninteresting; they are just a normality.’

Yet this kind of racism emerges in its most unpleasant form in attitudes towards Cambodia. To support a revolution against Western imperialism was worth shouting about, but the consequent deaths of two million Cambodians has not been something that the Swede has ever wished to dwell upon. Indeed, what took place in Democratic Kampuchea just over 30 years ago remains much less discussed and understood than what took place in Germany over 60 years ago. That is partly down to what’s known as the calculus of affinity – Germany is much nearer and the West was inextricably involved – but it’s also about race (the Cambodians are different from ‘us’) and the dissonance of the politics (the Khmer Rouge was the underdog fighting against imperial oppression).

En av Observers mest läsvärda skribenter, Andrew Anthony, skrev igår i magasinet om den brittiske historieprofessorn Malcolm Caldwell och hans våldsamma död i Phnom Penh under Pol Pot-åren. Helt fascinerande, väl värt en genomläsning.

Anthony berör i alla fall det faktum att bara ett fåtal pålitliga utlänningar bjöds in till Pol Pots Kampuchea, men nämner ingen annan vid namn. Jag frågade honom då om han stött på nånting om Myrdal och Gunnar Bergström under sina efterforskningar (AA har skrivit ett flertal gånger om Kambodja). Jadå, det hade han, och hade skrivit ett avsnitt om det för den här artikeln, men det blev tyvärr skuret p.g.a. utrymmesbrist.

Han gav mig i alla fall koncentratet (jag citerar AA:s epost med hans benägna tillstånd):

[…]I interviewed a guy in Phnom Penh named Youk Chhang, who is head of the Cambodian documentation centre. He lost a lot of family to the Khmer Rouge and he had met an apologetic Bergstrom, who, as I’m sure you know, long ago realised the error of his ways. But Youk couldn’t understand how Myrdal refused to budge. He was so perplexed that he bought a copy of Myrdal’s memoir Confessions of a Disloyal European. ‘He blames his mother,’ Youk told me.

Är inte detta en av årets absoluta pärlor…?

…är vad Europarådets hälsoansvarige Wolfgang Wodarg nu kallar svininfluensan. En bit av hans uttalande, hämtat från Daily Mail idag, är värt att citera:

“The governments have sealed contracts with vaccine producers where they secure orders in advance and take upon themselves almost all the responsibility. In this way the producers of vaccines are sure of enormous gains without having any financial risks. So they just wait, until WHO says “pandemic” and activate the contracts.”

I mina ögon får Rod Stewart göra vad fan han han vill, utom folkmord och pedofili, till och med bli pensionär och langa såna skrapskivor som ‘The Great American Song Book”. Varför? Därför att han hade vett på att ge ut sina fyra första Vertigo/Mercury-skivor. Därmed är allt förlåtet. Diskografin:

An Old Raincoat Won’t Ever Let You Down (1969) (Wikilänk)

Gasoline Alley (1970) (Wikilänk)

Every Picture Tells A Story (1971) (Wikilänk)

Never A Dull Moment (1972) (Wikilänk) som bara detta:

Som ni har fattat är SVT Play min nya darling. Jag har kollat Hockeykväll varje måndag/tisdag sen nåt år tillbaka: en vacker dag kommer här på Pressylta en djupanalys av det psykodrama som är Niklas Wikegård. Sen blev det Bullens matlagningsprogram, som i sin tur gav upphov till en av de mest heartfelt kommentarstrådarna, om matnostalgi. Och så häromdagen då Ebbe-filmen, som var utmärkt, men väldigt mycket också “offentlig version”: det finns massor kvar att berätta om Ebbes äventyr i storpolitiken, av avsevärt mer sinistert slag…

Men så ikväll, min första letdown: “Uppdrag Åsa-Nisse“. Jag orkade inte mer än 20 minuter. Det berodde mest på filmen i sig, en rätt slentrianmässig nostalgistudie, med fokuset inriktat på “The Making of…”-aspekten, snarare än Åsa-Nisses baudrillardska signifikans som skenpolitisk markör för en avväpnad, filmisk icke-revolt, det vill säga, för att travestera Wallace Stevens: “The Tönt at the End of the Mind”. Vårt behov av imbeciller. Idiotin bland oss. Den svenska dumheten är något vi måste prata om, och Åsa-Nisse är väl ett avstamp så gott som något. Ja, en missad chans, det tycker jag verkligen.

Igår skulle Elvis fyllt 75. Idag är det Gunnardagen. I morgon är det 1961 2058 år sen Julius Caesar gick över Rubicon.

Spooky.

