Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Myrdal: det psykologiska perspektivet

Categories: Svenskt allmänt
Thursday, Jan 21, 2010

Jan Myrdal är på tapeten. Oops, I feel a footnote coming on…

[Fotnot 1: Wow! Tänk er en Jan Myrdal-tapet… Hans stiliserade nuna i olika åldrar, politiska paroller på handskriven khmer… 29:90 per rulle, exklusive moms och frakt]

Jag postade bland annat, med benäget tillstånd, Observerjournalisten Andrew Anthonys högintressanta text om européerna som besökte Demokratiska Kampuchea, främst då Myrdal (läs gärna också föregående dags post). Likadant har Bodil Zalesky på Under pausträdet uppmärksammat intervjun Myrdal gav till Proletären i mitten av december, om DDR och Berlinmuren, en intervju som skulle/borde varit briljant satir om inte Myrdals selektivt belästa lögnaktighet låtit så DNA-grundligt genuin.

[Fotnot 2: Jag har många andra gånger liknat Myrdal vid Ezra Pound: båda har förmågan att ställa hundraprocentiga nonsensfrågor och sedan komma undan med den intellektuella hedern i behåll, typ när Pound säger saker som att: “Jag förstår inte att Andra världskriget kunde hända… Jag skrev ju om mina samtal med Yeats om dessa frågor redan 1912!” Myrdal kör en liknande variant i Proletärenintervjun: “Jag kunde förklarat Berlinmuren totalt! Men det var surpupporna i SKP som hindrade mig!”]

Det finns ett oerhört viktigt leitmotif i det psykodrama som är Jan Myrdal, och det handlar om ensamheten. Ragnar Strömberg skrev för många år sen en Myrdalprofil i G-P och såg honom i skolåldern:  “en tjock kille med glasögon, som aldrig fick vara med och kicka boll och som nu gastar om dödsstraff […]”. Det är, enligt min mening, ett av Ragnars många bada-bing-ögonblick. Det är så politiskt korrekt det vill bli.

Håll sedan också i minnet vad som är huvudtemat i Myrdals Barndomsböcker: att han blev övergiven av föräldrar som hade viktigare ting att utföra än att kicka boll med den glasögonprydde tjockisen. OK? Your are now ready for the truth.

Läs Andrew Anthonys spikade text igen (första länken ovan). Titta en gång till på vad den fascinerande Youk Chhan har att säga om de röda khmererna. Youk är numera chef för dokumentationscentret om de röda khmerernas folkmord i Pnomh Penh, och han har bl.a. läst protokollet över den notoriske bödeln Duchs förhör med sin svåger: “Allt [Duch] ville ha reda på handlade om hans flickvänner innan han träffade [Duchs] syster. Han var fixerad av [svågerns] sexualhistoria. Svågern var lite överdrivet stilig och smart, det var därför [Duch] lät döda honom. För att ge tillbaka för att han var populär.” Och så kommer Andrew Anthonys sammanfattning:

För Youk var Khmer Rouge på många sätt de impopuläras hämnd, de uteslutnas terror.

OK, jag är med på att det är ett jävligt vanskligt företag att amatörpsykologisera kambodjansk terror och svensk lögnaktighet, men jag insisterar på att tillfälligheten här är något lite mer än en tillfällighet. Om resonemanget har nån validitet så handlar det trots allt om gamla välkända mekanismer. Att tillhöra genom att vara ensam. Att vara möjlig genom att göra sig omöjlig. Oppositionens konvenans. Att älska så mycket att man slipper uppleva kärlek.

23 Responses to “Myrdal: det psykologiska perspektivet”

  1. Man kan psykologisera av olika skäl. Men varför göra det? Myrdal är en skriftställare som verkar i offentligheten och bör bli bemött där. Som f d Myrdalbeundrare har jag genom åren fått revidera mycket, om man säger så.
    Jag skrev om Myrdal senast här: http://langsambloggen.blogspot.com/2008/02/jan-myrdal-om-kina.html, tror jag, med anledning av en Myrdalartikel där han visar prov på sin monumentala självkänsla:

    SvD 13 februari 2008:
    “Dels har jag sökt bidra till att utveckla kontakterna mellan Kina och länder som Sverige eller Förenta staterna. Det har jag inte gjort för Kinas skull utan för att det är nödvändigt om vi skall undvika större konflikter.

