Årets Icke-Böcker…
Categories: KulturelltSaturday, Nov 28, 2009
Jag ska vara så oförskämd att jag citerar en tidigare post, men det är från så länge sen (11 oktober 2005) att det lika gärna kunde vara nytt… (ähem).
I sin roman ‘Changing Places’ (1975) introducerade David Lodge en sällskaplek kallad “Förnedringar” i vilken deltagarna – helst litteraturvetare eller kritiker – en efter en måste bekänna vilka litterära mästerverk de aldrig läst. Det geniala med leken är att varje spelare får en poäng för varje motspelare som har läst boken – dvs. ju mer obildad man bekänner sig vara desto större poängchans har man. Vinnaren i Lodges lek är en litteraturprofessor som bekänner att han aldrig läst Hamlet.
Jag tar “Förnedringar” som min utgångspunkt, min mall, när jag sällar mig till de floder av namnkunniga namn som nu väljer sina Årets Böcker i tidningarna (fotnot: som journalistik är “Årets Böcker” rätt ointressant, men det är publicistiskt genialt: tidningarna får arealer av gratiscopy, och författarna får puffa sina kompisar hur oförskämt som helst).
Hur som haver, jag har nu tänkt efter jättelänge. Och kommer inte på en enda bok som jag läst i år, varken bra eller dålig!
Unbelievable… Inte en enda. När jag var i Göteborg i somras skulle jag köpt Maltes Förbindelser, men det blev inte av. Jag började läsa Olof Lagerkrantz Strindbergsbiografi, som jag knyckte ur morsans bokhylla. Men jag tappade orken vid sidan 252, och det var väl i augusti nån gång.
Holy shit… Inte en enda bok. Jo, det är klart: jag har ju läst dikter, det gör jag ständigt, men det är förstås inte detsamma som att “läsa en bok”, som man aldrig läst förut, och att läsa den från början till slut.
Inunder Lagerkrantz på mitt nattygsbord ligger Post/Robbins ‘When Illness Strikes the Leader: The Dilemma of the Captive King’ som jag länge tänkt läsa om, för jag vet att den skulle ge så mycket nytt nu några år efter. Men inte heller det har blivit av.
Det måste vara nåt fel här. Nån bok måste jag ha läst. Jag återkommer när jag kommer på vilken det var.
November 28th, 2009 at 10:14 pm
Strålande idé! Låt oss se om någon hakar på. Jag börjar med Hellers “Catch 22”. Jag började ett antal gånger men den var så tråkig att jag aldrig orkade mer än ett par sidor. Till slut gav jag bort boken.
Nu kunde man ju ha dragit till med “A la recherce du temps perdu” eller nåt av Pynchon men det har ju ingen annan läst heller så det blir ju inga poäng.
Kom igen nu grabbar och tjejer.
November 28th, 2009 at 10:20 pm
Jag är berömd – i min egen fantasi – för att aldrig ha läst Scott Fitzgerald.
Men du har redan kammat hem två poäng (eller sju, för Recherche är väl i fem delar?). Pynchon vinner du däremot inget på.
November 28th, 2009 at 10:22 pm
Och Solsjenitsyn (stavning?) är en annan storpoängare för potentiella nya spelare.
November 28th, 2009 at 11:04 pm
Jag gillar fair play och räknar därför inga poäng för Proust och Pynchon eftersom de var andrahandsalternativ.
Men du skall läsa “The Great Gatsby” – det är en fin bok. Och så förekommer där en pianospelare -the ultimate free rider- som heter….nej det får vara tills någon kommer på det.
November 29th, 2009 at 9:04 pm
Jag läste aldrig ut Brott och straff. Ej heller Röde orm.
November 29th, 2009 at 9:34 pm
@Johan. Ja där får du två poäng av mig. Det här kan bli spännande. Jag tycker det är märkligt att man inte läst Gatsby eller Röde Orm och andra tycker säkert det är konstigt att man inte orkat med Pynchon.
I det senare fallet har jag dock medhåll av Norman Mailer och Arthur M. Schlesinger Jr. som båda erkänt att de aldrig orkat läsa en bok av Pynchon till slut.
November 29th, 2009 at 9:54 pm
Jag kan nog samla en del poäng: Bröderna Karamosov, Onda andar, Röde orm, ö h t Pynchon, På spaning…, Joyce: Odysseus, + nästan all svensk skönlitteratur efter 1980, undantagandes en tre, fyra författarskap…
November 29th, 2009 at 9:56 pm
Beslut av riksdagen: Pynchon är därför poänglös i den här tävlingen.
November 29th, 2009 at 10:02 pm
Lennart: här tar jag bragging rights, och vänder därmed tävlingen uppåner. Inte bara älskar jag Joyces Ulysses (jag kan långa partier utantill), jag har också läst Finnegans Wake i sin helhet, men jag var så jävla smart (trots att jag bara var 20) att jag läste den – bit för bit, ord för ord – under mitt år i Dublin 1971. Det är nog det enda sättet att klara av den boken. Men vilken upplevelse. Vilken kärlekshistoria.
November 30th, 2009 at 9:51 am
Gunnar: utan all jämförelse i övrigt – kanske finns det böcker som kräver en mycket speciell lässituation? N d g långvarig, uthållig läsning minns jag att jag i min ungdom kunde fundera på en längre fängelsevistelse…
November 30th, 2009 at 3:50 pm
En utmärkt idé, Lennart.
Domaren: -“Varför slog ni poliskonstapeln på käften?”
Den anklagade: -“Jag vill så gärna läsa Proust.”
Domaren: -“Tio månader – räcker det?”
Den anklagade: -“Jadå, tack så mycket!”