Här va’re salami i högsta hugg – och en 2-kilos bit parmesan använd som kniv…! Daily Telegraph rapporterar om dramatik vid ostdisken. Oj.

“The trolley was undamaged,” skriver tidningen. Men korven, då? Hur gick det för korven…?

Jag lovar på heder och samvete att det här inte ska bli ännu en käpphäst, men det är värt att titta på Zetterlings senaste, “Livräddaren i Köpenhamn?”, om inte annat så för att man bättre kan precisera var taffligheten ligger.

Poängen här är då Zetterlings milda skespis över att Obama ska kunna “rädda Köpenhamn”, dvs. klimatavtalet. Det är väl i och för sig inte den mest “satiriska” poäng man nånsin hört talas om, men låt vara. Köpenhamnsavtalet får då symboliseras av “den lilla trädgårdsmästarfrun” (© Falstaff Fakir, via Bengt O), vilket man kanske kan kalla fair-enough. Vad annat finns egentligen att välja på? Tivoli? Strøget? Minareten i Gladsaxe?

Men det är i själva avstampet för valet av symbol som det hela kapsejsar. Titta på bilden igen: Obama räddar alltså en sjöjungfru från översvämning… Jag menar, rätta mig om jag har fel, men är det några som har alla förutsättningar att klara sig bra i en översvämning så är det väl såna som sjöjungfrur, och fiskar i största allmänhet?

Observer publicerar idag en story, av Rajeev Syal, som jag fick läsa både en och två gånger innan vidden av det hela gick upp för mig: “Drug money ‘saved the banks’ in global crisis“. Chefen för FN:s organ mot brott och narkotika i Wien, Antonio Maria Costa, uppger att han “sett bevis för att inkomsterna från organiserad brottslighet var ‘det enda likvida investeringskapitalet’ en del banker hade tillgång till när de stod vid kollapsens rand i fjol. [Costa] uppgav att huvuddelen av de 325 miljarder dollar som utgör vinsterna från den illegala droghandeln absorberades upp i det ekonomiska systemet som resultat”.

“Dessa pengar numera är en del av det officiella systemet och har i princip blivit tvättade.”

Man skulle förstås kunna säga en hel del om detta. Inte minst om man påminner sig vad Marx skrev om kapitalismens amoraliska väsen: den vet varken ont eller gott, varken det faktum att bankernas överlevnad grundar sig på gravt förstörda liv, eller det faktum att “problemet [med illegala pengar] inte längre är så allvarligt som det brukade vara,” som Costa säger i en slags moln-med-silverkant-kommentar…

Men den främsta slutsatsen jag skulle dragit är att här är ett nästan övertydligt exempel på huvudorsaken till att narkotikan aldrig kommer att “släppas fri” i genuin och kreativ mening, hur övertygande de medicinska, sociala, politiska och – framför allt – ekonomiska argumenten än blir. Den illegala droghandeln har helt enkelt blivit “too big to fail”, förhållandet mellan de “officiella” och “inofficiella” ekonomierna har blivit så symbiotiskt att utan den ena kollapsar den andra, både på det finansiella planet och det politiska/sociala: straff- och fängelseindustrin, till exempel, är ett av de människohungrigaste monster vi avlat, och det måste få fortsätta äta.

Ni får lov att förlåta mig en sentimental svacka jag har just nu. Sentimentaliteten är en sjukdom, ungefär som synestesi, på hitsidan av grymheten. Nå, Liam Clancy har just dött och vi blev alla lite ensammare än vi var förut (dock en syrlig runa i Irish Times här).

I klippet är bröderna Clancy med Tommy Makem i en sång jag kommer att dö till, “Carrickfergus”.

Synestesi är ett matigt ämne (här den engelska wikin, som är utförligare än den svenska). Det är som om neurologin och poesin sitter bredvid varandra i den mörka biosalongen och hånglar…

Nä, “matig”, därför att den har så många förgreningar ut i icke-patologiska sfärer, som i vardaglig metaforik (“skrikiga färger” osv) och tonartsassociationer (C dur=enkelt, rättframt, ärligt; D dur= triumf, glädje, “Halleluja”kören; F-dur=romans, elegans, och en massa annat som slutar på -ans…).

En av de mest suveräna övningarna i litterär synestesi stod Gertrude Stein för. Det var i en läsebok för barn kallad “The Gertrude Stein First Reader” (1946), där hon i Läsövning n:r 11 skrev att:

“…butter is careless, and milk is anxious, and potatoes are mournful and spinach is angry and carrots are sudden and cabbage is morose and eggs are polite…”.

“Morötter är plötsliga”… Visst är det suveränt?