Denna övertygelse ledde till att jag mitt under Förenta staternas Vietnamkrig vintern 1965/66 med hjälp av Kennedyfolket lyckades få inresetillstånd och kunde resa runt i Förenta staterna och på möten, i diskussioner, i radio och tv förklara varför diplomatiska relationer mellan Förenta staterna och Kina var absolut nödvändiga. (Fem år senare skulle Kissinger med insikt om detta i hemlighet flyga till Beijing för att samtala med Zhou Enlai.)”


  2. “Det psykologiska är det politiska”?

    Ditt Myrdalcitat är klassiskt. Ezra Pound skrev en gång, “Wyndham Lewis besökte New York på våren 1917. Två veckor senare förklarade USA krig mot Tyskland”

  3. Visst, ensamheten och kärleksbristen är säkert oerhört viktiga inslag i Myrdals psykologiska profil. Men det finns ju massa människor som varit överviktiga som barn, haft kärlekslösa föräldrar, tjocka glasögon och inte fått vara med och sparka boll, utan att de fördenskull överkompenserat på Myrdals monstruösa vis och blivit anhängare av diktaturer och mördarregimer. Det måste finnas något annat som förklarar hans beteende. Ekelöf, för att nämna en annan författare som inte var lika sportig som Ragnar Strömberg, drog ju helt andra konsekvenser än Myrdal av sin säkert lika bottenlösa ensamhet.

  4. Lars: Oj, javisst, absolut, jag drog inga generella regler av min iakttagelse, bara det att det inte är några nyheter att sånt här överkompensatoriskt beteende inte är ovanligt bland isolerade barn. Samma sak med disproportionaliteten i ens inbillade påverkan på världspolitiken, som Kina eller första världskriget i exemplen ovan. Det är just sånt som blixtintelligenta, ensamma barn ofta ägnar sig åt. Inte som regel, men ofta. Som vuxen börjar man så småningom inse att universums centrum inte finns inuti ens eget huvud. Men somliga blir aldrig vuxna.

  5. […] mitt inlägg om Jan Myrdal i förrgår och efter att jag läst Gunnars myrdalspsykologiska text på Pressylta har mina tankar cirklat kring den mänskliga ondskan en del. Hur föds den? Och […]

  6. Hur förklarar man denna i bloggsammanhang så vanligt förekommande attityd som mer tycks inriktad på att bekräfta bloggarens egen suveräna hållning än att förstå de fenomen som dryftas? Ensamhet i barndomen?

  7. Einar: du har gjort dig mycket mer mån om att skriva en stilig kommentar än att tala klarspråk. Den första meningen förstår jag inte alls, om det inte är det att “bloggarens egen suveräna hålling” bara betyder att jag uttrycker min egen åsikt på min egen blogg. Om du har nåt emot det, tja, du behöver ju inte läsa min blogg om du inte vill.

    “Ensamhet i barndomen” är inte ett citat från min post. Jag skrev om ensamhet och jag skrev om barndom, och jag ska gärna svara på din kommentar, men först måste du förklara vad du menar, på bättre svenska. Koncentrera dig.

  8. Gunnar. Problematiskt. Skulle min stiliga kommentar inte tala klarspråk? Möjligen kan den läsas – av den som av någon anledning inte vill förstå den – som ett angrepp på din person. Och så var den inte tänkt. Din person intresserar mig inte i detta sammanhang. Sammanhang? Ja, det intellektuella sammanhanget. Men för att ändå gå dig till mötes: Kanske uppstår problemen genom att själva mediet på ett olyckligt vis oscillerar mellan det privata och det offentliga? Kanske måste man bestämma sig för – koncentrera sig på – att välja: skall jag skriva för att bekräfta min egen (könsliga, intellektuella, personliga, etcetera) position, eller skall jag ägna mig åt intellektuella frågor, vilka de än må vara?

