Hur kunde vi missat denna Daily Mail-pärla (från i torsdags) (via Matthew Norman)? Jag letar fortfarande – möjligtvis förgäves – efter en lika lyriskt komplex och socialt träffsäker motsvarighet i The Guardian. Det måste ha nåt med socialarbetare och klimathotet att göra, har jag en känsla av.

Läcka i Akdemien? Visst fan finns det läckor i Akademien… Har alltid funnits. I know, cos I got form…

Två gånger visste jag kvällen före vem det skulle bli: Canetti ’81 och Golding ’83. Båda tipsen kom från Expressen, och min gissning är att källans namn började med Lars och slutade med Forsell. Canettiuppgiften orsakade inte mycket mer än att jag samma kväll fixade ett foto på hans ytterdörr, där det satt en lapp med “Inte hemma” på. Canetti bodde två minuter upp för gatan från mig, i Hampstead, och hade alltså blivit förvarnad, som jag.

Vad gäller Golding ringde dom sent kvällen före och undrade om jag hade nåt som var värt att citera/publicera i bokhyllan. Dessvärre. Jag hade just satt ner väskorna efter några veckor på Mallis, men rusade ner till en nattöppen bokhandel (det fanns såna på den tiden) i Covent Garden och ryckte åt mig en kopia av en essäsamling av Golding, översatte en liten snutt på bussen hem och ringde in den (det fanns inte epost på den tiden). Den fick pride-of-place på kultursidan nästa morgon. Och jag fick ett slags medaljtelefonsamtal från Leif Zern den eftermiddagen, om guldstuket på min bedrift…

-“Jag kräver nobelpriset!” sa jag.

-“Vi betalar vanligt honorar,” sa Zern.

[“Minitävling” i den meningen att jag svarar på det själv i morgon om ingen har hittat rätta svaret….]

I gårdagens post “Det blir nog bra när det blir färdigt”, här nedanför, begår jag (alltså inte Arthur Waley eller Ezra Pound…) ett rätt pinsamt och grundläggande grammatiskt fel: vilket? Dom vakna bland er vet redan. Dom sömninga bland er, här är ett tips: det är en slags anglicism. Som jag skulle vilja spåna vidare på, kanske nästa vecka.

Första rätta svaret i kommentarsfältet vinner, ähm, ett hedersomnämnande. Eller fredspriset.

Jag vill bara avsluta översättningar-bättre-än-originalen-temat med att citera urkällan från i onsdags (Notes & Queries i The G). En viss Tom Saul från Spikvärde i Gloucestershire bidrar (som vanligt: skrålla ner) med ett exempel ur Ezra Pounds kinesiska tolkningar i Cathay (1915) (som jag nämnt förut i samband med Alvar Alsterdals minneshögtid…) (försök hänga med nu…). Det handlar om en dikt om Kejsar Wu:s sorgesång över hans högst saknade kejsarinna, och vi börjar med Arthur Waleys klassiska akademiversion:

The sound of her silk skirt has stopped.
On the marble pavement dust grows.
Her empty room is cold and still,
Fallen leaves are piled against the doors.
Longing for that lovely lady
How can I bring my aching heart to rest?

Låt oss sedan lyss på il miglior fabbro på samma rader:

The rustling of the silk is discontinued,
Dust drifts over the court-yard,
There is no sound of footfall, and the leaves
Scurry into heaps and lie still,
And she the rejoicer of the heart is beneath them:
A wet leaf that clings to the threshold.

Alltså, bara den avslutande raden. Där Waley ger oss The Supreme Al Green (“How can you mend a broken heart?”) ger oss Pound ett blött löv som fastnat på tröskeln. Jag vet, för ögonblicket, inget bättre.

Wow… Det här är nog, i bildväg, nåt av det mest islamofobiska jag sett (Källa Daily Mail, skrålla ner en aning). Det är en affisch från Zürich inför omröstningen om huruvida man ska tillåta eller förbjuda byggnationen av minareter. Visst är det ett stürmerskt bildspråk, vem kan förneka det? Och den har tillåtits. Yttrandefriheten.

PS lite senare: Men kolla också hur skickligt och lurigt Daily Mail låtsas verka “neutrala” och bara “rapporterar” den här frågan. Hur då låtsas? Jo, genom att lite längre ner presentera ett byråfoto av hur minareter “egentligen [actually]”, alltså “orasistiskt” ser ut… Och då väljer man förstås en bild av den blå moskén i Istanbul, från en vinkel där minareterna är nästan lika många och ser precis lika mycket ut som missilerna på Schweizaffischen.

