Källa: Daily Mail.

London Review of Books fyller trettio år (hurra) vilket bland andra Guardian noterar idag. I alla fall i den engelskspråkiga världen tycker jag den leder stort bland kulturtidningar. TLS har visst sina förtjänster, men deras remit är ett annat: att vara akademiskt någorlunda heltäckande i fråga om ämnen. NYRB går från bra till lysande och tillbaka igen. Men LRB har utvecklat en alldeles egen approach, lika excentirisk som den (nästan alltid) är angelägen. Och kvaliteten på texterna har med åren nått suveräna nivåer.

Det var nog därför jag blev insläppt ett par gånger under de tidigare åren… Jag skrev två texter i LRB år 1989: den ena (18 Maj) en recension av en rätt mysko bok om Palmemordet, “Death of a Statesman” av pseudonymen Ruth Freeman; den andra (i 10-årsjubileumsnumret, som det råkar sig, 26 oktober) en recension av Simon Haywards plaidoyer “Under Fire: My Own Story” om hans tid i den svenska rättvisans… klor, får man väl säga.

Och jag vägrar fortfarande gå med på att man inte skulle kunna producera något motsvarande i Sverige. Något av det första jag skrev under Pressylta Reducii rubrik var en rätt fiffigt uttänkt plan för hur det skulle kunna gå till rent praktiskt (det går inte att permalänka, men den finns att läsa den 26 juni 2005 i Pre-Wordpressarkivet; väl värt en titt, om jag får säga det själv). Hade jag haft en kommentarsfunktion på den tiden, så hade det nog blivit en rätt livlig tråd. Som i stället kom att utspela sig på Malte Perssons Errata, vill jag minnas.

PS: Och med den nya webdesignen kommer också ett utökat arkiv, som inkluderar mina två artiklar – men endast läsbara om man är prenumerant. Fair enough, I suppose. Fritt att läsa (klicka på “One Winter’s Night”) är emellertid den påföljande brevväxlingen om Olof Palme mellan Anders Ferm och mig på insändarsidan (skrålla ner). Jag vann på KO i andra ronden, inget snack.

Mycket läsvärda, om än lite sällsynta, The Planet of My Dreams är tillbaka, och återintar sin givna plats i bloggrullen.

Bilden ger bara en antydan om hur ruggigt (bokstavligen) imponerande Epsteins skulptur är (se den i helfigur här). Jag såg den för många år sen på Kettle’s Yard i Cambridge, där jag tror den har sitt permanenta hem. Detta med anledning av en ny utställning på Royal Academy, featuring Epstein, Gaudier-Brzeska och – lite malplacerat kan man kanske tycka – Eric Gill (läs mer i Telegraph).

Politbyrån har bestämt att länken till Andrew Brown i bloggrullen går till hans tro- och otroblog på Guardian i stället för hans privata blogg Helmintholog (som man måste klicka tillbaka på från tid till annan, naturligtvis). Det är liksom mer valuta för pengarna på den förra, särskilt nu när han skriver om Vatikanens underminering av dom sorgliga stackars anglikanerna. För mig – det har ni förstått, hoppas jag – är det här mer eller mindre Adventures in Legoland, men ett fullkomligt fascinerande ämne ävenså. Går det verkligen att tycka synd om Rowan Williams? Ja.

“Varför inte inkludera båda länkarna i bloggrullen?” frågar den naiva unga läsaren. Därför att ingen – säger ingen – får två länkar gratis i min bloggrulle. Inte ens Elvis.

Skillnaden mellan Göteborg och Stockholm är ofta Vätterndjup, det vet vi alla. Fotboll, sinne för humor, frisörsalonger, man kan hålla på hur länge som helst. Men om man ska koncentrera sig på vänsterrörelsen under dess äppelmosdagar på sextio- och sjuttiotalen, så går inte skillnaden att illustrera bättre än med den blotta befintligheten av Södra Bergens Balalajkor. (Inte bara finns dom kvar, dom fyller dessutom fyrtio, enligt Expressen).

Så fort Södra Bergens Balalajkor kom på tal brukade vi göteborgare titta på varandra en kort stund, för att sedan bara fälla blicken mot marken, i en bottenlöst förfärad tystnad. Våra tankar drog sig mot Marx och intigheternas intighet, mot Lenin och arkebuseringspatrullernas arkebuseringspatrull. Jag tror den som till slut hade modet att bryta tystnaden var Ragnar Strömberg, med den odödliga parollen: “Vi kan väl alla balalajka!”

Nä, “Knutna Nävar“… Då pratar vi riktig musik.

Jag vet för det första inte om man kan spela BBC:s iPlayer utanför UK, men på den här sidan finns i så fall en länk (nere till höger) om man skulle vilja se Question Time med Nick Griffin från igår. Det var förstasidesnyheter överallt i morse, så klart, och dom flesta verkar vara överens om att det inte blev nåt medialt sjumilakliv framåt för Griffin eller BNP, som en del hade fruktat.

