…vore en idiot om hon inte gick och såge Evert Lundquistutställningen på Moderna. Det hade jag gjort, om jag vore er, i Stockholm, tills april. Men det är jag nog inte, lika lite som jag inte är det i Madrid den femte februari, klockan nio. Eller ens hit, i morse vid halvsjutiden. Ni ser vad jag har att kämpa mot.

Jag fick just en inbjudan att komma till Fundación Juan March i Madrid (mera här) den 5 februari klockan nio på kvällen… För att dricka öl. Eller nåt. Men inte ens jag går på den lätte. Det är en fälla. Det är Virginia Woolf-Sällskapets årsmöte förtäckt till MC-klubb. Under tiden skrattar vi tidlöst. Se bilden.

Anthony Rota, “påven” bland antikvariska bokhandlare i London, har också han gått och dött. Han var son till Bertram, grundaren av den berömda bokhandeln på Long Acre. Bertram var den som, i princip på egen hand, startade “Modern Firsts”-industrin på 1920-talet. Dessförinnan hade ju handlandet med böcker i mycket fokuserat på incunabula, och vissa ämnekategorier som kyrkohistoria och reseskildringar. Anthony förde arvet vidare med stor skicklighet, det måste man tillstå: ville man veta hur trenderna rätade ut sig och hur prisnivåerna låg så gick man till Bertram Rota och fick sig en pratstund. Jag tror förresten Bo Cavefors skaffade en del av sin legendariska Ezra Pound-samling här. Dessutom producerar dom underbara kataloger (se webben).

Jag har själv både sålt och köpt Wyndham Lewis till och av dom, särskilt på den tiden när de flesta förstaupplagorna låg på helt och hållet överkomliga priser, vanligtvis mellan 10 ch 20 pundare. Som jag skrivit nånstans tidigare, dessa låga priser var något som brukade reta gallfeber på den mer rättshaveristiska falangen bland Lewis beundrare (dom hade som regel havererade akademiska karriärer bakom sig, och hatade Virginia Woolf mer än dom hatade någon annan levande eller död författare). Dom brukade alltså komma in på Bertram Rota och rota omkring lite grand i glasskåpen, för att förr eller senare brista ut i ett vredgat: “Femton pund för ‘The Childermass’! Det är ju skandal! Och titta här: ‘To the Lighthouse’ kostar det fyrdubbla!”.

Det är i skrivande stund 5 år, 2 månader, 3 dagar, 6 timmar, 44 minuter och 13 sekunder sedan jag skrev min första post på Pressylta (som för övrigt var jävligt bra, den handlade om “Pärlor från Göteborgs-Posten”: läs den här, skrålla ner till början) (Jag var permalänklös på den tiden…)

Det har alltså blivit hög tid att jag släpper loss en annan sida av min personlighet, något jag (nästan) hållit hemligt under alla dessa år. En Carl-Ivar? O nej… En Åsa Beckman? Icke för Nicke… En Pär Ericsson? Fuck off, you evil person…

Nej, det är att jag tillhör en kult.

Kulten av The Firesign Theatre, en San Francisco-baserad radioteatergrupp med korrekta ambitioner och no bad luggage whatsoever. Eller ja, “San Francisco”…: dom bor allihopa nu i åldershippiekolonin på Whidbey Island, WA, där dom försöker tjäna en brödskalk på att sälja hasch till presidenten, and good luck to them.

Jag ska inte ens försöka förklara TFT, annat än att säga att dom gör liveshower, radioprogram och skivor. Jag skrev om dom den 4 oktober 2005 på analog-Pressylta:

En västkustamerikansk radiokomedigrupp bildad på 60-talet, som fortfarande är igång. Suveränt material, snabbt, intelligent, politisk, flippat, allt på en gång. Väl värt att ta sig en titt på. Det mesta av deras material har förstås getts ut på platta, särskilt klassikerna från 70-talet, “How Can You Be in Two Places At Once When You’re Not Anywhere At All”,  “I Think We’re All Bozos On This Bus”, osv. Så följde lite grand av en mellanperiod under 80-talet. Men på 90-talet fick dom tillbaka formen, framför allt i trilogin “The Bride of Firesign”, “Give Me Immortality Or Give Me Death” och “Boom Dot Bust”.

