Den har redan kallats “Husprisrasaren”: polisens nyinrättade brottskartor, med lokal statistik och annat. Här är läget för mitt eget närområde (zooma in med plusknappen).

Inga särskilda överraskningar. Hackney har förstås rykte som ett vilda västern i många hänseenden. Mycket av det beror på de många gängen och de många vapnen, och att brotten därmed ofta blir rätt spektakulära, om det nu är rätta ordet: en 13-åring sköt ihjäl en 17-åring för några månader sen, alldeles utanför The Nest, där jag köper mitt vin.

Men det innebär också att “satsningarna” – polisiärt, ekonomiskt, socialt – är proportionellt mycket högre än i andra områden, och att siffrorna för den vardagliga brottsligheten – fordonsbrott, våld, antisocial behaviour – är rätt OK i sina medeltal. Vilket i sin tur avspeglar sig i den lokala feelingen, rent allmänt, atmosfären på gatorna, som under nio dagar av tio är helt OK.

Titta sen på siffrorna för området där jag bodde förut, fram till 2005, där det är en lika stor social blandning som här, men där dom välbeställda är avsevärt mer välbeställda än här, och där siffrorna för rån och inbrott därför är avsevärt högre än i Hackney.

Snart fyra år efteråt måste jag säga att det var en lyckad flytt, trots allt. Och då menar jag trots allt. Jag är numera total East End-konvertit. Men det vet ni sen förut, tror jag.