Ett litet julpyssel på ingång, alltså. Ge mig, i Gertrude Steins anda, personliga adjektiviska egenskaper för ett eller flera av följande:

(1) Sillsallad
(2) Minareter
(3) Ombyggnaden av Slussen
(4) Rymdfoton
(5) Kork
(6) Jokern: välj ditt eget substantiv! [Svårighetsgrad: 9]

Det allrasommest gnistrande bidraget vinner ett bokpris. Juryns enfaldiga beslut kommer nån gång strax före jul.

[Källa: The Times]

[Och det finns inte en enda pajas i hela den här bilden som kan låna mig en hundring tills i morgon. Inte en. Hur sjukt är det?]

Är jag verkligen den ende som tycker att “satirtecknaren” Leif Zetterling i DN (f.d. Aftonbladet) levererar nåt av det mest tafatta, tekniskt b-klassiga och satiriskt o-roligaste man kan komma på?

Kolla hans senaste “Vinterhare” (kategori: “Miljö, Samhälle”). Kan nån förklara för mig varför haren har gasmask på sig? Det måste ju röra sig om en giftgas, men i så fall är det första gången jag hört talas om att giftgaser skulle vara en del av miljöproblemen i ett vinterlandskap som detta. Nån som vet?

Eller den näst senaste “Globalisering” (kategori: “Miljö, Samhälle”).

En – antar jag – kapitalist blir buren i guldstol (prydd med  Kina- och USA-flaggor) av fattiga männsikor genom en öken, medan några andra fattiga springer framför med en spegel (prydd av en EU-flagga). Och alla springer mot några oljetorn i sagda öken. Och sen… jo, det är några slags träd till höger i öknen, tror jag. Och sen… ja.

Jag kan totalt ha missuppfattat det här. Och det vore ju jävligt pinsamt. Men ärligt talat: what’s the story…?!

Att tvingas läsa “Aniara” som straff för knarksmuggling är en förstklassig brasiliansk uppfinning. Genialt. Men sen går dom och sabbar det genom att inkludera Selma i straffsatsen.

OK, utmaningen är given. Låt oss hjälpa den brasilianska rättvisan. Ge mig tre författarskap i stigande skala av grymhet, som lämligt straff för knarksmuggling. Jag erbjuder: (3) Sandro Key-Åberg när han är som mest uppfinningsrik; (2) Henning Mankell när han är som mest luguber; och (3) Henning Luguber när han är som mest mankell.

Den största Wyndham Lewis-utställningen som någonsin mobiliserats äger rum nästa år, från 5 februari till 16 maj.

Inte mindre än 160 målningar och teckningar kommer att ställas ut. Särskilt starkt representerat är de tidiga verken 1900-1913 och, för första gången på den här sidan Atlanten, det mesta av hans produktion i kanadensisk exil under kriget. Hela Timon of Athens-serien finns förstås med, liksom förstaupplagor av hans böcker. Allt beledsagat av en omfattande katalog med nyskrivna essäer av ledande Lewis scholars.

Det är helt enkelt så nära vi nånsin kommer att komma den retrospektiv som alla seriöst konstintresserade väntat på sedan Lewis död för femtiotvå år sen.

Och vart går då vallfärden? Tate Britain? National Gallery? Courtauld?

Nej, Fundacion Juan March i Madrid… “Det är på sätt och vis helt riktigt att detta kommer att äga rum i Madrid,” säger Richard Humphreys, en av kuratorerna. “Lewis studerade här vid förra sekelskiftet: han letade efter en mer löftesrik miljö för att kunna utveckla sin talang än den han funnit i London. Plus ça change!”

Och det finns idag ett speciellt starkt intresse för Lewis i Spanien, inte minst kanske p.g.a. den forskning som bedrivs på universitetet i La Rioja: ett av deras senaste projekt är att ha lagt upp den konstkritik Lewis skrev i The Listener mellan 1946 – 1951. Värt en liten browse, skulle jag sagt…

Jag har inte läst en kort text – särskilt inte en akademisk abstract – som bättre samanfattar finanskrisen än denna:

Despite reports that homeowners are increasingly “walking away” from their mortgages, most homeowners continue to make their payments even when they are significantly underwater. This article suggests that most homeowners choose not to strategically default as a result of two emotional forces: 1) the desire to avoid the shame and guilt of foreclosure; and 2) exaggerated anxiety over foreclosure’s perceived consequences. Moreover, these emotional constraints are actively cultivated by the government and other social control agents in order to encourage homeowners to follow social and moral norms related to the honoring of financial obligations – and to ignore market and legal norms under which strategic default might be both viable and the wisest financial decision. Norms governing homeowner behavior stand in sharp contrast to norms governing lenders, who seek to maximize profits or minimize losses irrespective of concerns of morality or social responsibility. This norm asymmetry leads to distributional inequalities in which individual homeowners shoulder a disproportionate burden from the housing collapse.

Ur “Underwater and Not Walking Away: Shame, Fear and the Social Management of the Housing Crisis” (pdf) av Brent T White vid University of Arizona (via Cryptome).