Sunday Telegraphs avslöjande idag om Irakkriget är politisk dynamit, alldeles särskilt som det kommer dagen innan Chilcotutredningen tar sin början. Inte minst haktappande är att planeringen för full invasion och regimbyte inleddes redan i februari 2002, vilket innebär att Blair ljög under hela det året när han sa att invasionen inte var definitiv och att det enbart gällde avväpning, inte regimbyte. (Invasionen kom alltså i mars 2003)

Det finns förstås all anledning anledning att återkomma till detta, men i förbigående kan man väl bara konstatera att George Monbiot hade rätt (igen) i Guardian för några veckor sen, när han skrev att han inget hellre önskade än att Tony Blair blev Europapresident, eftersom chanserna att han skulle hamna inför krigsrätt i någon lämplig jurisdiktion då hade blivit så mycket större.

Fan, vad Wikipedia är bra! Jag sökte efter en ursäkt att inte behöva skriva om ketchup, som avslutning på pommesserien – och fick bingo med en gång: ketchup är “pseudoplastic”, a.k.a. “shear thinning“, vilket den har gemensamt med lava, vispgrädde, blod, målarfärg och nagellack. Ha! Det är knappast ens mat!

Nej, jag tror den främsta lärdomen vi dragit under den gångna veckan är att när Jessye Norman sjunger “Dido’s lament” så är det nästan oförskämt vackert. Vare sig ni hört den förut eller ej, lägg några minuter åt sidan och klicka på gårdagens länk. You won’t regret it.

I det här tredje avsnittet återvänder vi till Old Blighty för att diskutera The Bag of Chips, och vad som denna tillhör: salt and vinegar. Och det är maltvinäger det handlar om, allra som oftast Sarson’s.

Faktaruta: Det finns en hög frekvens av “genericized trademarks” bland tillbehör av den här typen. “Sarson’s” är en. “Lea & Perrins” är en annan (ingen kallar det “Worcestershire sauce”). “HP” för “brown sauce”. “Branston’s” för de maltvinägrade pickles man använder till ost. Och naturligtvis (se gårdagen) “Hellman’s” för majonnäs.

Invändning: Salt och vinäger har visserligen fördelen av att äga klassisk sanktion, men sumpighetskoefficienten kan bli farligt hög. Your bag of chips kan mot slutet likna skyttegravarna i Somme efter tretton veckors hällregn. Och det är trots allt avsett att vara en krispig upplevelse (till skillnad från 1:a världskriget). Nä, pröva ett spanskt alternativ: skvätt lite citron över chipsen! En fräsch nyklassiker, skulle jag sagt.

Kan avätas till ackompanjemang av: Purcells “Dido’s Lament“.

Vi vänder idag uppmärksamheten mot Belgien och tar därmed ett steg närmare anständigheten vad gäller pommestillbehör: majonnäsfrågan.

Faktaruta: Det är ett obestridligt faktum att följande är världens enda befintliga vits om majonnäs. -“Knock, knock!” – “Who’s there?” – “Mayonnaise…” – Mayonnaise who…?” – “Mayonnaise have seen the glory of the coming of the Lord / He is trampling out the vintage where the grapes of wrath are stored…”

Invändning: Jag har inget direkt emot majonnäs på frites. Somliga av mina bästa vänner tar majonnäs på frites, regelbundet. Men det går inte att komma ifrån att majonnäs til syvende og sidst är en Olle Hedberg bland mattillbehör: just because it’s boring doesn’t mean it’s art.

Kan avätas till ackompanjemang av: “Dominique” med Soeur Sourire (“The Singing Nun“) (Klicka den som vågar…).

Veckans tema är alltså “Musik & Pommes Frites”. Idag den första i en miniserie om pommiga tillbehör: en engelsk, ähm, specialitet som går under namnet “mushy peas”.

Faktaruta: Mushy peas tillagas på märgärter (“marrowfat peas”, alltså ej vanliga “garden peas”) som får ligga i vatten-och-bikarbonatlag i 12 timmar, varefter dom saktakokas med smör, salt och peppar tills dom blir, ja, mosiga då’rå… En del borgerliga typer vill få bort den nordengelska proletärstigman runt mushy peas genom att lägga till mynta.

