En snabb puff för ett pågående konst/communityprojekt i mina trakter, som min vän “Skånska Lasse” Johansson är inblandad i: “I am here“. Ett sätt att humanisera det avhumaniserade, väl värt ett besök om man är i London. Klicka på “Info” för mer bakgrund.

Om exakt en månads tid, på morgonen fredagen den 23 oktober 2009, kommer jag att packa min lilla resväska med tandborste, chokladkex och lätt lektyr och fara iväg, per allmäna färdmedel, till Barking Magistrates Court, East Street, Barking, Essex, IG11 8EW för att där underkasta mig lagens hela majestät.

Rättvisan har hunnit ifatt Pressylta.

Jag står anklagad för att ha agerat “Contrary to section 36(1) of the Road Traffic Act 1988, regulation 10 of the Traffic Signs Regulations and General Directions 2002 and Schedule 2 to the Road Traffic Offenders Act 1988.”

Vaba…? frågar sig genast läsaren. Sanningen går att läsa i min post “Nicked!” från i mars. Den repressiva kapitaliststatens version lyder så här:  “On 09/03/2009 at BOW, E3, being a person driving a vehicle, namely large goods vehicle or passenger carrying vehicle, CITROEN EN57 UAP, failed to comply with the indication given by a traffic sign, namely a red traffic light signal, lawfully placed on or near a road, namely BOW ROUNDABOUT.”

Två saker här, innan vi fortsätter. Min bil är inte nån “large goods vehicle” (långt mindre en “passenger carrying vehicle”) utan en “small goods vehicle”. Och något sådant som “Bow Roundabout” existerar inte – den heter Bow Interchange!

Ha! Gotcha! Free on a technicality!

Nej, allvarligt talat. Sextio procent av såna här “minor traffic offences” blir avskrivna på grund av att det enda vittnet, polikonstapeln i fråga, inte har tid att ställa upp i rätten. “I rest my case…”, med andra ord. Blir det korsförhör och Perry Mason av det hela, så har jag min bevisföring klappad och klar. It’s a cinch. No worries.

(Men vill nån starta en kampfond, så gör gärna det, ähem…)

Bokhandlaren Rick Gekoski har just levererat en intressant liten serie på BBC Radio 4 kallad Lost, Stolen or Shredded om försvunna konstverk. Bland dem finns Joyces mytomspunna barndomsdikt ‘Et Tu Healy’ om Parnells död, som hans pappa lät trycka upp i ett minimalt antal blad för distribution bland vänner och bekanta. Det första programmet handlade om den juvelbeklädda upplagan av Rubaiyat, som sjönk med Titanic.

Bok- och manuskriptsökande är porr för mig. Jag satt en gång på en väldigt tjusig middag, mycket mat och mycket vin, och får nog tillstå att jag blivit rätt packad, när min bordsgranne p.g.a. min svenskhet plötsligt började prata om Strindberg, och sa att han hade i sin ägo ett antal brev från sagde titan, tillställda Frida Uhl, som var en avlägsen släkting till honom.

-“Publicerade?” frågade jag. -“Olästa,” sa han. -“Oj,” tänkte jag.

Jag fick hans telefonnummer och skrev ner det på en serviett. En stund senare behövde jag snyta mig. Och, ja, ni kan fylla i resten. Det låter som ett skämt, men det är sant.

Min fråga till min oerhört belästa och bevandrade läsekrets är vad som är försvunnet på svenska? En Hjalmar Söderbergroman (nummer ett på min önskelista)? En porrnovell av Erik Lindegren? En kritik av Heidegger av Johan Hakelius?

PS: Underbarnet Joyce skriver också, när han är i ungefär samma ålder, alltså åtta-nio, en rad ‘salongsballader’ bland vilka hans bror Stanislaus kommer ihåg raderna “My cot, alas! the dear old shady home”. Joyce hade alltså en ytterligt finstämd känsla för exilens sötma, vid en ålder när man själv inte ens hade upptäckt onani.

