“Helgen börjar med att vi slaktar en hel gris och avslutas med att vi tar med oss hem ett helt spektrum av charkprodukter som deltagarna själva lagat. Konserverat kött – sylta, terrine och rillettes – läggs i glasburk och kan tas hem omedelbart. Saucissons prepareras för torkning, märkning och hängning här i Chassignolles. Dessa eftersänds sedan via post två eller tre månader senare.”

Vad sägs? Vem hänger med? Läs mer om “Grishelgen” i Auvergne i dagens Indy.

Jag har upptäckt Roffe Ruff (tack vare G-P, så klart). Utropstecken! Roffe gör Majorna-covers av hiphopklassiker som denna, eller gjorde det på sin debut nu i somras. Nu är det den andra skivan på gång, tydligen. Nåt att hålla ögonen på, definitivt.

Personligen har jag tre-fyra kluster av anledningar varför jag inte velat bo i Sverige på 37 år. ÖIS är en av dom. Jonas Gardell en annan. Nattvandrande föräldrar en tredje. Fjärde är – och hav allt möjligt tålamod med mig, Thomas Nyhdal – Skåne.

Vilken jävla skithåla det kan vara, samtidigt som det kan vara fullkomligt briljant i sin zlatanska omöjlighet, denna ofantliga energi som det flegmatiska skånska så sällan orkar med. Det är två energier som krockar här: nytt mot gammalt, dvd mot teve, blont mot svart, fildelning mot filmjölk.

Vällinge, bara namnet.

Det finns nu inga kvar av förstavärldskrigsveteranerna i Storbritannien. Bill Stone dog i januari, 108 år gammal. Henry Allingham (113) och Harry Patch (111) dog båda i juli. Under striderna de sista åren  – som i det tredje slaget om Ypres 1917 – hördes kanonerna så långt bort som i London.

Tänk på det en gång till, för det är november: kanonerna i Belgien hördes i London.

Lite senare: Och varför inte komplettera detta med att läsa en bra text om varför hågkomsten förändrar det förgångna mer än det förändrar framtiden? Här är Terry Eagleton om Walter Benjamin, Sigmund Freud och Bertolt Brecht, i senaste New Statesman.

Inte bara är det bra att få veta att Hugh O’Shaughnessy fortfarande är bland oss, utan att han fortfarande skriver sina saltade karameller i Guardian/Observer: den här gången hur murens fall påverkade Latinamerika, hans gebiet.

Jag fick en gång en lång bakgrundssession med O’Shaughnessy, det var när jag brukade skriva om Palmemordet: samtalet handlade mest om Chile, d’Aubisson och dödslistan. Lärorikt är inte ordet. Han är något av en journalistisk hjälte för mig.

Detta är hjärtat av Vintergatan… Bilder från tre olika teleskop – Hubble, Spitzer och Chandra – har lagts på varandra för att få fram detta. Se källan Daily Mail idag för större bild, samt förklaringar, men bara detta: den starka vita ljuspunkten till höger är Sagittarius A, det svarta hålet i galaxens centrum.

The universe is on acid, man…

Jag har just köpt min första CD på år och dag: Ernst Busch “Der rote Orpheus” med en massa fina 30-talsinspelningar. Vad sägs om “O Suzannah” arrangerad av Hanns Eisler – i snabb marschtakt! Eller “Enhetsfrontsången” med en vers var på spanska, engelska, franska och tyska? Eller Walter Mehrings “In Hamburg an der Elbe” – en hyllning till “unser Mädchen von der Reeperbahn!” Men framför allt en av mina absoluta Brechtfavoriter, “Seeräuber-Ballade”, i vilken Brecht är som allra mest bolsjevismens svar på Povel Ramel (“Det är bara sexton verser kvar!”) med refrängen: “Oh Himmel, strahlender Azur! / Enormer Wind die Segel bläh! / Lasst Wind und Himmel fahren nur! / Lasst uns um Sankt Marie die See!”. (Hur kan man inte älska ett språk som innehåller ordet “bläh”…?)