Invändning: Allt som är mosat är barnmat, inkluderat potatismos. Vuxna människor ska inte äta barnmat.

Kan avätas till ackompanjemang av: Mungo Jerry.

…med en ny skiva, den första på många år. Här ett reportage på BBC2:s Newsnight. Ett intervjuporträtt av Scott-Heron för proggtidningen Musikens Makt (1976:5-6) var, typ, mitt första riktiga journalistiska jobb. En sak jag minns är att han blev skitförbannad när jag nämnde Last Poets… Men inte lika förbannad när jag tog upp Brer Soul (vars underbara första spår, “Lilly done the zampoughie…”, finns att lyssna på här).

Börjar detta arta sig till en musik- och pommesfritesvecka på Pressylta? Jag tror det.

Den första i vad som kan bli en sporadisk serie… “Jag Trodde Inte Jag Skulle Gilla Det, Men Jag Tror Jag Tar En Till”.

Jag hör, till skillnad från Esau, inte till dom som skulle sälja sin förstfödslorätt för “a mess of potage”, särskilt inte om soppan är gjord på linser. Däremot är det inte alls omöjligt att jag skulle sålt den för “une maudit poutine”: “en jävla röra”…

Denna kolesterolbomb är en specialitet från Quebec. Man tager de färskaste och godaste pommes frites man kan laga: litet större än korvkioskpommes, gjorda på Bintje eller Maris Piper, och kokade i ister, inte olja. Därpå lägger man bitar av färskaste kvark: allra helst av cheddar eller gruyère. Avslutat med såsen, som i klassisk tappning ska vara den mörkaste av brunsåser, gärna med lite sherry i (men det finns ett otal varianter på såser: velouté är också vanligt). Alla tre ingredienserna ska förstås vara skållheta, och man låter poutinen stå i en eller ett par minuter, tills kvarken just börjat smälta…

Nästa JTIJSGD,MJTJTET: “Bo Setterlind”

Mer om England och musik… Inledningen på London Jazz Festival nu i helgen lär ha varit nåt i hästeväg, särskilt Sonny Rollinskonserten på Barbican. Så det är klart man missade det (mycket går dock att lyssna på via BBC Radio 3). En av stjärnorna var den för mig tidigare okände, men helt enastående chitarrista sarda Paolo Angeli. I detta YouTube-klipp lirar exekverar han en cover av Björks “One Day”…

Vi saxar ur gammal-Pressylta, måndagen 28 juli 2008:

BBC planerar en teveserie om brittisk seriös musik och spårar dess rötter till ”Purcell, Handel, Haydn och Mendelsohn”… Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det är som att spåra den brittiska charkens historia tillbaka till, tja, ”salami, pastrami och falukorv”…

Här är då ännu en generalisering att sätta tänderna i: England har fenomenalt duktiga musiker, men få eller inga tonsättare av rang. (Jag lämnar populärmusikens tillfälligt hän). Vidden och djupet av det seriösa musikutbudet, och inte bara i London, har mig veterligen ingen rival.

Men tonsättare? Purcell, ja, OK… Men sen…? Elgar? En pastoralmånglare som Kurt Atterberg skulle sopat mattan med. Benjamin Britten? Jag hör till dom som vägrar placera Britten i första divisionen. Vaughan Williams? Mmnnjä… En bit här, en bit där. John Taverner? En tredje rangens Messiaenepigon.

Svar har jag inget, men hur kommer det sig att t.o.m. de stora “kulturländerna” kan visa upp sådana uppseendeväckande brister i sitt kulturella utbud? En del skulle sagt ungefär samma om brittisk bildkonst, men där är jag nog inte med. Och jag försöker hitta motsvarande kulturbrister i andra länder, men kommer ingen vart. Är det en engelsk unicitet vi har att göra med?