Vi avslutar den här säsongen med en klassiker från mina egna kvarter, Max Miller med “My Old Mum”… All together now, “Oh I ain’t half proud of my old Mum…”

(Och, nej, “lots of LSD” betyder inte “en jävla massa syra”…)

Max Miller – The Cheeky Chappie – var en cockneykomiker med ett enormt renommé, och det än idag, här är ett smakprov. Han kunde också vara rätt vågad för sin tid. Hans mest berömda gag: “I was walking along this narrow mountain pass, so narrow that nobody else could pass you, when I saw a beautiful blonde walking towards me, a beautiful blonde with not a stitch on, yes, not a stitch on, lady. Cor blimey, I didn’t know whether to stand to one side or toss myself off…”

Leonard Cohen kollapsar i Valencia. Och överlever, förhoppningvis. Men vad sjukt det är att lägga ut och länka till amatörvideon. Jag vill inte se den, och förhoppningsvis inte ni heller. Så fort man är över femtio fattar man nämligen vad ordet “ovärdigt” egentligen betyder.

Man ska inte filma när vi gamla genier kollapsar. Det är bara elakt.

Nå, detta egentligen bara som en förevändning att namedroppa ännu mer. Den enda gången jag träffat Leonard Cohen var i hans loge på en Londonkonsert nånstans tidigt 80-tal, när vår gemensamma vän Aviva Layton presenterade mig för honom med orden, “Gunnar is a writer too!”.

Det var så bortom-fjällvärlden-pinsamt att jag bara började gapflabba, och Cohen gav mig i utbyte ett jättebrett och införstått leende, allt medan Aviva stod där som ett jättelitet frågetecken. Som ville bli ett jättestort utropstecken när hon blev stor.

För att återigen inte blanda mig i en debatt: jag kan väl inte vara den ende svenske kulturradikal som inte har något som helst att invända mot Göran Hägglunds, ähm, analys av kulturradikalismen som hegemonisk i Sverige. Och tack och lov för det! För vad vore alternativet? Ett kulturliv dominerat av dessa lytta frontsoldater ur Kommando Olle Hedberg? Don’t make me laugh…

Skitprat är förvisso huvudingediensen i Hägglunds artikel, men jag tycker det är inte bara felaktigt utan fegt att förneka att min kulturradikala generation numera sitter i chefsstolarna. Det finns en parallell häröver, när de kulturkonservativa – som verkligen har nåt att säga till om i den här kulturen! – anklagar BBC för att vara ett liberalt vänster-om-mitten-näste. Visst är det det! Illa vore det ju annars.

Advokaten Gareth Peirce skriver en utmärkt sammanfattning i LRB av den rättsliga och politiska process som låg bakom att al-Megrahi utnämndes till skyldig. Även om man är bekant med detaljerna sen tidigare är det fortfarande chockerande läsning.

Den som följer historien om mordet på Yalestudenten Annie Le kan kanske ha intresse av att läsa om dess föregångare, mordet på Yalestudenten Suzanne Jovin år 1998, som jag postade en lång sak om på Pressylta helgen 27-28 augusti 2005. En mycket underlig historia, som DN satt på en lång tid, tills deras jurister sa nej. Likadant med en version på engelska, där både LRB och Guardian kukade ur. Hur som haver, jag har från tid till annan försökt uppdatera den, men inte särskilt mycket verkar ha hänt sen jag skrev den.

Det kommer förhoppningsvis inte som nån överraskning för den trogne läsaren att böcker som Johan Hakelius “Döda vita män” inte hör till dom som jag köar hela natten för. Människorna han skriver om är inte genuina excentriker, om nån nu trodde det, utan phoneys-to-a-man: folk som bara orkade leva ner till sina stereotyper. Ta Alan Clark, till exempel: läs här Dominic Lawson i Telegraph idag, om ni vill läsa ett sanningens ord om just den skiten.

För övrigt: finns det nåt mer arse-grindingly pinsamt än en svensk i tweed…?

…grand, famous, secret, enormous, female, French, red… är i fallande skala dom tio vanligaste adjektiven i Dan Browns böcker. So far, so predictable, liksom. Men om man gör samma frekvensundersökning hos James Joyce blir det plötsligt mycket mer, tja, nummer 10 där:

Good, little, new, black, dark, light, red, green, blue, lovely.

Detta enligt en (onätad) notis i The G idag. Undersökningen är utförd av Vivian Cook, författare till ‘It’s All in a Word‘, som publiceras på torsdag.