Observer publicerar idag en story, av Rajeev Syal, som jag fick läsa både en och två gånger innan vidden av det hela gick upp för mig: “Drug money ‘saved the banks’ in global crisis“. Chefen för FN:s organ mot brott och narkotika i Wien, Antonio Maria Costa, uppger att han “sett bevis för att inkomsterna från organiserad brottslighet var ‘det enda likvida investeringskapitalet’ en del banker hade tillgång till när de stod vid kollapsens rand i fjol. [Costa] uppgav att huvuddelen av de 325 miljarder dollar som utgör vinsterna från den illegala droghandeln absorberades upp i det ekonomiska systemet som resultat”.

“Dessa pengar numera är en del av det officiella systemet och har i princip blivit tvättade.”

Man skulle förstås kunna säga en hel del om detta. Inte minst om man påminner sig vad Marx skrev om kapitalismens amoraliska väsen: den vet varken ont eller gott, varken det faktum att bankernas överlevnad grundar sig på gravt förstörda liv, eller det faktum att “problemet [med illegala pengar] inte längre är så allvarligt som det brukade vara,” som Costa säger i en slags moln-med-silverkant-kommentar…

Men den främsta slutsatsen jag skulle dragit är att här är ett nästan övertydligt exempel på huvudorsaken till att narkotikan aldrig kommer att “släppas fri” i genuin och kreativ mening, hur övertygande de medicinska, sociala, politiska och – framför allt – ekonomiska argumenten än blir. Den illegala droghandeln har helt enkelt blivit “too big to fail”, förhållandet mellan de “officiella” och “inofficiella” ekonomierna har blivit så symbiotiskt att utan den ena kollapsar den andra, både på det finansiella planet och det politiska/sociala: straff- och fängelseindustrin, till exempel, är ett av de människohungrigaste monster vi avlat, och det måste få fortsätta äta.