Bortsett, som sagt, från det faktum att resten av Europa i det stora hela saknar det som engelsmännen kallar “verse” – lätt dikt, Poesi Lite – i så måtto att den enbart existerar i läsbar form. Vi sätter nämligen vår lätta dikt till musik. Ta exemplet Dan Andersson: “skriven” och “läsbar” dikt, som inte skulle kunna existera om den inte samtidigt strävade mot tonsättningen. Birger Sjöberg, ett annat exempel. Mycket av Cornelis skulle varit utmärkt lätt vers, men blir ju bara stor med musiken. [Här åker jag rätt mycket slalom mellan självklarheterna, och ingångar för kritik finns säkert i massor: den välkomnas i så fall varmt!]

Nå, vad innebär det då för exempelvis den svenska och engelska kulturens respektive syner på högt och lågt? En rätt avsevärd skillnad, skulle jag sagt. För oss är “skillnaden” mellan Gunnar Ekelöf och Evert Taube irrelevant, båda är likvärdiga delar av vårt kulturarv. För fransmännen antar jag att “skillnaden” mellan Rene Char och Jacques Brel är lika meningslös. Men i England skulle en sådan likvärdghet mellan diktare och rimsmed varit fullkomligt otänkbar. Den alltför meningsfulla skillnaden mellan dem har dessutom en doft av klassamhället över sig: i mycket outtalad, accepterad av bådadera, klar som korvspad.

Det här resonemanget ledde egentligen inte nån särskildstans… Sorry ’bout that. Men, som sagt, kom gärna med kritik, så kanske det blir nåt mer än en tumme, who knows?

Häromdan lyssnade jag i bilen på en repris av ett lite omtalat program på BBC Radio 4, i vilket Alastair Campbell (King of Creeps, Blairs propagandaminister) pratar om sin beundran för Jacques Brel. Det var, som väntat, mycket Campbell och lite Brel. Bedrövligt. Det fick mig, som genuin Brel-fan, att känna mig, ähm, “soiled”… skiten, nergången, flottig.

Därefter, idag, läste jag en recension (kommer inte ihåg var) av Bonniers nya Evert Taubebok – och tänkte “Det här är ju bra, och inte en dag för tidigt”. Intressant satsning av Bonnier Fakta: de mest välkända av välkända texter underkastade exeges (vad jag förstår), ett genuint analytiskt projekt. Och en julsäljare, dessutom.

Frågan öppnar sig, som så många gånger förut: varför har England ingen “chanson-tradition”, ingen “visskatt”, ingen Brel, ingen Taube?

Ett par definitionsfrågor först. Jag säger “England” därför att situationen är annorlunda i de keltiska kvarteren av det här landet. (Jag skulle dessutom hävdat att USA har en “visskatt” i The Great American Songbook…) Och med “chanson/visa” menar jag (grovt uttryckt) en litterärt högkvalificerad, ofta vers/refräng-baserad dikt, satt till musik. Detta till skillnad från “pappersdikt”, som har helt andra förutsättningar och målsättningar, framför allt att den inte är rytmiskt bunden så som en chanson/visa måste vara.

Svaret finns att hitta i den engelska genredistinktionen mellan “poetry” och “verse”. “Poetry” är en upptäcktsresande, “verse” är en turistguide (som nån sa, minns ej vem). Den ena elitistisk, den andra folklig. [Pressyltavarning: Här står generaliseringarna som spön i backen]. Den förra är vad vi europeer kallar dikt och representeras i England av poeter som Ted Hughes, Seamus Heaney och Geoffrey Hill. Och den senare är vad vi kallar chanson och visa – med den fatala distinktionen att den inte beledsagas av musik… Här hittar vi rimsmeder som vår nya Poet Laureate Carol Ann Duffy (ungefär: Pam Ayers som doktorand).

[“Var hör då Philip Larkin hemma?” här jag er ropa. Larkin har två ben i verse och ett i poetry. “Auden?” Ett ben i verse och två i poetry]

Del 2 i morgon handlar om varför engelsmännen är så dåliga på musik, trots Spencer Davis Group.