Förra veckans musikaliska tema, närt av en hälsosam påse pommes, lade grunden för en del tankekopplingar som i bortre ändan mynnade ut i följande slutsats. En av de saker jag älskar i musik – jag väntar med att ta det vidare till litteratur och annat – är subtilitet i styrka, nyans i kraft, the gentleness of giants… Jag har tre exempel: (1) Jessye Norman; (2) säckpipan; och (3) Jimi Hendrix.

Jessye Norman brukar vanligtvis kallas “dramatisk sopran”, vilket i princip innebär att rösten besitter en styrka tillräcklig för att höras över en 100-styckad orkester (dock inte lika stentorisk som en “högdramatisk Wagnersopran” som Birgit Nilsson). Men denna styrka innebär traditionellt att rösten får sina minusaspekter vad gäller textur och timbre, i att den del nyanser helt enkelt går förlorade.

Ett fåtal – Norman och Nilsson är två – besitter dock även nyansrikedom för att kunna framföra mer känsloavvägt och finstämt material, typ “Dido’s lament” från Henry Purcells “Dido and Aeneas”, som jag länkade till i fredags. På den Youtubesidan får man också några intressanta exempel på det här med styrka och subtitlitet, för man kan i sidpanelen också höra den prisade Emma Kirkbys oerhört subtila version, liksom vår egen Ann-Sophie von Otter, som representerar ett slags stadium mellan Norman och Kirkby.

Kritiken mot Jessye Normans version har då alltid varit – som den också är mot hennes tolkning av Strauss Fyra sista sånger – att den är för “stark”, för “tung”, för “grandios”, och (ofta) för “långsam”. Jag begriper inte alls den inställningen, varken intellektuellt eller estetiskt. Den röjer en krass och ytlig inställning till hur sorg ska betraktas och framföras, alltså the nature of a lament: att teknisk kraft och styrka inte hör hemma denna dramatiska posture; att stillhet och “fin”-het och lyricism enbart kan förekomma i låga decibeltal. Det stämmer helt enkelt inte. Lyssna bara.

Säckpipan visar samma sak. Nu är jag den förste att erkänna att subtilitet-i-styrka på det här området bäst exemplifieras av irländska Uilleann pipes (en mycket begåvad ung man vid namn Elvin Moynagh spelar “a set of reels” här). Och det har faktiskt mycket med decibeltal att göra, liksom harmonier och tekniker. Men det finns ett område (av flera) där säckpipan kommer till sin rätt, och det är i “the massed band”, ofta skotska eller irländska regementsorkestrar.

Det finns ett överväldigande vackert exempel från drottningsmoderns begravning i april 2002. När kistan bars ut från Westminster Abbey stod the massed band of The Royal Irish Guards på gräsplanen utanför och stämde upp i “Oft in the the Stilly Night” (melodin till en tonsatt dikt av Thomas More, för övrigt). BBC-reportaget finns på Youtube här, men ljudkvaliten är tyvärr så kass att den inte alls motsvarar vad man kunde höra den dagen, inkluderat från teven, och sabbar därför min poäng något…

Såna här massed bands producerar nämligen en fullkomlig storm av ljud, som för det första är rent fysiskt överväldigande och för det andra är emotionellt överväldigande när det handlar om just laments. En storm av vemod.

Och det underliga är att man skulle kunna säga samma sak om mitt tredje exempel, också det en utpräglad lament: när Hendrix spelar “Star Spangled Banner” tidigt på måndagsmorgonen i Woodstock. En storm av vemod, som sagt… Min poäng här är, återigen, (och det är ofta upprepad poäng) att uppe på dessa höga decibeltal spelar en oerhört subtil musiker, särskilt bland rockgitarrister. Hendrix kunde spela bluestolvor som få andra, men vad som gjorde honom ovanlig bland rockgitarrister var att han lämnade bluesidiomet (alt. “bluesklyschorna”) mer och mer bakom sig.

Hendrix var i princip jazzmusiker, inte helt olik Thelonius Monk i det att han använde sig av plötsliga avbrott, tonartsskiftningar, och generellt jazzens tendens till melodiskt-tematiska strukturer, snarare än rockens ackord-riffbaserade d:o. Det är kort sagt en musik som i sin subtilitet kräver mycket mer av lyssnaren än konventionell rock gör, och att själva förstärkningen och decibeltalen är en integrerad del av “fin”-heten, av den lyriska detaljskärpan i Hendrix musik, precis som Jessye Normans lungkapacitet är det för hennes, och själva massed-ness är det för det kungliga irländska gardets.

I rest my case. Och ser som vanligt fram emot kommentarer.

[Här är ännu mera bevis på Hendrix 12kunskap, med Stephen Stills och Johnny Winter i ‘The Tings That I Used To Do’, från 1970] [det här kan i princip hålla på hur länge som helst…]