Jag har naturligtvis följt historien om de apatiska barnen, i alla fall i den utsträckning min tid har tillåtit det. Så jag hade konturerna klara för mig, men inte på långa vägar hur hela det helvetiska maskineriet fungerade, förrän i morse när jag läste Zaremabs recension av Gellert Tamas bok (som jag i sin tur förstås inte läst). En upplevelse, som det heter. Faktum är att jag ännu inte riktigt hämtat mig från den.
Man börjar tänka på Sverige igen. Och det blir ju inte alltid särskilt vackra tankar, trots att jag bland annat började tänka på nåt så bra som den svenska renheten, bokstavligen: hur rent det är på gatorna, på toaletterna, bakom bardisken, till och med ute i naturen. Men en sådan grad av renhet – dvs. hygienfixeringen, som är förnuftsbaserad och klok – har också något oerhört hotfullt i centrum av sitt väsen.
Till viss mån handlar detta så klart om semantik; tanken rör sig i riktning mot “rasrenhet” och annat lurt. Men till en avsevärd mån handlar det också om en genuin smutsparanoia, som i alla fall jag blivit mer och mer störd av, om inte “rent” misstänksam mot, under mina allt glesare besök. (Jag brukar därför ta med mig lite utländskt skit i resväskan och lägga det på lämplig göteborgsk trottoar).
Jag tänkte också på nåt så bra och förnuftsbaserat som den svenska sjukvården. Som jag också började uppleva som lite hotfull för en del år sen. Jämförd med modern brittisk sjukvård är den svenska extremt intrusive, till exempel: det fysiska intrånget tycks nästan alltid vara Plan A i svensk behandlingsmentalitet, särskilt vad gäller farmceutiska intrång.
För svensk sjukvård är förstås också extremt kemikaliecentrerad, där man i många andra behandlingskulturer sen flera år tillbaka försöker undvika farmaceutiska lösningar i görligaste mån. (Den kommande massvaccineringen mot svininfluensan slår nog alla rekord i farmaceutiskt-industriellt vansinne – besinna er!). Att svensk sjukvård t.ex. skulle anamma principen om att “vänta ut” mildare former av sjukdom, som svininfluensan, att helt enkelt låta den gå sin gång, tycks mig helt orealistiskt (men rätta mig gärna, i detta som med annat)
Den som läser svensk nittonhundratalshistoria, särskilt historien om välfärdsprojektet, med någon mån av distans och kritiskt sinnelag måste vara beredd på att bli chockerad, i grunden. Att skakas i sin svenskhet, om man säger så. Här är ännu ett sådant tillfälle. Jag tycker inte alls att Zaremba går för långt i trettiotalsparallellerna (för det kommer väl en del att tycka…) när han säger det där om att “Man förstår bättre hur ett Machtübernahme skulle kunna gå till”.
Vad som är så skrämmande är inte rasismen, eller att grupper av människor agerar rasistiskt, eller att grupper av människor agerar rasistiskt konsekvent över tid, utan hur otroligt snabbt rasismen institutionaliserades (dvs. blev en form av fascism, låt oss inte skräda orden) under de här två-nånting-åren. Allt föll på plats, liksom. Avgrunden mellan offentlig retorik och daglig verklighet. De entusiastiska lögnerna, de vidriga skämten, champanjen. Men framför allt våldet. En iskall vind drog genom Sverige, som sagt.
