Ett kulturellt kluster har avklustrats i kväll. Jag bor i en del av London där det finns många turkar, eller människor av turkisk härkomst. (Snabb fotnot: Jag har tidigare på Pressylta fört fram mitt bestämda intryck att turkiska låter som arabiska med finsk brytning…). Hur som haver, jag har många gånger undrat varför yngre deltagare i det turkiska Hackney så ofta tilltalar mig med “sir”. Oftast är det “guv” eller “boss” som gäller. Och jag har allt emellanåt tänkt tillbaka på mina gamla Kalle Anka-tidningar (praise be upon them) där Kalle brukade kallas “effendi” när han hade tropikhjälmen på sig och var ute på äventyr. Kan “effendi” kanske vara “sir”? Spekulerade jag. Så idag läser jag en av Telegraphs totalt fascinerande miniromaner, som dom trycker på Obituariessidan, om Ertugul Osman, eller närmare bestämt Hans Kejserliga Höghet Prins Ertugul Osman Efendi. Och gör sedan ett Googlesök. Och allt säger bingo.

Sensmoralen av denna post är att jag är Kalle Anka, avlägsen släkting till Anna.