  9. Einar,
    eftersom jag också i min blogg funderat kring Jan Myrdal och hans urspårnings möjliga orsaker, vill även jag säga att det där du säger till Gunnar om “denna i bloggsammanhang så vanligt förekommande attityd som mer tycks inriktad på att bekräfta bloggarens egen suveräna hållning än att förstå de fenomen som dryftas” ter sig lite halkigt och oklart. Jag skulle gärna vilja veta mer om hur du menar.

  10. Bodil,

    mitt inlägg ovan handlade inte om Jan Myrdal, eller om “ondskan”, i alla fall inte i den mening du använder ordet, utan om någonting jag tyckt mig se allt för ofta förekommer i bloggvärlden: En jag-centrering som leder till att man brister i respekten för den andre, eller för den delen, för det ämne som för tillfället avhandlas.

    Vad gäller Jan Myrdal finner jag det svårt att vara lika kategorisk som du och många andra är. Vi talar om en tid då de flesta inblandade uppfattade att det rådde ett krig, ett ideologiskt krig, där mycket stod på spel. Sanning, frihet, rättvisa, etcetera. Ola Larsmo skrev exempelvis en “essä” i DN för någon vecka sedan där han angrep de människor som ingick i den svenska brigad som for till Finland och stred på de vitas sida. Han pekar bland annat på statistik som visar att de vita dödade fler människor än de röda, och man förstår som läsare att Ola Larsmos sympatier ligger på de röda i ett krig som han uppfattar som ett rent “klasskrig”. Ola Larsmo tycks mena att det hade varit mer rättfärdigt om de röda hade segrat (han skriver det inte explicit, av skäl man antaligen kunde moralisera över). Men hur hade det blivit om de röda segrat I Finland? Hur många av de “reaktionära” hade blivit avrättade i folkrepublikens namn? Hur många hade hamnat i läger i Sibirien? Kanske var det ett klasskrig, men vilka krafter och idéer florerade 1918 i arbetarklassen?

    Vad jag menar är att det är mycket enkelt att i efterhand moralisera. Personligen har jag svårt att stå ut med minsta övergrepp eller tarvlighet, men jag kan ju inte därför låtsas som om att sådant inte finns och att världen inte är ett slagfält där mer eller mindre goda och onda krafter står mot varandra och tvingar till ställningstaganden som inte alltid är lätta – eller i efterhand ens de rätta.

    Överhuvudtaget blir jag misstänksam gentemot dem som slår sig om bröstet för vad de inte var en del av. Den moraliska halten hos en vis person visar sig när det gäller – vilket alltid är här och nu.

    Att sedan dessutom komma dragande med barndomens betydelse för karaktären tror jag knappast löser de politiska frågor som här tangerats.

  11. Einar,

    jag ska inte orda mycket och för tydlighetens skull delar jag upp det jag har att säga nu i två punkter:

    1. Jan Myrdal lever i den här tiden och håller fast vid sina gamla irrvägar. Hans ord i ”Proletären” är bara några månader gamla.

    2. Vem ”slår sig för bröstet”?

  12. Bodil,

    ser din kommentar först efter det att jag klippt in min senaste kommentar på din blogg.

    Ifråga om punkt ett så utgör de fakta du anför ingen invändning mot vad jag skrev; tidsaspekten – att moralisera över det förflutna – rörde ju alla människor som allt för kategoriskt förklarar historiska skeenden, som regel utifrån antingen politiska eller personliga skäl. Punkt två ställer en fråga som jag inte heller förstår relevansen i för det jag skrev. Jan Myrdal, Jan Guillou eller Leif G W Persson är goda exempel på män som slår sig för bröstet. Bland kvinnorna finns också många namn att välja på. Poängen var – ännu en gång – att det är allt för lätt att utifrån den situation man befinner sig i – samtiden med dess perspektiv, värderingar, förklaringsmodeller – tro sig kunna fälla tvärsäkra omdömen om andra tiders verkligheter.

    Kanske tolkar du det jag skriver på ett allt för personligt plan? Skall man inte försöka ställa det personliga åt sidan, när man vill diskutera sakfrågor?

  13. @Einar
    Kongruens?

    Det var så här du inledde:

    ”Hur förklarar man denna i bloggsammanhang så vanligt förekommande attityd som mer tycks inriktad på att bekräfta bloggarens egen suveräna hållning än att förstå de fenomen som dryftas?”

