Plus Rabelais que Rabelais
Categories: Kulturellt, SpråkWednesday, Sep 23, 2009
Diskussionen om översättningar som är bättre än originalen fortsätter idag i The G, och ett inlägg från en viss Allan Ronald i Polmont förtjänar spridning, tycker jag.
Sir Thomas Urquhart of Cromarty translated the first two volumes of Rabelais’s Gargantua and Pantagruel in 1653. His “translation” is almost twice the length of the original text and, as Roderick Watson points out in his Literature of Scotland, “more compendious in its lists, more outrageous in its vulgarities and more hyperbolic in its hyperboles”. Where Rabelais lists the noises of nine creatures that spoil the peace of the countryside, Urquhart gets in 71 species, including “the drintling of turkies, coniating of storks, frantling of peacocks, snuttering of monkies, pioling of pelicans.”
Vem översatte Rabelais till svenska, för övrigt?
September 23rd, 2009 at 4:20 pm
Gunnar, det finns tre band i Atlantis väljer ur världslitteraturen, de utkom 1980 och mina exemplar, vackert bundna och med Dorés teckningar, gulnar betänkligt. Det är sorgligt att böcker som inte är äldre än så börjar förena sig med intet. De tre banden är Den store Gargantuas förskräckliga leverne, Pantagruel de törstigas konung och Den märkvärdiga resan till Bacbuc.
Får jag jag vinka hem?
Då vill jag ta tillfället i akt att buga mig för Atlantis klassikerutgivning samt uttala en förhoppning om att framtidens utgivning erbjuder bättre papperskvalitet.
September 23rd, 2009 at 4:51 pm
Alla fem delarna översattes av Holger Petersen Dyggve; jag har de tre första i en utgåva från 40-talet, som har hållit sig finfin. Dyggves översättning är i princip utmärkt, men i praktiken inte särskilt rolig att läsa. Som en komikers monolog framförd utan timing, eller vad man nu ska säga.
Urquhart är däremot fantastisk, det lilla jag har läst.
September 23rd, 2009 at 7:11 pm
Så pinsamt, jag bestämmer mig för att berätta om de svenska utgåvorna på Atlantis, men glömmer översättarens namn. Tack Malte. Möjligen kunde man tillägga att Harry Järv skrivit efterord, i vilket han om Petersen Dyggves översättningar använder karaktäristiken “mönstergill”.
Antagligen utkom alla fem i denna utgåva, men eftersom jag bara har de tre ovan nämnda vill jag låta det vara osagt.