Slateskribenten Jeremy Stahl skriver om vår “bisarra” tradition att titta på Kalle Anka på julafton.

För övrigt: inte visste jag att det var det jultevetittande svenska folket som tog kål på Arne Weise genom att insistera på livesändning på julafton, och att detta bl.a. ledde till tre spruckna äktenskap, och en obesvarad kärlek till flaskan. Det ligger nåt oerhört arkaiskt i detta, nåt släktskap med vinterkungstraditionen, kanske: den folkkäre som måste dö av folkets kärlek, som måste tagas av livet för att tillfredsställa den svåraste av svenska trygghetsnarkomanier.

[“Dö” i bildlig bemärkelse, skyndar jag mig att tillägga…]