Internationella Blasfemidagen…? Nej, för jösse namn, lyss bara till Flann O’Brien: “One should never blaspheme. If there is no God it’s pointless, and if there is one it’s dangerous.”

“”The language becomes more powerful when it’s condensed into English” – Gabriel Garcia Márquez om George Rabassas översättning av Hundra år av ensamhet. (Källa, som vanligt: Notes & Queries i The G.)

Och detta är fullkomligt, tja… Det är liksom sånt man betalar skatt för, enligt min mening. (Källa: The G. igen, fast onätat)

Av en händelse stötte jag på en databas jag inte sett förut, Sondera, som lägger samman NDA, LIBRIS och Svenskt Ljud- och Bildarkiv. Klart som fan söker man först på sig själv, och hittar en del gamla radioprogram man varit med i, bland annat ett avsnitt av Salongen från januari 1994. Det var Lee Persson, Kristina Adolfsson, Torbjörn Olsson och jag (all the -ssons, in other words…) som satt på Garlic & Shots i Soho och pratade om, tja, engelsk kultur, antagligen.

Om jag inte misstar mig så finns Garlic & Shots kvar; jag såg den i alla fall för inte så länge sen. Innan jag kom dit hade jag bara hört att “bröderna Olsson” tagit med sig sitt “koncept” från “Stockholm” till London. Så jag tänkte så klart, “Jaha, joho, det blir Stureplansbögar och tofsloafers och hur’ere’i’ra’rå…” och allt jag är allergisk mot från huvudstaden. Men, för fan, bröderna Olsson visade sig vara raggare från Småland! Hur trevliga som helst!

Vad jag inte fattar med detta är om man kan lyssna på programmen också? Nån som vet?

PS: Jojomensan, den finns kvar: bildbesviset.

Kul att se att Skånska Lasses projekt får mer uppmärksamhet, det var igår i The G. Men Pressylta var först, för en vecka sen. Och det är ändå symptomatiskt (ett ord jag aldrig trodde jag skulle använda mer…) för den offentliga hanteringen av den brittiska boendemisären att man ska behöva annonsera att det faktiskt bor människor i dom här husen.

Och för att fortsätta på misereretemat: den undantagslöst läsvärde George Monbiot skriver idag om förhållandet mellan befolkningsökningen och klimatförändringarna. Han inleder karaktäristiskt vasst: “Det är ingen tillfällighet att merparten av de som är fixerade vid jordens befolkningsökning är välmående vita män i post-reproduktiv ålder. Det är i princip den enda miljöfrågan de inte själva kan ställas till svars för.”

Man läser fler och fler kunniga och inflytelserika skribenter om socialdemokratins död, i alla fall i en europeisk sättning. Bengt O är en av dem. Observer i söndags rapporterade att tankesmedjan Compass säger att Labour aldrig kommer att sitta i regeringsställnig igen. Min bror förutspådde samma sak redan 2006. OK, så valet i Portugal igår motsäger den här trenden, men undantagen har ju också en roll att spela.

Men vad hände då med den skickligt utförda, men kanske rätt så lufttomma analysen som alltid lanserats av klokvänstern, inte minst i form av New Left Review, dvs. att en å det vagaste definierad socialdemokratisk regim är vad som servar turbokapitalismen bäst; att även den mest experimentella av modernistiska hedge-betters behöver ett slags labourpoetiskt regelverk; att profitens noblesse tarvar ett Blairretoriskt oblige. Det var vänsterns dödsdom över reformsocialismen, att den fungerade som politisk hallick åt kasinokapitalismen. Den idén är död, förmodar jag.

De bästa ordvitsarna exploderar som bekant ur en viss, specifik situation. Dom fungerar inte friställda, dom måste kontextualiseras, därav det berättande elementet i det följande. Plus timing, självfallet. Jag kör detta på Kvällstoppenvis med att annonsera dom i ordningen 3-2-1.

Nummer 3: På tredje plats hamnar Jesus. Det var när han drogs inför Pontius Pilatus, och denne ställde vad han tyckte var en oerhört listig fråga: “Quid est veritas?”, alltså “Vad är sanning?”. Men Jesus var förstås listigare än så, det låg liksom i fadersarvet, så han gav svaret i ett perfekt anagram på frågan: “Est vir qui adest”, alltså “Det är mannen som står inför dig”.