Mycket av det berodde på hur dom lagt upp programmet. Vanligtvis diskuterar fem-sex politiska representanter en fyra-fem dagsaktuella frågor, i helt skilda ämnen. Vad en del fruktade med Griffins framträdande var – och detta är rätt talande, egentligen – att han visserligen kanske skulle bli mörbultad av publiken i ras- och invandringsfrågor, men om det kom till en fråga om, säg, den pågående poststrejken, eller subsideringen av bilindustrin, och Griffin uttryckte en åsikt som delades av de flesta andra – hur skulle det se ut…?! Det kan ju framstå som att han faktiskt har rätt om nånting! Så får det ju inte gå till.

Så vad dom gjorde var att göra hela programmet inriktat på BNP:s basmatfrågor: Churchill och patriotismen, islam, homosexualitet, och så vidare. Och Griffin hade det besvärligt, särskilt under de första tvåtredjedlarna av programmet (det är därför han gnäller om lynch-mobb nu). Han svettades, stapplade över orden, slickade torra läppar, korta nervösa skratt.

Och, nej, dessvärre: han kunde inte förklara hur han brukade tro att att Förintelsen inte ägt rum. Han kunde inte förklara bort att han delat scen med David Duke från KKK (“Men han är ingen våldsam man”). Han tyckte islam var en “vicious and wicked” religion p.g.a. dess kvinnosyn. Han tyckte homosexuella människor var “creepy”. Och, mest bisarrt av allt kanske, han tyckte att all sexualundervisning borde förbjudas under hela lågstadiet, alltså för barn upp till elva års ålder: man skulle alltså inte ens kunna nämna puberteten förrän dom är tolv…!

Hur som helst, jag har bestämt mig för att jag anser, med vissa reservationer, att BBC ändå gjorde rätt i att bjuda in honom. Och jag följer i princip Mark Thompsons resonemang från gårdagen. Alla partier med ett motsvarande genomslag i röstandelar både lokalt och i Europaparlamentet, vare sig det handlar om Blomstermåla Spetsknypplareparti eller Monster Raving Sanity Party, får förr eller senare en inbjudan till Question Time. Såna är reglerna för programmet. Att BBC då skulle börja välja och vraka bland vilka folkvalda representanter som man tycker är rumsrena och vilka inte, är fullkomligt otänkbart, outrageous. Såna beslut, som med Sinn Fein på 80-talet, ligger helt och hållet på regeringens bord, inte på en licensbetalad medieorganisations.

Har då en milstolpe passerats? Är det nu fritt fram för nassarna att ta sig en macka och vara som folk, att komma in i våra vardagsrum och dansa vals i idoldjungelns körslag? Det tror inte jag alls. Men om det är realism eller flegma som talar här, det vet jag förstås inte, ännu.

Ikväll får vi vårt Jimmie Ågonblick, när BNP:s ledare Nick Griffin för första gången inbjudits att delta i ett konventionellt politiskt debattprogram, BBC1:s flaggskepp “Question Time“. Debattens högar har gått våga, förstås. BBC:s Mark Thompson försvarar beslutet i The G idag. Själv är jag lite tvehågsen. Jag tycker Thompson har några givna poänger, samtidigt som man undrar lite grand över rumsrenhet och annat. Nå, bestämmer jag mig åt ena eller andra hållet, så återkommer jag om saken.

Den har redan kallats “Husprisrasaren”: polisens nyinrättade brottskartor, med lokal statistik och annat. Här är läget för mitt eget närområde (zooma in med plusknappen).

Inga särskilda överraskningar. Hackney har förstås rykte som ett vilda västern i många hänseenden. Mycket av det beror på de många gängen och de många vapnen, och att brotten därmed ofta blir rätt spektakulära, om det nu är rätta ordet: en 13-åring sköt ihjäl en 17-åring för några månader sen, alldeles utanför The Nest, där jag köper mitt vin.

Men det innebär också att “satsningarna” – polisiärt, ekonomiskt, socialt – är proportionellt mycket högre än i andra områden, och att siffrorna för den vardagliga brottsligheten – fordonsbrott, våld, antisocial behaviour – är rätt OK i sina medeltal. Vilket i sin tur avspeglar sig i den lokala feelingen, rent allmänt, atmosfären på gatorna, som under nio dagar av tio är helt OK.

Titta sen på siffrorna för området där jag bodde förut, fram till 2005, där det är en lika stor social blandning som här, men där dom välbeställda är avsevärt mer välbeställda än här, och där siffrorna för rån och inbrott därför är avsevärt högre än i Hackney.

Snart fyra år efteråt måste jag säga att det var en lyckad flytt, trots allt. Och då menar jag trots allt. Jag är numera total East End-konvertit. Men det vet ni sen förut, tror jag.

En annoterad version av Carter-Rucks “super-injunction” i Trafiguraaffären finns nu att studera här (pdf). The G:s chefredaktör Alan Rusbridger skriver om det hela här.