Resten får ni upptäcka själva. Jag vill bara ge er tre smakprov på nåt av den mest intelligenta, skarpaste satir som nånsin kommit från vårt välsignade USA. Allt är Spotifylänkar: kick back, ta några minuter och bli övervälmad.

Den första heter “The Firesign Theatre – Temporarily Humboldt County” (transcript här) och är Amerikas historia på 9 minuter 13 sekunder, från albumet “Waiting for the Electrician or Someone Like Him” (1968).

Den andra är en helt underbar fortsättning och uppdatering kallad The Firesign Theatre – The Lonesome American Choo-Choo Don’ Wan’ Stop Here Any Mo’ (transcript ej tillgängligt) från “How Can You Be In Two Places…” (1969).

Med mitt tredje urval bryter vi den amerikanskhistoriska trenden och köper den helt fenomenela sjung-med-nu-alla The Firesign Theatre – Communist Love Song (transcript ej tillgängligt) från “Shoes for Industry!” (1999).

Ed Thigpen har gått och dött. Nåt smoothare har det aldrig funnits bakom trummorna. Här med OP-trion och Clark Terry.

Apropå Haiti och en del religiösa reaktioner. Den här posten skrev jag på Pressylta 28 december 2004 (kolla arkivet om ni inte tror mig):

Det är alltid uppmuntrande att få syn på ett par intellektuella lerfötter inunder kolosserna. Den (annars) utmärkte Martin Kettle skriver i dagens Guardian om en gammal vältuggad nonsensfråga: hur förklarar religiösa människor jordbävningar? (Nonsens, därför att Kettle vägrar förklara varför det skulle åligga just religiösa människor, såväl som seismologer, att förklara jordbävningar. Varför inte frimärkssamlare? Eller skorstensfejare? Eller kulturskribenter?). Kettle skriver bland annat om ett samtal han hade för några år sedan med den (annars) legendariske Hugo Young:

“A few days after the 9/11 attacks on New York, I had dinner with the Guardian’s late columnist Hugo Young. We were still so close to the event itself that only one topic of conversation was possible. At one stage I asked Hugo how his Catholicism allowed him to explain such a terrible act. I’m afraid that’s an easy one, he replied.

We are all fallen beings, Hugo declared, and our life in this world is a vale of tears. So some human beings will always kill one another. The attack on New York should therefore be seen not as an act of God, but as an act of fallen humanity. Then he paused, and added: “But I admit I have much more difficulty with earthquakes.”

Oh, 9/11’s an “easy one”, is it…? Well, bully for you… Nej, låt oss passera i tystnad det skenfagra svamlet om ‘fallen humanity’ och i stället titta på det där sista Young säger: “…I have much more difficulty with earthquakes.”

“Svårigheter”, minsann…! Alltså, ta och läs om det ett par gånger för att riktigt fatta, riktigt absorbera den monstruösa fåfängan i trons väsen, detta narcissistiska svarta hål som gång på gång får de religiösa att börja plottra med sin tro vid sådana här tillfällen, som kvittrande bårlärkor vid katastrofernas rand. Det har ofta sagts att det ligger en djup och förfärande och inhuman oansvarighet i religionens väsen. Och vid få tillfällen blir den tydligare att se än när tusentals
människor dör i kataklysmer som per definition saknar mening. Det är, mycket riktigt, inget annat än en intellektuell obscenitet. Om de haft ett uns av humanitet i sig skulle de förintas av skamkänslor.

Tack för ordet.

Det här börjar bli lite löjligt. NRK -> TT -> G-P rapporterar att en amerikansk författare har pekat ut Jean Sibelius som nazist. Bevisbördan låter mer än lovligt lättviktig, men jag ska inte göra mig till gisslan hos gnädige Frau Fortuna genom att helt förkasta det, förrän jag sett det eventuella köttet på benen.