Snyggt jobbat, Jesus, men kanske aningen mekanistiskt, därav tredjeplatsen.

Nummer 2: Min gamla polare John Newton (bl.a. restaurangkritiker på Sydney Morning Herald) (snacka om knäck, alltså…) åkte på Greklandssemester med sin vackra hustru De. En morgon efter frukost stod dom framför hotellhissen och väntade på att få åka upp till rummet igen. En av hissarna landar, dörren öppnar sig och ut kliver nåt dussin greker som uppenbart är på väg till ett bröllop eller en födelsedagsfest, för dom har famnarna fulla av presenter. John vänder sig till De och säger: “Beware of lifts bearing Greeks”.

Den har en platsbestämd oundviklighet som gör en så pass hög placering förtjänt.

Nummer 1: Nånstans på 70-talet körde BBC2 en frågetävling om konst, där bland andra Frank Muir deltog (Frank Muir var ordvitsarnas Lenin, en brutal förfinare, ett geni). I ett av programmen gällde en av frågorna att finna ett samband mellan ett stycke musik och ett konstverk, i det här fallet var det Bachs Goldbergvariationer och ett av Ingres bourgeoisieporträtt. Tyvärr minns jag inte vad sambandet var mellan dem var. Men Frank Muir såg omedelbart länken: “Look Bach in Ingres”.

Bättre än så blir det inte. Eller…?

Ett kulturellt kluster har avklustrats i kväll. Jag bor i en del av London där det finns många turkar, eller människor av turkisk härkomst. (Snabb fotnot: Jag har tidigare på Pressylta fört fram mitt bestämda intryck att turkiska låter som arabiska med finsk brytning…). Hur som haver, jag har många gånger undrat varför yngre deltagare i det turkiska Hackney så ofta tilltalar mig med “sir”. Oftast är det “guv” eller “boss” som gäller. Och jag har allt emellanåt tänkt tillbaka på mina gamla Kalle Anka-tidningar (praise be upon them) där Kalle brukade kallas “effendi” när han hade tropikhjälmen på sig och var ute på äventyr. Kan “effendi” kanske vara “sir”? Spekulerade jag. Så idag läser jag en av Telegraphs totalt fascinerande miniromaner, som dom trycker på Obituariessidan, om Ertugul Osman, eller närmare bestämt Hans Kejserliga Höghet Prins Ertugul Osman Efendi. Och gör sedan ett Googlesök. Och allt säger bingo.

Sensmoralen av denna post är att jag är Kalle Anka, avlägsen släkting till Anna.

Världens mest svårträffade måltavla är hon väl inte precis, men saligt hädangångna drottningmodern får sig en ordentlig hink avföring från Johann Hari i Indy idag (tjusig illustration, dessutom). Detta med anledning av William Shawcross nyutkomna officiella biografi. “En korkad snobb med högerextrema böjelser” blir Haris omdöme. Undrar om hon är med i Johan Hakelius bok? Hon låter ju som klippt och skuren.

PS: Jo, det är faktiskt samme William Shawcross som skrev den närmast legendariska “Sideshow: Nixon, Kissinger and the Destruction of Cambodia” (1979). Det är tragiskt, den högerpajas som Shawcross har blivit.

PPS: Williams far, Sir Hartley Shawcross, var för övrigt en framstående advokat och parlamentsledamot för Labour som vid valnederlaget 1951 allmänt förväntades gå över till Tories som följd, och därför fick öknamnet “Sir Shortly Floorcross”.

PPPS: Äpplen och träd och allt det, menar jag…

Eller: “Så här roligt har vi som inte är på Bokmässan”. (Källa: Daily Mail)

Diskussionen om översättningar som är bättre än originalen fortsätter idag i The G, och ett inlägg från en viss Allan Ronald i Polmont förtjänar spridning, tycker jag.

Sir Thomas Urquhart of Cromarty translated the first two volumes of Rabelais’s Gargantua and Pantagruel in 1653. His “translation” is almost twice the length of the original text and, as Roderick Watson points out in his Literature of Scotland, “more compendious in its lists, more outrageous in its vulgarities and more hyperbolic in its hyperboles”. Where Rabelais lists the noises of nine creatures that spoil the peace of the countryside, Urquhart gets in 71 species, including “the drintling of turkies, coniating of storks, frantling of peacocks, snuttering of monkies, pioling of pelicans.”

Vem översatte Rabelais till svenska, för övrigt?