    Det var här ”det personliga” dök upp, detta som sedan inte får tas personligt av den eller dem det riktas emot.

    Läser du bakåt i dina kommentarer så ser du nog att det där med ”slå sig för bröstet” knappast ser ut att vara riktat mot Jan Myrdal (eller någon av de andra herrarna du räknar upp nu).

    Och: man kan naturligtvis också fälla tvärsäkra – och i sin tvärsäkerhet tvivelaktiga – omdömen om andras omdömen eller rätt att fälla dessa.

  14. Bodil,

    vi talar verkligen förbi varandra, bokstavligen genom att samtidigt skriva till varandra på olika bloggar.

    Gällande Jan Myrdal delar jag kritiken av mycket som han sagt och skrivit, liksom jag delar denna samtid med dig, med allt vad det kan innebära av såväl insikter som brister. Med detta sista vill jag säga – åter igen – att jag tycker att man bör vara lite försiktig med att fälla allt för kategoriska omdömen om det förflutna. Detta försökte jag exemplifiera med Ola Larsmos resonemang kring det finska frihetskriget, där hans personliga samt politiserande förståelsehorisont ledde till en förenklad och orättvis bedömning av situationen för människorna i Finland på den tiden.

    Jag tror att du läste in allt för mycket i min första och korta kommentar på Pressylta Redux. Det var en allmän och lätt syrlig kommentar om bloggsfären, som jag uppfattar allt för ofta tenderar att stanna vid bloggarens individualitet och behov av att hävda densamma. Jan Myrdal utgjorde – tyckte jag – i sammanhanget bara ännu ett ämne att samla sin individualitet kring. Jag kritiserade alltså inte en diskussion om den mannens politiska ställningstaganden, men möjligen relevansen av hans barndom.

    Olika frågor i luften samtidigt, helt enkelt.

    allt gott

    einar

  15. Jag kommenterar då och då hos Bodil under signaturen “Lars”.
    Eftersom denna blogg har ungefär samma läsare som Bodils blogg, vill jag bara påpeka att signaturen “Lars” på DENNA blogg är en annan Lars än jag.

    Jag får nog överväga att byta signatur, eller på annat sätt göra mig “entydig” i bloggosfären.

  16. Jag vill bara intyga att jag, som Lars säger, är en annan Lars än Lars. För tydlighetens skull är det väl även bäst att säga att jag, till skillnad från Lars, hittills inte gjort några kommentarer på Bodil Zaleskys blogg, vare sig under signaturen “Lars” eller någon annan signatur. För att minimera risken för fler förväxlingar framöver får jag precis som Lars nog överväga att byta signatur. För vem vet – läskiga tanke – det kanske finns både en och två Lars till här ute i bloggosfären…

  17. Jag var här först.

  18. Ja, det stämmer antagligen att “Lars” var här först 🙂
    I fortsättningen skriver jag ut hela mitt namn.
    Även under pausträdet och på de andra bloggarna i denna speciella del av bloggosfären.

  19. P.S.
    Eventuella nytillkommande Larsar hos Bodil ombeds att INTE använda min gamla signatur “Lars” hos henne. Den signaturen borde åtminstone få åtnjuta ett år i karantän.

  20. LGN (if I may): Jag vill gärna tänka på “denna speciella del av bloggosfären” som ett sakta söndervittrande korallrev, där en del äro glänsande små fiskar och andra äro hala ålar.

  21. Gunnar,
    Dina metaforer är lika geniala som de är utgrundliga.

    Obs att min nya signatur är autentisk, och alltså inte en pseudonym. Jag påpekar detta till åminnelse av trapetskonstnären Erik P Dahlqvist, som hade artistnamnet “Erik L Dahlqvist”. (“Skillingspelet” från 1956.)

  22. Briljant! Jag känner redan att jag känner “L” som en bror, men “P” förblir ett mysterium.

  23. Inte för att jag tror att denna evighetstråd kan avslutas, men jag vill bara inflika att Pressylta ofta får mig (som nu) att inleda arbetsdagen med ett leende på läpparna… 🙂

Gunnar Pettersson
Om mina böcker och annat Om min far och hans roman

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004