Petimätern i mig har lagt märke till, särskilt på sistone, att det blivit en ovana i svensk press att sätta imperativ efter imperativ i oregelbundna verb, i stället för infinitiv. Tidningen Expo har ett “föreläsningspaket” för gymnasielever som heter “Våga ifrågasätt!” Samma här, i Nina Jansdotters 5:e karriärtips… Googla på “våga besök” och ett halvdussin nyliga exempel dyker upp från tidningsartiklar och annat. “Sluta vara så försiktig och våga ös på med färg!” uppmanar Veckorevyn.

Vad är det som pågår? Man blir väl antagligen bara “smittad” av att regelbundna verb är likadana i imp och inf, som i “Våga granska Israel!” (AB-kulturen nyligen) och den tacksamma “dubbla emfas” som därav följer. Nu är min inställing till grammatiska förändringar så Lasse Faire den kan bli (och grammatiska skiftningar över tid handlar ju nästan alltid om att göra saker och ting kortare, som här). Jag tycker bara det låter så vajsing: dåligt snickeri, vingligt, fallfärdigt.

…har jag nu sett på SVT Play. Även om man kände till historien förut, så, ja, phew…

Jag menar, för att göra Ebbe och hans karriär till fiktion så skulle det krävt den Budd Schulberg som skapade Sammy Glick, i kombination med den Nikolaj Gogol som skapade revisor Chlestakov, kryddat kanske med en Bertolt Brecht på sitt allra mest cyniska humör.

Men precis som med Revisorn så hamnar ju fokus i minst lika hög grad på den politiska miljö i vilken han kunde agera som han gjorde. Ebbe hade förvisso dom underliga egenskaper man pratar om i filmen – och det finns massor av historier om hans uppväxttid i Göteborg – men dom egenskaperna kunde ju bara komma till effektivt uttryck i ett socialt sammanhang som så till denna milda grad präglades av nonchalans, självtillräcklighet och militant klåparanda.

Att exempelvis människor som Sune Sandström och Nils-Erik Åhmansson kunde nå så pass hisnande positioner i polisväsendet är, bara det, en fruktansvärd dom över den generation politiker och ämbetsmän – och journalister! – på vars ansvar det föll att reda ut sanningen om Palmemordet. Skratta eller gråta? Det kan man sannerligen fråga sig.

[PS lite senare:][för den som är intresserad av sånt här…] Gå tillbaka och titta på (skrålla ner) min brevväxling med Anders Ferm, som förstås förekommer i Ebbefilmen (Ferm alltså, inte brevväxlingen…). När jag i mitt svar citerar John Edwards (som sedan försvann spårlöst, en mycket mystisk historia) om det där med att Palme “was negotiating peace in the morning and selling arms in the afternoon” så kommer det från en Yorkshire Television-dokumentär från just 1988 som hette “The Bofors Affair“. Dokumentärens producent Peter Moore berättade för mig att Ebbe dök upp, med livvakt och “hamburgare i innerfickan”, på deras kontor och begärde att FÅ VETA ALLT…! Peter och dom andra började förstås bara gapflabba, och Ebbe försvann, svans mellan ben. Detta var alltså nivån, detta var alltså djupet på Ebbes efterforskningar i London, som Leijon skrivit sitt ödesdigra brev för: att fråga teveproducenter vad dom visste… Unbelievable. Unbefuckinglievable.

Ingen är mindre förvånad än jag, men min profetia för februari 2010 ser ut att mycket väl kunna bli verklighet. Resumé rapporterar nu att DN rivit upp alla stringerkontrakten sen nyår, vilket bland andra påverkar sådana kvalificerade skribenter som Nathan Sachar och Lennart Pehrson. Dom har “i stället erbjudits att sälja enskilda frilansartiklar till tidningen”.

Kontraproduktivt? Jag skulle nog sagt det. Hur generöst man än räknar så ser inte jag att de fyra stringerkontrakt som omnämns kan kosta lika mycket som de immateriella förlusterna, i sämre frekvens och kontinuitet i bevakningen, i arbetsmoralen på och utanför redaktionerna, i prestigeförlusten gentemot läsare och annonsörer, och så vidare.

Uttrycket “cutting off your nose to spite your face” passar kanske inte hundraprocentigt in här, men visst handlar det om ett slags self-harm, vansinnig och tragisk på samma gång.

Fotnot/fredag: Idag kommer det fram att det kostade DN 15,000 i månaden per stringer, en årslön alltså på 180,000 för fyra stycken: man har med andra ord gjort en totalbesparing 720,000 SEK. Står det verkligen så illa till på DN att inte-ens-en-trekvarts-mille om året gör en sån väsentlig skillnad…? (Perspektivförskjutning: Guardian förlorar 1,1m SEK – om dan…)

Chamberlains flygbiljett till München går på auktion.

[Källa: Daily Mail]