Vad jag menar med att det börjar bli löjligt är att det verkar som ju längre bort vi kommer från 1930- och 40-talen desto mer sensationellt tycks det bli att det fanns nazister på den tiden! Eller ens Tysklandsvänner, högerkvinnor, eller människor “som är fascinerade av mytologi och nationalism, precis som nazisterna”…Vi hade ju den där befängda historien om Selma för inte så länge sen, till exempel.

Det är en slags underförstådd anklagelse mot dom som levde samtida med den tyska nationalsocialismen, vare sig man gjorde det i Tyskland, Finland eller Sverige: så korkade var dom att dom inte hade vett på att tänka på alla oss som sitter här idag med 20-20 hindsight och kan bestraffa-genom-publicering minsta förseelse dom begick, om dom så bara kände en lätt kindens svalka från “örnens vingslag från söder”.

Det här är en whighistorisk princip som vi experter brukar kalla DUMFAALE-principen: “Den Utomordentligt Moraliska Fördelen Av Att Leva Efteråt”.

Eftersom Thomas Nydahl på Occident mailat mig (och andra, tar jag för givet) om sitt beslut att sluta skriva för dagspressen, och om vad som ligger bakom beslutet, så tycker jag det liksom vore ohövligt att inte kommentera det. Det är förstås ett beslut genomfört med all den dramatiska slutgiltighet vi blivit vana vid från Thomas håll, och det är ju inte utan att man undrar vad det betyder när han säger att “Nu ska jag försöka delta på allvar i den strid vi står mitt uppe i”. Aux armes, citoyens?

Men ändå. Jag tror varken Thomas eller någon annan behöver bli särskilt överraskad av att jag håller med honom i många stycken. Kristianstadsbladet känner jag inte alls till, men det hindrar inte att jag känner igen bilden av en dagspress – framför allt dess kulturdelar – som så till den milda grad släppt efter på intellektuell disciplin och publicistiskt självförtroende. (Men det är samtidigt en bild jag inte riktigt känner igen nån annanstans, utanför Sverige. Intellektuellt och publicistiskt tycker jag brittisk press håller lika hög kvalitet som tidigare, dvs. i dom tidningar där man har rätt att förvänta sig det, alltså i stort sett dom som brukade kallas för “the broadsheets”.) Om det därpå följer att den personliga reträtten är den korrekta strategin, som Thomas vill mena, är jag däremot inte övertygad om. Lämnar det inte nöjesscenen ännu nöjdare?

Vad gäller islamismen, likadant. Jag delar inte alls den spenglerianska neoconsynen på ett Europa i obönhörligt förfall, och en makt- och kulturelit för evigt förslavad av multikulturalismens och relativismens upptjack, om jag får uttrycka det så. Jag delar heller inte Thomas och hans meningsfränders exklusiva fokus på islam. Religion är grundproblemet, och både kvantitativt och kvalitativt skulle jag sagt att evangelisk kristendom är ett minst lika allvarligt hot som islam, inte minst vad gäller sanktionerat våld, mot abortläkare i USA, mot homosexuella i Afrika, mot “djävulsbesatta” småbarn.

Jag håller dock helt och hållet med om att det demokratiska Europa absolut inte får hymla om det islamistiska våldet. Yttrandefriheten måste vara okränkbar, men blir kränkbar när (som Christopher Caldwell sa i FT nyligen; [registrering behövs]) radikala islamister utmanar våldsmonopolet och tar åt sig “makten att hota”:

[…]this power to intimidate, though informal, is potentially decisive. It is the same power exercised by those who threaten journalists in Russia, those who kill policemen in Mexico, or the Ku Klux Klan in the US south of a century ago. Such acts make law. It is remarkable how few people they have to harm to do so. Lars Løkke Rasmussen, the Danish prime minister, was not just mouthing a cliché when he described the attack on Mr Westergaard as “an attack on our open society”. Once a competing source of predictable violence emerges in an open society, government must do something to stop it.

Men man måste samtidigt erkänna det faktum att islam i Europa har många ansikten; de franska muslimerna från Maghreb skiljer sig i många avseenden – inte minst kulturella – från brittiska muslimer med härstamning i pakistanska Kashmir och Bangladesh. Jag har alltid menat på att ansvaret i minst lika hög grad ligger på våra muslimska “communities” i stort. Det finns ingen anledning att tivla på att majoriteten av muslimer tar ställning mot våldet, men dom måste visa det i mycket högre grad än de hittills gjort, särskilt i UK. Tystnaden har varit chockerande ibland. Var är motsvarigheten till diasporajudarnas själsvåndor över Israel och Gaza?