Nå, jag känner förstås er avundsjuka ända härifrån. Så fort jag tagit reda på hur man lägger upp ljudfiler så ska det bli Ernst Busch-fest på Pressylta, det lovar jag.

Bland dagens förstasidesnyheter på G-P-webben:

“Steve Tyler lämnar Aerosmith”

“Såg varg på väg till dagis”

“Varning för luriga stickproppar”

“4000 kycklingar döda i olycka”

Länkar? Don’t be silly.

Jag känner att jag borde skriva nåt om Berlin och DDR. Jag var trots allt där en hel del under mina resande år i slutet av sextiotalet och början av sjuttiod:o. Bland annat i 18-19-årsåldern för att hälsa på, och bli visad runt i Dresden och Öst-Berlin av min brevvän Freya Krummreich, som idag heter Freya Klier och bland annat skriver rasande intressanta texter som dom Bodil just översatt och lagt ut på sin blogg: “Det bästa med DDR var slutet”, del 1-4.

Men jag tror jag väntar. I alla fall tills dom som vet vad dom pratar om sagt sitt.

Och, för all del, dom som inte vet…

Jag tänkte bara ni kanske behövde några uppmuntrande ord, inför ännu en pinande arbetsvecka i det senkapitalistiska utsugningssamhället. Nä, alla som varit i London de senaste åren har väl sett den här affischen. Den var en av tre som utarbetades av brittiska regeringen 1939, inför vad man fruktade skulle bli ett allmänt nervsammanbrott med krigets antågande. (De andra två löd: “Your Courage, Your Cheerfulness, Your Resolution Will Bring Us Victory” och “Freedom is in Peril”). Men dom användes aldrig. I stället förföll copyrighten 1989, och i början på det nya seklet hittade en antikvarisk bokhandlare i Northumberland ett ex. och tryckte upp det till försäljning. Och – yes, you guessed it – den pryder numera muggar, t-tröjor, dörrmattor och babykläder.

Detta egentligen bara som en oerhört krånglig ingång till en kommentar om min gamla Gustaf Ericsson-bok, “Mannen som kom tillbaka från de döda” (herrejösses, jag måste ta och städa upp Ericssonsidorna nån gång… eeek). För det enda rimliga hoppet att denna ytterst läsvärda bok ska nå fortsatt spridning är att en antikvarisk bokhandlare i Northumberland hittar ett ex. och trycker upp det till försäljning. Dess publicistiska öde, om man uttrycker det så, är sannerligen inte unikt, men icke desto mindre rätt brutalt. Den kom ut våren 2000, gick på rea 2002 och restupplagan makulerades väl ett par år därefter. Den sålde heller inte tillräckligt många exemplar (drygt ettusen tror jag det var) för att den ska finnas relativt lättillgänglig i antikvariaten. På Bokbörsen finns den till exempel ytterst sällan. Det riktigt fåniga är dessutom att man som upphovsman inte ens fick chansen att köpa in ett par hundra ex av restupplagan, för eget behov, så att säga.

Jag kom att fundera på allt detta, eftersom boken besitter ett rätt vitalt efterliv: läsare och anhöriga till både Ericsson och andra medverkande hör av sig titt som tätt; forskare i angränsande ämnen skriver och ber om tips ur min forskning, nu senast en historiker i Finland som skriver om en rysk 30-talsjournalist med vissa kopplingar till Ericsson. Det visade ju sig att Ericssons egna kopplingar till Sovjetunionen från 1926 var mycket starkare än jag anade när jag skrev boken (läs t.ex. uppdateringen här) och det skulle vara roligt att kunna revidera dom avsnitten. Jag ska försöka ta reda på om man kan köpa ut själva lägget från Ordfront och sedan ge ut en reviderad upplaga som print-on-demand (för utgivningsrätten har väl nu återfallit till mig?)

Jag återkommer nog om detta. Och nästa post på Pressylta ska förhoppningsvis handla om nåt mer väsentligt, som klimathotet, eller Idol.