Ibland undrar man varför folk väljer att inte läsa tidningar längre, och ibland undrar man inte alls.

…rapporterar bl.a. AB idag. Läs “Palmemordet”, alltså. Vi har påpekat förut, när detta har varit på tal, att det här är Lektion nr 1 i hur man ska läsa nyheter kritiskt. Ens första reaktion blir väl, Å va bra, det är klart vi aldrig ska ge upp jakten på Palmes mördare, särskilt när vi nu har DNA-analyser och sånt.

Ens andra reaktion bör då bli, Vänta nu här ett enda litet jävla tag: om jag nu hade vetat nånting substantiellt om mordet och led av samvetskval och tänkte lätta på mitt sinne, säg vid pass den första mars 2011, ja nu får jag nog ta och tänka om, och bränna upp det där bokmanuset jag har i garderoben…

Om det låg en sammansvärjning bakom mordet, vilket inte alls är otänkbart, så är lyftandet av preskriberingen ett mycket effektivt sätt att få alla att fortsätta hålla käften, helt enkelt.

James Joyce vid pianot, foto av Gisèle Freund 1939.

Detta egentligen bara som en biprodukt av min intensiva reschörsch om säckpipans politiska ekonomi, en post som anländer mer eller mindre when it’s good and ready. Nästa bild jag ska försöka hitta är Lorca vid pianot (han var lysande, ni har hört honom ackompanjerande La Argentinita, yes?). Om nån däremot vet var man hittar en inspelning av Lorcas röst – kontakta mig omedelbart, det är ett av litteraturbiografihistoriens stora holy grails.

Än en gång får man konstatera att Göteborgs kulturbyråkrati verkar ge minst lika mycket valuta för pengarna som den kultur dom är satta att förmedla. Nu handlar det om könsordsropande på Röhsska, tydligen inför besökare. Och Ingrid Lomforsaffären är rätt häpnadsväckande, bara den (den minnesgode kommer ihåg att vi spånade en gång på det där med NMI, “Nöjd-Medarbetar-Index”, vari Lomfors tydligen indexerat sig rätt lågt). Ingrid Norrman, GT:s tappra kulturchef, kämpar vidare med envisa frågor till stadens kulturchef Björn Sandmark, men det syns som en tröstlös uppgift.

Göteborg har – som vi anmärkte för inte så länge sen – en del kvar att bekänna.

Idag är det jämnt ett år sen jag begick bloggpremiär, efter att ha varit sisådär-treårig innehavare av en blogoid. Jag höjer ett glas Pommac i riktning mot mig själv och utbrister i ett rungande jaha. Det jag fruktade mest var trollen, men jag är nog inte kontroversiell nog – eller snygg nog? – att attrahera såna varelser i större utsträckning (jag tror jag har totalled två stycken, bara). Frid och fröjd, med andra ord.

Bengt O, tixempel, har märkt att fler och fler av de glittrande fiskarna i vårt speciella korallrev börjar dö ut. Karin och Malte är två. Johan är en tredje (oder was?). Tid, mina vänner, är vad klockan är just nu, minus ett hårdkokt ägg. Jag har en känsla av att bloggsfären till viss mån kommer att bli ett tillhåll för den generation människor som var unggamla nog att precis hinna fatta vad internet handlade om, innan staten gav dom gratis bussresor.

No worries, though. Min bevandrade son och arving tar sig för pannan när jag säger att jag inte är särskilt intresserad av miljontals hits, utan finner en oresonlig glädje i det faktum att jag har – enligt statistiken – cirka 48 trogna läsare, och att jag känner namnet på, tja, några stycken i alla fall. Om jag slutade skriva för er fyrtioåtta skulle jag nog kapsejsa som en stillastående cykel i lovart. You are all beautiful, and I want to kiss you on the mouth.

Robert Fisk har förstås en inbyggd tendens till hyperbol (och nån stilist är han sannerligen inte) men det han skriver är nästan alltid läsvärt. Särskilt idag, i en “exklusiv” om slutet för dollarn som oljevaluta, projicerad till år 2018. Det är ju en sen länge väntad men ändå rätt hisnande utveckling i den globala maktbalansen. Inte minst i en sällan diskuterad aspekt, nämligen vad som kommer att hända i inom USA när den dagen kommer. Nationalekonomiska spörsmål är i och för sig inte riktigt mitt bord, men det är inte svårt att tänka sig ett politiskt scenario där isolationism och auktoritära strömningar gör sig allt mer gällande (fan, man låter ju som Bengt Albons…) blir allt mer dominerande.

Förbannat intressanta tider, i alla fall.