Jag är inte den som behöver ge Thomas råd om hur han ska agera i dom här avseendena. Men jag tycker av princip att det är vanskligt att välja tystnaden på det här viset. “Better a lone voice than no voice at all” kunde man kanske säga.

PS lite senare: Och nu när jag läst artikeln som fick Thomas att explodera måste jag hålla med om att den är vedervärdig. Men, som sagt, jag hade nog hellre svarat på den än dragit mig undan.

Hur tragiskt som helst… En gammal kanadensisk tidskrift om historia kallad “The Beaver” har fått byta namn till “Canada’s History” – eftersom porrfiltren inte släppte igenom den! Hur komiskt som helst… [Källa: Media Guardian via France 24]

Det påminner om uppståndelsen för ganska många år sen när de första porrfiltren vägrade släppa igenom alla omnämnanden av den engelska staden Scunthorpe. Som fått lida mycket under åren. En gammal reklamkampanj för Typhoo Tea hade den rätt listiga taglinen “Typhoo put the T in Britain”, vilket gav upphov till en klassisk graffiti: “If Typhoo put the T in Britain, who put the c**t in Scunthorpe?” Ack ja.

I år är det 150 år sen han föddes, nästa år ett sekel sen han dog. Spänn fast säkerhetsbältena och skruva upp stereon till elva: “WOLLT IHR DEN TOTALEN SYMPHONIE?”

Det har alltså blivit dags att slutgiltigt bestämma sig. Vilket jag aldrig kunnat göra. Det finns en – troligen apokryfisk – klassisk sågning av en skådespelarinsats: “He played Hamlet and won”. De vulgära vill nu gärna tro att den lyder “He played Hamlet and lost”, men det tar ju livet av hela poängen. Fast med Mahler är det liksom på det senare viset: man spelar symfonierna, och står alltid till slut som förlorare. Musiken har vunnit på knock-out i femtielfte ronden.

Jag har alltså stått med hela huvet och det mesta av hjärtat i lägret som anser att Mahler är romantikens sista, hejdundrande brakskit. Den plågade subjektiviteten har ingen annanstans att gå, it’s over, terminado. Emotionell bombasm är för de emotionellt döva, och nittonhundratalet/modernismen skar ner, skar tillbaka, rensade och klargjorde, och det är det modernistiska idiomet som är mitt, i musiken som i så mycket annat.

Men så hör man – mer och mer ofta ju äldre man blir, har jag upptäckt – passager, långa stycken, hela satser som har en fenomenal klarhet och lyricism, som man liksom inte hört förut, särskilt förstås i nian. Så jag har bestämt mig för att sluta raljera om brakskitar och annat, att faktiskt ta och hålla käften och lyssna i ett par år. Nu behöver jag en gång för alla veta. Jag återkommer vid pass januari 2012.

Fotnot: Här finns en rätt bra artikel av Tom Service i The G. Här är en samlingplats för festivaler och andra begivenheter. Här är en bild på honom: håll med om att han ser ut lite grand som en reklamare c:a 1997…

PS/torsdag: Detta från en av kommentarerna på Andrew Browns blogg häromdan:

Two days ago I was playing in a concert, and during a coffee break with my fellow musicians, we were chatting about the upcoming Mahler we are going to do (yet again). The principal oboe player admitted he never listened to Mahler – hated it, couldn’t stand it, but then said he really liked playing it. With that the whole table of around 6-7 of us vociferously agreed with our oboeist, all admitting we never listen to it, but quite like playing it. What emerged was how we felt when we played it. That the feeligns and the actual experience of the music was so radically different when playing, to that of listening.

What was even more interesting was everyone seemed to understand each other perfectly, and nobody seemed at all interested in exploring why that should be so. To us it was just obvious.

Här, tror jag ni håller med om, ligger något oerhört djupt och bubblar…